Den moderna pilgrimen

Så har jag då faktiskt börjat gå mot Kompostella. Mot all förmodan, känns det som. Och som så mycket annat: tack vare en svägerska. Egentligen borde jag ha en etikett på den här bloggen mina svägerskor, fast det har jag inte.
I alla fall, det här är inte en ny svägerska, svägerskor blir ju svägerskor utan att be om det så att säga, men en svägerska med vilken jag nu påbörjar ett nytt äventyr. Kanske.
Vi hade en son med oss var också. Min son P som är tolv och hennes, R, som är tio. De spelade schack, käkade nutella (när vi väl hade förstått att det var det som behövdes för att de skulle orka gå helt enkelt) och gick. Utan att klaga.

Vi åkte ner till Le Puy-en-Velay, där den äldsta och bäst bevarade medeltida pilgrimsleden (Via Podiensis) mot Kompostella har sin utgångspunkt. På den här kartan ser man alldeles utmärkt väl de tre stora vägarna genom Frankrike, liksom den (i princip) enda vägen genom norra Spanien.
Vägen går till en början genom Centralmassivet, en liksom stor utsmetad klump till berg som ligger nere i den södra halvan av Frankrike. Berget är gammalt och slitet men det har ändå, verkar det som, i någon mån hindrat de mest extrema varianterna av moderniteten att ta sig fram. Här finns förstås motorväg... fast snabbtågen åker runt det. Studerar man den franska järnvägskaratan så ser man att landet liksom ligger i periferin - av sig självt. Massivet ligger där i mitten och ruvar, tänker jag mig. Men den medeltida pilgrimmen hindrade det alltså inte.

Och det hindrar heller inte dagens pilgrimmer. This is nämligen serious business. Utgångspunkten är alltså Le Puy, som ligger i fel ända av massivet, det vill säga dess östra del. Man ska ju västerut.
Där börjar pilgrimmen med att gå i mässan klockan sju på morgonen, han eller hon får en särskild liten kartong, en sorts pass som kallas créanciale och som sedan ska stämplas vid varje etapp. I slutändan, väl framme, tror jag att man får medalj, precis som Bengt O fick av påven.
Likaså fick vi, utöver en välsignelse, där i katedralen i Puy en liten medaljong med pilgrimssnäcka på ena sidan och Maria på den andra.
Typiskt katolskt, sa min svägerska, alla dessa små krimskrams.
Jag tyckte att det var rätt flott.
R satte sin på den kedja han hade om halsen där redan en del annat av samma slag hängde.

Och sen bar det alltså iväg, genom det där landskapet. Vi hade guidebok, karta och vägen är dessutom ordentligt snitslad.
Den går genom ett inledningsvis rätt dramatiskt landskap med stora höjdskillnader, men tätt ligger också de gårdar, klungor av hus och byar som alltså legat där sen minst medeltiden och som tillåter pilgrimmen att äta och så småningom sova.

Det var en rätt förvirrande erfarenhet. Berg förvirrar, tycker jag. Man såg byar och undrade: är det där vi har bestämt att vi får kaffe? Men nej, de liksom försvann då vi skulle iväg på en annan liten väg.
Jag fick en känsla (antagligen inte helt felaktig) av att vi, utöver att vi aldrig gick på plan mark, liksom sick-sackade oss fram genom de där bergen.
Rätt snart blev vi medvetna om vilka vägar som var bra: lagom sluttande på sand genom skogsdungar och vilka som var dåliga: asfalterade utan träd.
Vi kom också, efter någon dag på, att man inte skulle rusa. Man måste hålla ett jämt och långsamt tempo. I långa uppförsbackar gäller det att gå sakta, sakta med små steg. Man ska inte bli andfådd. På så vis hushållar man bäst med sina krafter.
Det var varmt, trettio grader sa folk. Men det märktes inte så mycket, i berg fläktar det ju på ett annat vis. Ändå fick jag någon sorts värmeeksem kring handleder och vrister. Man hade kunnat tolka det som stigmata. Om jag hade varit mer troende av mig, alltså.
Men nu får man nog se det som värmeutslag, som sagt var.

