Försökte skriva ett inlägg för en stund sen och gjorde även det, men insåg vid genomläsning att det icke var publicerbart. Man har krav på sig själv.
Men låt mig säga så här: Jag uppskattar Lennarts läsning av Thomas Bernhard (del 1, del 2). Har även erkänt att jag fuskade lite i slutet av Skogshuggning, läste diagonalt som de säger här. Några sidor...
Nu tänker jag, apropå denne Bernhard, att själva förutsättningen för hela historien är att Wien, platsen och människorna, är orubbliga. Världen är oomkullrunkelig och kan aldrig rubbas. Man kan hata den eller älska den, man kan hata eller älska sitt eget deltagande i den, men man kan aldrig ändra den och ingenting av något yttre kan heller ändra eller ens hota den...
Och det är på sätt och vis otroligt skönt. Fast mark under fötterna, lodenrocken på och de rejäla kängorna. Inte alls det här gungflyt jag får en känsla av att vi befinner oss på så fort jag slår på teven...
Ja, och i och med det så är jag strax över på ungefär samma tongångar som i det inlägg jag alltså aldrig publicerade.
Är inte världen alldeles ovanligt - stadd i förändring?
26 kommentarer:
Haha.. det där känner jag igen. "Icke publicerbart" Ser ut som att du sitter på en krutdurk ibland, och nästa steg vore ..
just det.
Gillar din stil. Den är ett fint komplement till de övriga 5 bloggar jag följer regelbundet.
karin
sitter och skriver en "recension" av saul bellows Letters (för axess; deadline imorgon) då jag ser vad du skriver ovan.
jag sticker in ett citat från ett av bellows brev, som rör just thomas bernard och österrikarna i allmänhet: "He would have you think that virtually all austrians were and remain nazis. I see no reason to disagree."
sålunda är jag per definition åtminstone halvnazist (min mor är från wien).
vad som intresserar mig är frågan om historien, vad som utgör motorn till förändring och till bevarande, skillnaden mellan (levande) tradition och förstelning.
"all things are mortal except the Jew; all other forces pass, but he remains", skriver mark twain. egyptiska, babyloniska, grekiska och romerska högkulturer, alla gick de under.
dags att konvertera och få ett evigt liv?
allt gott!
einar
Malou,
Tack! Ja, det blev för dystert helt enkelt. Dystert och gnälligt. Liksom tröstlöst.
Men vi tar nya tag, kul att du följer med!
Einar,
Kul vinkel, kanske inte på wienarna, även om det förmodligen ligger något i det, men på judendomen - och även det judiska folket, om man vågar sig på en sån formulering.
Fast nog fick sig den europeiska judiska kulturen mer än en törn de där åren...
Men ändå mycket befriande att se det som - precis tvärtom.
tack!
Till e askestad
Wienarna drömmer helt enkelt om sin forna storhetstid, "die K&K Monarchie".
Italienarna ser numera Österrike som ett bra semestermål. Varför?
Fast wienarna är kanske inte just några typiska bergs- och lodenrocksösterrikare. De är egentligen rätt atypiska som österrikare; de är tjecker, ungrare, rumäner, judar och bevars kosmopoliter, om man jämför dem med den lille bondösterrikaren i bergen. Många av dem har - har jag hört sägas - "ein fragiles Nervenkostüm".
Karin,
nu tror jag inte att Bernhard någonsin hade fast mark under fötterna. Lika lite som vi kan ha det - och som väl ingen någonsin har haft. Annat än som illusion. Eller ideologi.
Jag tror att jag måste, i all beskedenhet, lägga in ett gott, eller åtminstone ljumt, ord för Österrike. Det är ett misstag tror jag att generalisera från Bernhards eller Jelineks eller andras författarskap. Med samma rätt kunde man måla en ruskig bild av Sverige genom att generalisera från Ingmar Bergman eller, i ett mera popkulturellt sammanhang, Stieg Larson eller Henning Mankell.
Om någon skriver att "all austrians were and remain nazis" vittnar det bara om bristande kunskap om det österrikiska samhället. Här är inte platsen att gå in i detalj om detta. Den intresserade kanske kan klicka på min hemsida rubriken "Wien" och läsa exempelvis "En vålnad" eller "Statsbegravning för en fascist". Problemet är att man gör det alltför lätt för sig genom att stämpla alla Österrikare som nazister och därmed tar bort uppmärksamheten från de verkliga problemen.
