Jag förmodar att det är ett citat men vet inte av vem. Läsning av några recensioner ger ingen ledtråd:
Med risk för att hamna bredvid ämnet påstår jag i alla fall att jag mest sympatiserar med Liljekvists recension, som också är den mest kritiska.
Enqvist konstaterar att Berggren gillar Palme. Liljekvist drar det så långt som att han bidrar till mytbildandet kring gestalten, genom att vara alldeles för omständlig och pratig.
Båda konstaterar dock något yrvaket att Berggren även skriver in bitar av svensk kulturdebatt i den här volymen, enkannerligen litterär sådan.
Jag vet inte, jag.
Det jag i någon mån finner förbluffande är, jag höll på att säga som vanligt, att ingen någonsin ifrågasätter nödvändigheten av denna modernisering som Sverige genomgick under den här tiden. Den sväljs alltid med hull och hår, framställs alltid som betydligt mer positiv än negativ, de (t ex författare) som förhåller sig kritiska, framstår alltid som mer eller mindre aparta. På 60-talet från vänsterhåll, på 80-talet från höger.
Allt som blir av beskrivs noggrant och systematiskt, skolreformer, urbanisering, Vällingby och - tja, allt.
Men ingenstans står en enda rad om det man samtidigt förlorade eller valde bort.
Det finns aldrig någon parallell syn men från ett annat håll på detta skeende.
Palme kommer från en högborgerlig familj. Han har anförvanter som redan under det tidiga 1900-talet är med och danar det framväxande Sverige. Berggren skriver in honom i en kontext där det verkar som om han liksom egentligen bara fortsätter och går på i ullstrumporna - ja, de ärvda då. Han byter lite fot, eller perspektiv, men inte egentligen, inte i grund och botten.
Och så var det kanske. För honom. Men knappast för hans söner som växte upp i Vällingby, och inte heller för någon i deras generation.
Vi som gick i den enhetsskola som den här epoken skapade. Vi som växte upp i de nya förorterna, vi som - ofta - inte längre hade någon som helst anknytning till de små städer där våra far- och morföräldrar växte upp.
Svenskarna framstår som ett materialistiskt och stumt folk. Politiker - innan Palme - hade ingen som helst förståelse för debatt och tydliga ståndpunkter - det viktiga var att kunna grymta sig fram på kantig kanslisvenska till stabila överenskommelser. Palme framställs som ett lysande undantag. Och så var det kanske också.
Men än i våra dagar har ju få ministrar avslutat sina universitetsutbildningar. Ingen av dem kan tala.
De framstår fortfarande, vid en internationell jämförelse, som gruffande bönder. Nu med av dem själv rejält höjda inkomster, så de har råd med flotta kostymer och handväskor...
Det märkliga är väl den ambivalens jag känner efter avslutad läsning. Allting är sig likt, ingenting har egentligen förändrats alls, Sverige och dess politiker, med få undantag, som Palme dåra, kommer alltid att vara - jäkligt udda.
Ungefär som jag tänker om Sverige tänker jag om Palme; jag både gillar och ogillar honom. Eller det.
33 kommentarer:
"Men än i våra dagar har ju få ministrar avslutat sina universitetsutbildningar. Ingen av dem kan tala."
Sant. Men det gäller våra företagsledare också. Du kanske såg fadäserna kring BP-oil och vad han-nu-heter som inte kan sätta ihop två meningar på engelska. De flesta har ungefär den nivån.
Och blir politikerna tillfrågade vad de har på nattduksbordet, svarar de; väckarklockan, allt för att verka folkliga. Jag gissar att en fransk politiker skulle komma med en kulturell katalogaria.
Statsmän har vi i Sverige inte haft så gott om, och även om jag inte var någon Palmekramare, så framstår han ju som en av de skärpta, och därför så hotande.
Kvar finns Jan Eliasson, som vi i all tysthet vurmar lite för. Samt Anders Wijkman. Men du anar inte hur rapp Gustaf Fridolin kan vara när han går lös på folk som inte ens kan sätta ihop två meningar för att ta avstånd från Kadaffi...
I honom finns det både krut och intelligens.
