Den var bra!
Jag har tidigare läst en hel del av Bang eftersom hennes dagböcker och även ett par volymer med reportage finns hos min mamma.
Höök är alltså en ny bekantskap, och i Kullenbergs bok får man möta henne vartefter så att säga. Kullenberg beskriver hur de blev bekanta och vänner, hur hon efter Hööks död sörjde djupt och började undra mer och mer hur denna människa egentligen satt ihop och var beskaffad.
Boken består dels av minnen, dels av många och välgjorda intervjuer med människor som kände Höök. Den är skickligt uppbyggd för vartefter Kullenberg intervjuar så kommer man, trots Hööks hemlighetsmakeri om sig själv, föremålet närmre och närmre. Mest blottläggande är intervjuerna med Hööks två barn, där Kullenberg faktiskt också gör en mycket fin insats som intervjuare. Hon stöder dem på något vänster. Tar dem på allvar, ser dem som barn på samma gång som de faktiskt måste vara i 60-årsåldern då hon talar med dem.
Höök var uppenbarligen en djupt tragisk person, Kullenberg nystar i barndom och de tragedier som inledde Hööks liv. Mamman hängde sig en natt på ett hotellrum där även pappan och den sex-åriga babyn Marianne befann sig. Kullenberg undrar stillsamt hur man kan fortsätta att sova då något sådant sker.
Hela saken tystas ned av familjen och Kullenberg konstaterar att det nu inte finns några som helst spår efter den döda mamman.
Helt otroligt egentligen.
Nå, Höök lever dyrt. Hon är urflott och i en helt annan klass eller skala än resten av journalistkåren. Hon gifter sig tre gånger och får i det första äktenskapet de två barnen. Hon har förhållanden med bland annat Per Rådström och Olof Palme.
Hon berättar aldrig något om sig själv eller sina tidigare liv, barndomen är tabu, liksom ungdomen. Hon blir till då hon flyttar till Stockholm och inleder sin karriär som journalist.
Och karriär gör hon och karriärist är hon.
Ju längre man läser desto mer illa tycker man om denna människa, på sätt och vis. Ändå håller Kullenberg fast vid sin lojalitet, beskriver med Höök med en viss värme.
Men hon verkar har varit djupt olycklig, åldersnojig och helt upphängd på män.
Hon lyckas efter flera försök ta sitt liv i början av 70-talet och är då 51 år gammal.
Klart läsvärd bok trots Kullenbergs ibland väl rumphuggna prosa. I synnerhet om man intresserar sig för epoken, folkhemsepoken i vilken den här människan egentligen blir möjlig: en kvinna som vill och kan och får allt, en kvinna som inte tror att hon måste välja.
9 kommentarer:
Efter vad jag förstått är det ett under att det överhuvudtaget blev en bok. Och det är bra att någon hittade Höök. Vad man än tycker tillhör hon svenskt nutidshistoria, har jag förstått. För mig var hon emellertid okänd. Boken ska vara för lång och med en hel del omtagningar. Fast det är bara hörsägen.
Det stämmer att boken är pratig och att vissa uppgifter upprepas många gånger. Den kunde alltså ha redigerats hårdare. Men trots det är den fortfarande klart läsvärd.
Kära ni,
Genom er bristande ålder har ni gått miste om en hel del. "Buster" von Platens memoarer, del 2, rekommenderas för vidare studier i ämnet.
Marianne Höök blev också förevigad av Karl Gerhard i sin roll som skribent i gamla Veckojournalen:
"så i VJ kommer inte
en katt in bland hermelinerna
dom motar fru Höök ut med paraplyt."
"Men det var för länge sen, så länge sen"
Jag tyckte boken var bra (om än en smula rörig) och tycker att Anette Kullenberg ö.h.t. är en mycket bra författare och skribent.
Ellen Mattsons recension av boken avslutades med orden: "Det var en gång en trasig människa med stor begåvning och höga ambitioner som inte klarade av att leva. Just här råkar hon heta Marianne Höök."
Enligt min enkla mening en bra sammanfattning av bokens ämne.
Det var även i övrigt en bra recension.
Kära lilla Du (Bengt),
(fick sån lust att skriva det). Vår ringa ålder medför förvisso att vissa brister vidlåder våra sinnen - och minnen! - dock vill vi poängtera, understryka samt på alla vis synliggöra att dessa brister kompenseras å det frikostigaste av Kullenbergs bok. Hon skriver om både Buster och katten bland hermelinerna på ett sådant sätt att alla tänkbara luckor nu torde vara omutligt plomberade.
Sopis,
bra sammanfattning- ja.
Er tillgivna,
PS. För övr vill vi göra er uppmärksamma på att även vi en gång hade en båt.
Tidgare båtinnehav är noterat. Men …
»Svara mig du, var är den nu?«
Jat tyckte boken var lite blajig jag också. Men Annette ÄR sån ...
oj, JaG, menar jag
Skicka en kommentar