Samhället lider av en stelnad korporatistik struktur, en habsburgsk underdånighet för överheten och en korruption som förmodligen är enastående i Västeuropa. I korporationer och Burschenschaften frodas revanschism och tysknationalism - vidrig men inte nödvändigtvis identisk med "nazism." Nynazismen är i stort sett betydelselös , "gammalnazismens" ideal finns kvar i den politiska oppostionen låt vara omstöpt till patriotism, främlingsfientlighet och "omsorg" om "de flitiga och arbetssamma." (Kanske har ni hört något liknande t.o.m i Sverige?..)
Jag tycker att jag med gott samvete kan säga detta eftersom jag skrivit så många kritiska texter om Österrike, dess förflutna, dess samhällsstruktur, dess politik. Men i Sverige gör man det väldigt lätt fört sig så fort missförhållanden i Österrike kommer på tal, låt vara i litterära sammnhang eller i dagspolitiken. Otroligt tydligt framkom detta i dens.k. Fritzlaffären. Jag tar mig friheten -Karin får ursäkta- att länka till vad jag skrev om En var sin egen Dr. Freud.
OBS att detta inte är något angrepp på er som kommenterat här. Speciellt Bodils kommentar är väl värd att läsas även om jag inte riktig förstår vad hon menar med "ein fragiles Nervenkostym" . Det har väl de flesta av oss?
Well, det enda jag skrev var om hur jag uppfattade Bernhards bild av de Wien-innevånare han avbildar i Skogshuggning, som jag iofs medger att jag fuskade lite då jag läste.
Lennart,
både ja och nej, skulle jag säga, i alla fall med utgångspunkt i Skogshuggning.
Jag kom att tänka på Houellebecq när jag funderade på din kommentar, särskilt hans senaste som väl kommer så småningom på svenska. Alltså, även han tar avstamp i ett mycket tydligt (borgerligt) Paris, även om H har en annan utsiktspunkt än B så är de båda rejält dystra och hatande, inklusive jaget.
Men det finns något REJÄLT att hata så att säga, en rejäl borgerlighet med rejäla konstnärliga ambitioner och rejäla självöverskattningar - i kraft av en HISTORIA.
Jo, de har lodenkläder och lantegendomar och konsertflyglar och allt vad man kan förvänta sig av en wiensk gammal borgerlighet.
Detta förefaller Bernhard, samtidig som han ogillar det, vara en del av. Han kommer inte loss, liksom.
Samma sak gäller Houellebecq som i den senaste boken tar avstamp i den samtida konst- och mediavärlden. Och som iscensätter de bestialiska mordet på författaren Houellebecq i samma andetag. Som är hyggligt mot de få han gillar men som i största allmänhet menar att allt kommer att gå åt helvete.
Det kan det ju endast göra därför att det inte REDAN är helt åt helvete.
Och det är det jag är ute efter då jag säger fast mark under fötterna.
Bengt,
den där fragila nervkostymen var ett citat som så att säga "undslapp" mig av bara farten. Naturligtvis förekommer denna själsdräkt även på andra håll, men formuleringen kom ändå till i Wien och hade väl svårligen i just den formen kunnat komma till i Stockholm (mer än möjligen ur Richard Swartz' mun). För övrigt är du ju i Wien med din sådana här kostym.
Detta var mycket om lite. Nu till ett annat ord: Korruption. Jag har aldrig hört det ordet så frekvent som här i Zagreb (som ju för övrigt ligger väster om både Wien och den mycket östliga staden Stockholm - jag vet förstås att du vet detta, men jag säger det ändå apropå Västeuropa), studenterna på filosofiska fakulteten här säger gång på gång att de inte har någon framtid på grund av korruptionen i landet. Jag vet inte om den är ett habsburgskt arv eller ett arv från kommunismen eller om den är egenproducerad. Kanske har den spridda rötter.
Jag uppfattade inte Karins ursprungliga inlägg som ett angrepp på Wien (eller på liknande FÖRSTENADE orter runt om i Europa). Och inte heller som en utsaga att Bernhards texter bör betraktas som realism: "så här går det alltså till i Wien".
Däremot är iakttagelsen att allt är statiskt - "Världen är oomkullrunkelig och kan aldrig rubbas" - väldigt intressant.