Och vi fann någon sorts tempo och vi återfann dem vi sett i katedralen längs vägen flera gånger. Hade vi hållit på längre hade vi antagligen sett mer av dem. Alla var mycket vänliga mot barnen. På en gård där en handikappad man som kallade sig Néné hade startat försäljning av drycker, fick pojkarna varsin Mars. Vatten fick vi av alla - barägarna erbjöd sig att fylla våra flaskor.
Vi bodde okej på olika sätt - en gång i något som mest liknade en skola men som var en sorts center för barnkolonier, en gång i en kvasikristen familj som inte begärde betalt, men som naturligtvis, precis som alla andra, tog emot de pengar man gav dem utan några som helst problem. En gång hos en mycket gammal tant som hade stora svårigheter att bestämma priset på den frukost hon plockade fram åt oss ur sitt eget skafferi.

Längs denna väg frodas alltså en hel liten industri, men den har ett inslag som normal turism inte har: det där frivilliga, det där uppmuntrande. Rätt sympatiskt, trots allt.
Pilgrimer, för det betraktades vis som, är väl rätt dåliga turister. Eftersom man bär allt man har med sig på ryggen köper man ingenting. Å andra sidan äter och dricker man med god aptit. Och man behöver tak över huvudet (även om man kan campa, men då måste man bära tält) och en bra säng.

Vi åt en helt fantastisk lunch bestående av omelett och kallskuret. Den lilla kvinnan som gjorde i ordning den blev lätt generad av vårt prisande av hennes skinka, paté och alldeles guldgula omelett. Men hon berättade att hon gjorde allt själv. Hennes karl slaktade grisen som hon tillredde, och hon plockade ägg från sina hönor varje morgon - som hon gjorde omelett till turisterna av.

Och landskapet var blomstrande. Bönderna körde traktor dygnet runt vilket var lite jobbigt, men det var tydligen den tid då man slår höet och även då man börjar köra in det i ladorna. Har aldrig sett så mycket traktorer på vägarna förr.
Men här fanns inga pooler och mycket få moderna eller nya byggnader. Allt var i lokal granit och taken av skiffer. Barerna sålde vykort och lite godis men det var väl också allt.

Auvergne, som landskapet heter, är i princip fattigt och avfolkningsbygd. Baren i vårt kvarter här i Paris hölls av ett utflyttat par från Auvergne då jag kom hit. Nu har kineser tagit över.
Men det är också förhållandevis orört och fortfarande brukat. Här odlas linser och betar kossor, typ.

Och genom detta går alltså folk, pilgrimer, numera i rätt stora mängder. Jag funderar på det där med pilgrim i förhållande till turist. Det är skillnad. Men jag vet inte hur stor den är. Att alla dessa människor medverkar till den här landsändans försörjning var uppenbart. Men kanske också till dess bevarande? Som ett museum över hur det var i Europa, förr i tiden, då gårdarna liknade de gårdar som småbarn fortfarande möter i sina första bilderböcker; med hundar, katter, höns, gris, hästar och kor. Tupparna gal och omeletterna är guldgula och smörlena.

Pilgrimerna å andra sidan är på väg för att de söker något andligt utöver att bara kulturkonsumera. Möjligheterna är rika längs vägen. Men det man möter är någonstans inte alls andlighet utan den egna kroppens sensationer och tillkortakommanden.
Man somnar efter lunchen, bäst att hitta en gräsplätt eller dunge att sträcka ut sig i, annars trillar man av stolen.
Fötterna går sönder, man ser viftande tår och plåsterremsor. Diskuterar strategier för att inte få benhinneinflammation.
Och man liksom skakar där man går, tanken är inte alls koncentrerad och välformulerad, snarare splittrad och mer som en ficklampsstråle i mörker - belyser fläckvis. Om alls.

Ändå är det rätt tillfredsställande.

Vi gick 67 km på tre och en halv dag. Vi fuskade en halvmil och tog en taxi för annars hade det blivit för långt den dagen för barnen, förklarade vi för alla som ville höra.

Tillbaka till Puy och tåget tog vi en sorts transportservice, en buss som rymde åtta pers plockade upp folk och forslade dem tillbaka. En service väl anpassad till den här sortens turism, där folk återkommer år efter år och går några dagar till, en bit till, på den långa vägen mot Kompostella.