Jag borde läsa Palmeboken, kanske. Fast politikerbiografier är inte min morgonmat. Eller kvälls. Hitills har jag läst en, och det var om Tony Blair, precis just då, när han tycktes göra skillnad. The way of all things... suck.
Intressant läsning. Jag gjorde en liknande reflektion när jag läste boken (har lämnat den halvläst)eftersom jag då befann mig i Italien som ju är ett land så olikt Sverige. Moderniteten har inte ruckat på italienarna nämnvärt. Ändå har varje storstadsförort det som stadsplanerarna drömde om att skapa i Vällingby: arbeten, bostäder, affärer i ett. Fast framväxt på ett organiskt sätt.
Moderniteten är en självklarhet i Sverige, något självklart gott. Det är lite sorgligt och vi märker inte hur lika vi är Skogaholmslimpor allihop.
Var moderniseringen av Sverige nödvändig? Hade vi kunnat behålla 30-, 40- eller det tidiga 50-talets Sverige som det var?
Om man upplevt flytten från en träkåk med kokskamin, vedspis och utedass till nybyggd lägenhet med centralvärme och badrum, då finns det bara ett svar.
Vilket inte betyder att moderniseringen inte var lyckad i alla stycken och på sina håll förfärlig.
Den materiella sidan av moderniseringen är naturligtvis en sida. Den kulturella en annan. Här kan man bara konstatera att borgerligheten gjort sig urarta (i den mån man förvaltade något arv) och att arbetarrörelsen gjort sig av med alla bildningsambitioner (det som var en stark drivkraft tidigare).
Jag läste Berggren och skrev om boken här: http://langsambloggen.blogspot.com/2010/09/rapport-fran-vedhogen.html
Jämför man Palme med dagens medieanpassade nollor så framstår han som en intellektuell gigant.
Berggren ser Palme som en trägen "arbetare i modernitetens vingård, som med förnuft och socialt reformarbete höll på att städa undan resterna av det gamla, konservativa förkrigssamhället" och jag kan bara hålla med.
Jag efterlyste då och gör det åter: en välskuren lökring från Wien om denna bok.
urarta = urarva. (Men felskrivningen är oavsiktligt innebördsdiger...)
Gabrielle,
Sant. Det gäller ALLA. Fast jag håller inte med dig om den svenske oljeministern. Han tillhör dem som kan, därmed inte sagt att man behöver gilla det han säger. Men nog är det begripligt?
Anna,
Javisst är det så. Det som någonstans stör mig är den totala bristen på kontinuitet. Man bröt med allt, precis allt. Varför?
Lennart,
Mmm, men man kan också jämföra Palme med Le Corbusier - en människa som utan att nämnvärt reflektera över det fått hela den klassiska drillningen i sig - i sin så förstockade akademi, och som tar sig friheten att välja bort den. I bådas fall med hjälp av den nya tekniken.
Skillnaden är att Palme inte bara gör det för några enskilda beställares räkning, utan för ett helt lands.
Nu talar jag inte o första hand om det materiella arvet, men det är ju det enda som räknas här. Hur det nu kommer sig. Själv tror jag ju att materiellt och intellektuellt arv är nära förknippat, alltför få i detta land hade vare sig det ena eller det andra för att slåss för ett bevarande.
Och ja, borgerligheten har gjort sig urarva. Läste en intervju med Ulf Linde där han medgav att han inte hade gjort som han gjorde om han hade vetat vart det skulle ts vägen.
En skön själs bekännelse.
Ber er alla ursäkta fel uppkomna genom telefonblippande. Den byter ut bokstäver och ord ibland, den jäveln.
karin
när jag växte upp i portugal, spanien och österrike på 60-70-talet var palme något av en hjälte. han representerade det sverige som engagerade sig för de utsatta världen över, det sverige som var ett starkt, förnuftigt, rättvist och gott samhälle. när jag som trettonåring återvände till detta land fick jag snart revidera min bild, och inte bara av sverige, utan av moderniteten som sådan. portugal - jag bodde där nio år, 1968 till 1977 - var ett mer traditionellt samhälle, i mångt och mycket ett jordbrukarsamhälle, med allt vad det innebär, dessutom ett mycket stängt sådant, eller skall jag säga skyddat, från omvärlden, genom att det även var vad man kallar en diktatur. med detta ord menas allt som oftast, och i mångt och mycket, att folket där (ännu) inte känner till och inte delar de värderingar som leder till och följer på moderniteten.