Här finns kanske en förklaring till den centraleuropeiska litteraturens svaga ställning i norr? Svenska författare är ju i någon mån "problemlösare". Det vill säga, de nöjer sig inte med att diagnosticera ett tillstånd utan skriver också (åtminstone implicit) ut ett recept...
Vilket Bernhard (men även en efterföljare som Sebald) aldrig skulle göra, eftersom sjukdomen är obotlig.
Vad gäller den reellt existerande staden Wien skriver jag helhjärtat under på Bodils och Bengts invändningar. För många i norra och västra Europa är staden lite löjlig och efterbliven, men för miljoner människor från det forna Habsburgimperiet är den fortfarande Europas viktigaste metropol. Man vill dit, man vill vara en del av den kosmopolitiska kulturen och man glorifierar Wien lika mycket som unga svenskar förhärligar New York.
Det innebär, som Bodil skriver, att den typiske wienare man som besökare kommer i kontakt med nästan alltid är en lätt vemodig slovak. Så var det 1911 och så är det hundra år senare. Fascisterna däremot lyser med sin frånvaro.
Vad gäller antisemitismen är det dumt att förneka att den finns, att den alltid kastat en dyster skugga över Wien. Samtidigt finns det kanske ingen europeisk stad som blivit så älskad bland judar? Lägg märke till att uttrycket "antisionism" myntades på 1910-talet av galiziska judar som blev bestörta då de hörde Th. Herzl tala om utvandring till Palestina. För dem blev då en självklarhet att vara antisionister, vilket på den tiden ungefär betydde "någon som föredrar Wien framför Jerusalem".
Efter 1945 hade Wien också betydligt högre tillbakaströmning av emigrerade judar än andra centraleuropeiska städer.
"Flugan på väggen". Dina tankar om den svenska litteraturen känner jag överhuvudtaget inte igen. jag skulle välkomna fler (tänkande, kritiska, etc) filosofer i den svenska litteraturen, och med detta sagt framgår att jag inte kan se hur man överhuvudtaget kan säga någonting om någon verklighet utan att dels ha en uppfattning om den och dels ställa den mot någonting annat. varför skulle någon överhuvudtaget ägna sig åt någon verklighet (och än mer en "beskrivning" av den) om den bara kunde se ut som den gör och inte kunde förvandlas till någonting i någon mening bättre (rikare, sannare, vad som helst)?
skulle historien inte utgöras av en ständig kamp mellan mer och mindre rättfärdigade och rättfärdigande krafter?
även annat i ditt inlägg (det som gällde främst litteraturen) är tveksamt, men jag har en deadline och måste skynda -
allt gott
einar
Men Einar,
Nu hänger jag inte med. Jag är visserligen antagligen dåligt beläst på centraleuropeisk litteratur, men nog ligger det en hel del i vad Flugan säger?
Tillståndet är obotligt, statiskt. Om en förändring av dessa människor/städer/samhällen sker så sker den oändligt långsamt.
Det ger ett helt annat avstamp än den svenska (moderna) litteraturen har. Det svenska samhällets gigantiska förändringar under 1900-talet har liksom ingen motsvarighet i det centraleuropeiska.
Därmed inte sagt att Bernhard och andra innerst inne hoppades förändra något med sitt skrivande. Det tror ju egentligen jag med. Men den tyngd de liksom har med in i sina berättelser och som de måste släpa på gör den förändringen i stort sett omöjlig, för stor att åstadkomma för en enda människa.
Jämför med Strindberg, arbetarförfattarna, hela gänget borgerliga och adliga svenska författare - alla beskriver förändringen, möjligheter och om de nu har den utgångspunkten - vad som går förlorat.
Och antagligen går spåren av dessa förhållningssätt delvis att skönja också i det som skrivs idag i respektive sfär.
Okej, nu gjorde jag mig skyldig till en del svepande formuleringar, men det står jag för.
Bodil,
Korruption. Var inte just det Österrikiska-Ungerska imperiets själva kännetecken, denna korruption?
En massa kultursfärer anses ju korrumperade. Såg ett program om Berlusconis Italien för några dagar sen, ja, det var ju samma visa där. En lavinartat tilltagande korruption...
I och för sig lite sorgligt med dina studenter som verkar se på detta ungefär som Flugan skriver om Bernhard - det (i det här fallet korruptionen) är omöjligt att förändra.
Det innebär ju i förlängningen att det också BLIR omöjligt att förändra, eftersom de som är unga, är de som en dag skulle kunna ändra på saken...
e askestad,
då läser vi förmodligen på olika sätt. Jag tycker visst att man kan generalisera kring skönlitteratur och då grovt urskilja två typer av berättelser.
I den ena är människan fången i samtiden; i den andra i en historisk (och ofta) negativ kontinuitet.
Geografiskt associerar jag den förra traditionen till Nordamerika, Skandinavien och Australien. Berättelser om människor som, mer eller mindre framgångsrikt, söker komma tillrätta med någonting som händer här och nu. Raymond Carvers mäktiga inflytande. Hans Gunnarssons noveller.
Hos en författare som Sebald (som enligt min mening lärde sig tekniken av Bernhard men sen skapade "större" verk än förebilden) krymper däremot den enskilda människan, hon kan definitivt inte ta sitt öde i egna händer utan är utlämnad åt ett historiskt förlopp som nästan alltid är förkrossande.
Är det verkligen "tveksamt" att den typen av litteratur har fler läsare på kontinenten än i Sverige?
Om ett hus brinner ned, och en författare bestämmer sig för att skriva om det - vad har hon eller han då för uppgift?
a) protokollera askans utseende
b) skildra förloppet på ett sådant sätt att det förhoppningsvis aldrig upprepas
c) skriva om röjnings- och återuppbyggnadsarbetet och i skildringen eventuellt väva in (mer eller mindre implicit) en vision av hur livet i det nya huset kommer att gestalta sig
Nu ska sluta spamma. Det förra inlägget var alltså en fråga där var och en, utifrån sin estetik eller moral, kan välja ett (och endast ett) alternativ. De enda författare som jag själv verkligen förstår, litar på och sympatiserar med är de som befattar sig med askan.
flugan, uppfattar din uppdelning som konstruerad.
två typer av berättelser, där i den ena människan är fången i samtiden, och där hon i den andra befinner sig i (och är fången i) i en historisk kontinuitet.
blir inte den åtskillnaden problematisk, på alla vis, och i synnerhet när varje gestaltning av den krympande människan "som inte förmår ta sitt öde i egna händer" i sig är ett överskridande av en sådan (statisk eller krympande) verklighet?
jag ser inte någon vare sig ontologisk eller "historisk" skillnad mellan situationen i låt oss säga amerika, österrike eller sverige härvidlag - i samtliga fallen befinner vi oss i såväl samtid som i historien (för att nu uttrycka det på ett sätt där det absurda i uppdelningen eventuellt antyds), i båda fallen överskrider (exempelvis) den verkliga litteraturen belägenheten och för oss vidare.
sedan finns det givetvis mer eller eller mindre trötta och orkeslösa individer, kulturer och epoker - det är sant.
men kanske förstår jag inte vad du säger, beklagar detta i så fall
allt gott
einar
ps. ser dina senare kommentarer först nu. du tycks glömma att vi inte bara är någon slags oberoende observatörer, utan - vare sig vi vill det eller inte - är (såväl kunskapsteoretiskt som ontologiskt) en mer eller mindre aktiv del av den (historiska, samtida, you name it) verkligheten.
Flugan och e askestad... nä, Einar,
Vad gäller askan så håller jag med Einar om att om man ska skriva om den med ett litterärt anspråk så måste man ta in den människa som skriver, en berättarröst med allt vad det innebär av sammanhang åt olika håll - tid och rum.
Annars fattar jag fortfarande vad Flugan är ute efter, inbillar jag mig. Även om det naturligtvis finns undantag som gör att det är just en schematisk beskrivning.
Min utgångspunkt när jag skrev det jag gjorde var också Coetzees böcker om det där landet där det knappt finns någonting att hänga upp sig på, en sorts laglöshet, banditgäng, en regim som försvunnit, språk som inte räcker till för den verklighet berättarjaget ser, raskonflikter - det jag, möjligen naivt, verkligen uppfattar som ett gungfly.
Kanske kan man säga att i all riktigt bra litteratur så finns den historiska aspekten med på något vis. Inte bara förändringen och nuet...
Ja, och så har vi då Robert Musil. Askan, historien, samtiden, den ironiska vinklingarna på desamma.
Och den klassiska flykten, med judisk fru, från nazismen och Europa.
Men jag tycker om Bengt O:s beskrivning, och nyansering.