att återvända till sverige var att återvända till en misär av bottenlöst snitt. visst, allt var rent, allt var ordnat, och alla (synliga) behov blev väl tillgodosedda. ändå fattades någonting livsavgörande: värme. mening. gemenskap.
det högstadium jag kom till liknade ett gigantiskt krematorium. ett antal stora tegelhus som inte gick att skilja åt fick mig att associera till förintelseläger. skolan, det bär mig emot att överhuvudtaget kalla det en skola, saknade allt det som krävs för att ge inte bara kunskaper utan elementära erfarenheter av en fungerande, ömsesidig samvaro. danandet av någon slags personlighet och karaktär fanns inte ens på kartan. lektionerna var ett kaos; jag fick högsta betyg genom att bara sitta stilla och tiga - jag var, tror jag idag, antagligen för chockad för att ens försöka göra min röst hörd. mållös.
palme. denne hjälte i utlandet... snart gick det inte att upprätthålla bilden av honom som ens någon slags idealist. jag, en tonåring, mötte en arrogant, småaktig, falsk och cynisk person - jag talar här om det intryck man får av att se en människa, av att höra hur han uttrycker sig, förhåller sig till andra, etc.
åren gick, och liksom alla andra - jag menar verkligen det stora fletalet - fann jag honom allt mer obehaglig - maktfullkomlig, det vill säga självtillräcklig. svårt är det att glömma den totala förändringen i uppfattningen om honom, ja den skedde över en natt, då palme mördades och plötsligt beundrades av alla. jag lärde mig då någonting om den svenska mentaliteten: ryggradslösheten, eller "pragmatismen", "flexibiliteten", för att nu använda några användbara eufemismer.
om palme var en person som passionerat drogs till och spelade med makten som om den tillhörde och rörde främst honom själv, är steget inte desto mindre långt till dagens statsministrar och den generation av politiker som vi ser idag. hos dessa tycks det inte finnas någon (mänsklig, historisk, ontologisk) substans överhuvudtaget. här gapar det stora tomrummet helt öppet. här har gränslösheten förlorat minsta skymt av sig själv - ja, den har uppgått i sig själv. i sitt eget intet.
och hur skulle det ha kunnat se annorlunda ut, med den skolan? med det samhället? med den modernitet? som alstrat en varelse som man allt jämt kallar en människa.
einar
Einar,
Hur Palme sågs genom sitt liv och strax innan han mördades framgår av boken. Berggren hakar oreflekterat på termen "Palmehatet" som jag inte riktigt gillar, ungefär som jag inte heller gillar ordet Palmemordet. De innebär båda att man tar bort alla nyanser. Hatet benar han väl i någon mån ut, där fanns både rena knäppskallar och någorlunda hederliga intellktuella med, enligt Berggren.
Mordet tror jag i och för sig aldrig att han kallar Palmemordet, och väl är väl det.
Men det du beskriver ÄR väl en annorlunda syn på det samhälle som Palme med flera skapar, och den behöver ju inte vara mindre sann heller. En fråga infinner sig dock: är demokrati och ett mänskligt samhälle oförenliga? Är den individualism som demokratin verkar vara beroende av omöjlig att förena med det du kallar värme och gemenskap?
Anna är ju inne på det italienska samhället som väl ändå får sägas vara demokratiskt men mindre modernt - som en motsats. Men där står de italienska kvinnorna nu på gatan och kräver modernisering, inte helt utan berättigande, vad det verkar.
Nu måste jag gå ut, men jag har mer att säga i den här frågan. Återkommer!
Jag har ibland tänkt så här: Vad är det som gör att svenskar får en sådan drömmande blick när de tänker på Italien? Det är inte bara maten och solen som naturligtvis är något vi uppskattar enormt under semestrar, det är också allt det som Italien representerar i vårt medvetande genom filmer och böcker vi har sett och läst: intensiteten, gemenskapen, värmen mellan människor, cafélivet, familjen, traditioner, artighet, skillnader mellan könen och uppvaktning (om man är kvinna)och framför allt: en självklar och helt oproblematisk konservatism när det gäller att bevara det som är bra, det kvalitativt värdefulla, det som vår modernitet sopade bort genom att kapa allt.