Det är ändå något visst med Centraleuropa. Och jag vet alltför lite om Wien, med egna ögon s.a.s.
Karin: med de där riktigt hårda satirikerna du nämnde, sker en sorts rensning av kloakerna, tycker jag. Hos Houllebeque anar man alltid något sårat oskuldsfullt bakom samtidskarikatyren.
Vad beträffar trafficking, konsumism, ytans företräde, sexualitetens fördumning, medias fördumning, horturismen, företagarandans korruption, har han ju - som jag ser det - träffat rätt.
Han är en detaljernas tragöd: Aischylos med förstoringsglas.
Coetzee, däremot, är en njutning, vad slags öden han än skriver om. Självbiografierna är de jag håller högst.
Gabrielle,
Ja, hos Houellebecq finns något märkligt oskuldsfullt - samtidigt. Man får ju en känsla av att han driver med oss och sig själv och han vill se om vi tar honom på allvar. Samtidigt som han på ett sätt är allvarlig.
Hos både Bernhard och Houellebecq blir också en annan sak tydligt: de gillar verkligen att skriva. jag skulle påstå att de är lyckliga endast då de skriver. Eller åtminstone är de lyckliga då. I övrigt vill de väl gärna ge sken av att vara djupt olyckliga, och man får väl tro dem.
Jag tänkte också på Musil förstås, och Kafka.
Jo, Coetzee är fin, det håller jag med om. Men vilket helt annorlunda samhälle ändå?!
Intressant diskussion.
Håller med om att Houellebecq i väldigt mycket träffat rätt. Men är inte Bernhard och Houellebecq ganska olika ändå?
Houellebecq har en patetisk, romantisk, närmast naiv vision om något bättre (vad det nu kan innebära: tvåsamhet, befrielse från könsdriften mm) - som dock alltid grusas. Där kopplar han på satiren och cynismen. Egentligen är väl cynikern främst en förgrämd och förtörnad romantiker. Bernhard, eller hans böcker, men ni förstår nog att jag inte försöker lägga människan Bernhard på divanen, uppfattar jag som hatisk från början till slut, utan de patetiska inslagen. Men karln skrev iofs så vansinnigt mycket. Nu har jag inte läst Houellebecqs senaste men försöken att frigöra människan från samtidens och historiens tvångströjor (flugans uppdelning fungerar nog inte riktigt i Houellebecqs fall), om än de oftast misslyckas, finns väl närmast övertydligt skildrade i flesta av hans romaner. Men Jacob C är nog bättre skickad än jag att #prataomdet...
Trevlig helg,
Magnus P
Intressant diskussion. Roligt när folk med starka åsikter utbyter tankar. Läser förresten just Houellebecq igen. Har dessutom introducerat honom på biblioteket här. Vad säger det om biblioteket? Men det var för några år sedan.. kanske jag ska säga till deras försvar.
Har haft både judar och nazister i min släkt.
Magnus,
Ja, man får nog säga att diskussionen blev - oöverskådlig.
Fast jag vet inte om jag håller med om att Houellebecq skulle vara patetisk. Funderar på det. Spänd, eller kanske extrem, en sann "utforskare av gränser" som det så vacker brukar heta - jo. Och kanske en romantiker, innerst inne.
Fast det jag gillar bäst hos honom är väl egentligen samhällsanalysen, de frågor han brottas med; Västeuropas övergång från industrisamhälle till tja, vad? Där har han saker att säga.
Personporträtten och psykologin har inte varit hans starka sida, fast jag tycker att han i den senaste var betydligt bättre även där.
Malou,
Ja, som sagt, det blev en ganska snårig tråd, till slut, antagligen delvis beroende på mitt mycket vaga inlägg.
Tant pis.
Det kan finnas en poäng med att pröva sina tankar, även om man inte kommer till någon entydig utsaga.
Hej Karin,
med "patetisk" menade jag något i stil med (överdrivet) känslosam, i den betydelse som går tillbaka på ordet patos. Knepigt ord, som ju oftare används nedsättande med innebörden löjlig. Dessa båda betydelser sammanfaller väl hos MH i psykologin, som, vilket jag håller med dig om, inte är finkalibrerad. Främst är han väl en stor idéförfattare. Jag vet ingen som så träffande och så roligt gestaltat den liberala individualismens mörka sidor. Jag uppfattar honom som en i stora delar reaktionär och antiliberal författare.
Skicka en kommentar