Sedan har förstås Italien sopat bort mycket bra de senaste 15-20 åren genom att helt släppa lös kommersialismens krafter.
I Italien spelar det emellertid ingen roll om du är höger eller vänster, politiskt sett, traditioner och kultur är ändå något man värnar. Man kapar inte banden bakåt. Kulturkonservatism har inte med höger-vänsterpolitik att göra, som här i Sverige.
Karin: de demonstrationer som har ägt rum är nog närmast en liten, liten återuppstånden feminism som var mycket kraftfullare på 70-talet. Det handlar framför allt om en reaktion mot den kvinnobild som Berlusconi och vulgär-tv ger uttryck för.
Hur ser du, Karin, på utvecklingen i Sverige sedan 1950-talet om du jämför med i Frankrike? Frankrike är ju ett av de första moderna länderna i Europa, om vi drar den historiska gränsen bakåt
Apropå att "sopa bort" kontinuiteten:
http://www.youtube.com/watch?v=JHipmHB0Plo
Rekommenderar varmt videoklippet ovan. "När Domus kom till stan." Det är en svensk dokumentärfilm från 2004, förbluffande nog producerad av SVT, som handlar om hur stadskärnorna i ett antal mindre svenska städer raserades på 60-talet. För att bereda plats åt... Domus.
Vi har varit inne på detta tidigare. En ort som Ljungby låg alltså fram till ett visst år i Europa (och var därmed historiskt förankrad) men skulle sen kostymeras om till en enklav i framtiden.
För övrigt vill jag gärna inbilla mig att vi som är födda på 60-talet har ett slags historisk uppgift. Nämligen att - likt detektiver - gå tillbaka till den punkt i det förflutna där modernitetens goda krafter (flytten från utedasset, den framgångsrika kampen mot de stora dödliga sjukdomarna, hela folkbildningen) försvagades och övergick i blind, teknokratisk förstörelse. Man måste undersöka själva brottsytan, uppspåra bevekelsegrunderna, se vad som gick fel. Problemet är att den typen av arkeologi inte har någon lobby i dagens Sverige. Vänstern avfärdar allt sökande i det förflutna som mossig nostalgi och den sk högern saknar alla perspektiv som sträcker sig längre än den egna golfbagen.
karin, ännu ett långt inlägg...
man måste nog bena ut vad man menar med ordet demokrati. allt som oftast, i vår västerländska kontext, betyder det detsamma som "det goda samhället". i detta inkluderar man reflexmässigt att det goda samhället har ett demokratiskt styrelseskick, och med detta menar man att folket, eller folkmajoriteten, väljer sina representanter och ledare.
problemen med denna dubbla betydelse av bruket av ordet demokrati är uppenbara. inte minst när en majoritet i demokratisk ordning väljer ett samhälle som inte är demokratiskt i betydelsen "det goda samhället"; man kan exempelvis välja bort det demokratiska styrelseskicket. egypten kan komma att utgöra ett bra exempel på detta fenomen. när ett tiotusental människor ränner länge nog på gatorna i kairo kommer det i media genast att handla om "folket" som i demokratisk anda vill införa demokrati. att sedan den överväldigande delen av folket inte överhuvudtaget demonstrerar är irrelevant för dessa flitiga ivrare av demokrati. större problem blir det givetvis om fria val visar sig innebära att exempelvis en islamistisk regim införs, eller, vem vet, att man föredrar en karismatisk och brutal general, etc.
den enda frågan som är relevant, som jag ser det, är om det demokratiska styrelseskicket är vägen till ett gott samhälle. för att svara på denna fråga måste man fundera lite mer djupgående på vad som utgör ett gott samhälle, eller åtminstone vad som konstituerar ett sådant, vad som är de nödvändiga förutsättningarna, etc.
vilka krafter släpps exempelvis lösa när "friheten", såsom den nu definieras i vår västerländska kultur, blir honnörsordet? eller när "rättigheter" blir det första som människor - inte bara som medborgare - definierar sig själva utifrån? "det är min rättighet att", "jag kräver att". vad skapar detta tänkesätt och perspektiv för människa? och vad med plikterna? enligt den franske tänkaren simone weil har människor inga rättigheter överhuvudtaget - de har bara skyldigheter. och blir inte varje rättighet fullständigt tom, om den inte föregås av den plikt som s.a.s svarar mot den och bär upp den? här ser vi en antydan om vad som händer när rättighetstänkandet, och med den "liberalismen" och alla dess "personliga" friheter, förbrukat de värden, de plikter, det ansvar, som det självt inte förmår alstra.
tag temat i det senaste numret av axess. här förespråkas "kosmopolitism". liberalismen som världsförståelse. kultur definieras som en konsumtionsartikel, som den moderna, liberala människan, misstänkt lik en välbeställd västerlänning som far världen runt och intar den ena kulturprodukten efter den andra, har en odiskutabell rättighet till. kultur? det är någonting man köper, helt enkelt.
i en liten fiskeby i västra galicien rådde full verksamhet. fiskebåtarna kom och gick, fiskare arbetade från tidig morgon till sen eftermiddag. på kvällarna låg byn helt öde; mörkt i alla fönster. jag frågade en fiskare om var de höll hus på nätter och kvällar, han berättade att de inte längre hade råd att bo i byn, att de bodde några mil in i landet. en eu-finansierad motorväg hade byggts till denna mest avlägsna del av galicien, vilket gjorde att tyska turister hittade dit och köpte upp hela byn. någon vecka varje sommar lyste det i enstaka fönster. -
på sätt och vis löste sig även denna fråga. en tanker ute på de fria haven läckte ut olja så att allt fiske upphörde.
*
"flugan", ser dina inlägg först nu. ja, att hitta den där punkten... läser just nu den ryske filosofen berdjajev. han ger ledtrådar i sin bok "Historiens mening" - det bär för långt att här utveckla hans historieförståelse.
*
allt gott
einar
Anna,
Jag skulle tro att Frankrike ligger nånstans mellan Italien och Sverige vad gäller modernitet. Skillnaden mot Sverige är den mycket större polariseringen, här finns krafter som slåss för det moderna, och här finns konservativa krafter, här finns ständiga konflikter dem emellan. Inga konflikter glöms heller, allt lever kvar och poppar med jämna mellanrum upp.
Och så finns det, trots allt en mer mångstämmig debatt, fler röster, alla säger inte samma sak...
Men om man ser på hur fransmännen lever så är det nog rätt likt svenskarnas liv. Åtminstone i de städerna, och där bor ju de flesta.
Dock får man väl säga att den kulturkonservativa hållningen också här är bortom höger-vänster. Likaså finns mycket större politisk vilja att vårda kulturarvet, gäller allt från arkitektur till litteratur. Och en större medvetenhet. Och en tradition som i större utsträckning är obruten.
Det är liksom genom en fransk synvinkel som jag tycker mig ana ett annat sätt att betrakta det svenska. Så nog finns den...
Flugan.,
Ja, exakt så känner jag med. Jag är endetektiv som går i mina egna spår, jag försöker liksom begripa det här, och det går dåligt.
Mina föräldrar, något yngre än Palme, hängde ju liksom på det här nya moderna samhället. Liksom deras vänner. Vi kommer in på syjuntan igen.
Det är bitvis helt obegripligt. I andra stycken kanske begripligt, jag vet inte.
Berggren beskriver ju också hela det klassamhälle (som man ju alltid tjatar om) med sin stela formalism och sina begränsade möjligheter för arbetarbarn att läsa vidare, som fullkomligt obsolet.
Men detta (de begränsade möjligheterna) var ingenting som drabbade mina föräldrar heller, även om de inte alls hade samma bakgrund som Palme. Så varför slänga allt över bord?
Vad gäller lobbyn föreslår jag att vi, du och jag och övriga som känner för det, startar den NU. Den finns alltså, även om vi inte är så många...
Einar,
Palme ville ju skapa det goda samhället, han ville befria individen genom materiellt välstånd och lika möjligheter till utbildning och utveckling, detta genom det starka kollektivet...
Helt fel låter det ju inte?
Åsiktsfrihet, pressfrihet, organisationsfrihet... nog finns det grundläggande friheter som hör demokratin till och som vi skulle sakna om de inte fanns.
Liksom tanken att vi själva väljer vilka som ska styra...
Men jag tror ändå att jag fattar vad du menar - den totala friheten är ju egentligen omöjlig. Eller nej. Den totala friheten där den minsta enheten i samhället är individen (och inte familjen eller byn, eller klanen eller vad det nu kan vara) innebär ju att de svagaste lämnas i sticket.
När barn inte har något ansvar för sina gamla föräldrar längre så vanvårdas de till döds. Det är vårt västliga moderna samhälle i ett nötskal - även om det finns ännu mer av den varan så tycker jag att det är det tydligaste exemplet.
Måste detta vara baksidan?
Ja, det verkar ju så.
Einar,
du skriver:
"den enda frågan som är relevant, som jag ser det, är om det demokratiska styrelseskicket är vägen till ett gott samhälle. för att svara på denna fråga måste man fundera lite mer djupgående på vad som utgör ett gott samhälle, eller åtminstone vad som konstituerar ett sådant, vad som är de nödvändiga förutsättningarna, etc."
Jag tror man är ute på farliga vägar om man i sin misstro (och avsky?) mot den av moderniteten skapade "varelse som man allt jämt kallar en människa" vänder sig från den representativa demokratin (som Karin i sitt svar försiktigt antyder kanske ändå är det bästa vi har), om vi vill ha ett samhälle där folkviljan inte tolkas av en elit eller i värsta fall av en envåldshärskare.
Historien och även den senaste tidens händelseutveckling ger exempel på ledare och partier som funderat djupgående om de nödvändiga förutsättningarna för ett gott samhälle.
Den representativa demokratin är ingen garant för ett gott samhälle. Men den är såvitt jag förstår en förutsättning för det.
Din beskrivning av utvecklingen i Egypten som att "ett tiotusental människor ränner länge nog på gatorna i kairo" för att hyllas av medias "flitiga ivrare av demokrati", som inte förstår att ur det här kan komma vad som helst, tyder på du inte följt nyhetsrapporteringen.
lennart
jag erkänner, jag är ute på "farliga vägar". frågan är bara vilken utveckling som är den farligast, och när man är beredd att se över det man tagit för självklart och inte. men nog om detta; jag ser att denna diskussion gärna leder in i en återvändsgränd, och lämnar den sålunda därhän.
allt gott
einar
ps. jag har följt nyhetsrapportering, och därför skrivit som jag gjorde.
lennart
ursäkta mitt tidigare korta svar - jag är så erbarmligt trött på ett misstänkliggörande som dyker upp så fort man försöker diskutera längre än vad samtidens näsa räcker. jag skall utveckla hur jag tänker - om en stund, efter lite nyponsoppan,
intellektuella - och för den delen var och en - måste rimligen förbehålla sig rätten att avhandla vilka frågor de vill, vare sig de anses vara farliga eller ej.
einar
Karin, den här debatten blev levande och svävande, två saker som ibland hör samman.
Jag ser trots allt, i medvetande om hur den övriga världen haft det, hela den tidiga socialdemokratin som en nödvändig och upplyftande folklig stolthet. Min mormors far var med och startade Kooperativa i sin hemtrakt. Han var en kämpe, på ett sätt som ingen av oss (här) behövt vara.
Vad som sedan hänt i Sverige, under "utvecklandet" av moderniteten är däremot mer än jag mäktar tackla i det här formatet.
Du verkar ofta utgå från kulturarv och tradition, i din kritik. Jag har, i min kritik, oftare utgått från familjebilden och den förutbestämda kollektiva barnuppfostran. Något som alla nu verkar ta för givet. Inte jag.
Nu gör jag den andra delen av resonemanget, (ministrar) kort, tills vidare: Om "oljeministern" B gäller ju från och med idag att hans allianskamrater, precis som jag, tycker att han varit alltför mjäkig och otydlig angående Libyen.
Det betyder inte att jag underkänner hans intelligens. Men det är ju trots allt så, att vissa labila ekonomiska oljeallianser ligger alltför nära hans egna intressen.
Försiktighet kan vara en dygd, men inte när det gäller mordiska diktatorer.
(Och nu vet jag hur många repliker jag kanske får redan på detta lilla, så stilla min hjärta...)
Ja, alltså, jag kommer inte på någon mindre dålig form av styre än ett demokratiskt system. Men det hindrar ju inte att man får och bör testa andra modeller, åtminstone i tanken eller en diskussion. Teoretiskt kan man ju även tänka sig att en god och vis despot skulle kunna vara bättre än ett folkstyre, som ju inte nödvändigtvis för fram de bäst lämpade till makten.
Vilket kanske var vad Einar var ute efter?
Gabrielle,
Ja, Bildts egna affärer och tillgångar stör även mig. Jag vet inte om en minister måste vara utan kapital/rikedom, men någonstans går en gräns där förtroendet brister. För många tror jag att Bildt passerat den.
gott med nyponsoppa -
*
det finns fastslagna positivt värdeladdade ord, och de är lätta att ta till så fort något problem uppenbarar sig, men leder de nödvändigtvis till någon lösning? det var bland annat detta jag försökte exemplifiera med fallet egypten: man ropar demokrati som om det vore lösningen på situationen - samtidigt slåss kravallpolisen med demonstranter i grekland, trots att där i högsta grad råder demokrati. värdefulla ord räcker med andra ord inte alltid till, återstår så frågan vad som saknas.
ett sätt att antyda hur jag tänker är följande. vi lever i en demokrati. ja, vi skulle leva i en demokrati även om de vi valde som våra representanter och ledare levde på en annan planet. helt enkelt: en demokrati råder oberoende avståndet mellan de som väljer och de som blir valda till att styra. demokrati är, med andra ord, en tämligen formell historia, vilket exempelvis eu i högsta grad visat och sannolikt allt mer kommer att visa. ja, håll i dig nu: jag vill hävda att demokrati - den som handlar om det som går att ringa in, nämligen det formella, det om styrelseskicket - snarare skadar än främjar bildandet av ett gott samhälle (därmed alltså inte sagt att demokratin inte också haft goda saker med sig). tänkare som proudhon och krapotkin har formulerat tankar om vad jag menar är en mer verklig (mindre formell) demokrati - alltså ett gott samhälle, där folk verkligen är medbestämmande och kan påverka sin livsmiljö - när de lyfter fram ett begrepp som "mutualism", dvs ömsesidighet. överhuvudtaget är kritiken av centralisering, av maktbegreppet, nödvändig i en diskussion om ett gott samhälle. fasthållandet vid den formella demokratin framstår som ett mantra mer än någonting annat - ett sätt att blunda för den utveckling som följt i demokratins spår (mot en allt mer centralisering och atomisering), och vars konsekvenser allt mer hunnit i kapp oss.
jag ifrågasätter alltså demokratin för att den är ihålig, för att den inte leder oss vidare utan snarare försvårar ett närmande av problemen. diskussionen om skolan är ett talande exempel: visst skall alla ha rätt att gå i skola. men hur skall skolan se ut? och visst skall vi ha exempelvis tillväxt, men tillväxt av vad? etc, etc.
lennart, och karin, jag hoppas det blev lite tydligare i alla fall
allt gott
einar
Einar,
Jo, lite tydligare, på sätt och vis. Och samtidigt inte. För mig låter det snarare som om du ifrågasätter storlek och avstånd? Ju större avstånd mellan makten och befolkningen, desto mer ihålig - demokrati. Ett jätteland som Ryssland kan aldrig bli demokratiskt. Typ.
Kanske handlar det snarare om maktmissbruk som förstås förekommer även i demokratier men som där bör kunna stoppas, vilket ju sällan är fallet i en mer totalitär regim.
Men om vi då tar landet Sverige - hur skulle det kunna bli ett godare samhälle med ett annat styrelseskick än det nuvarande, menar du?
karin
vad som gjorde sverige till det sverige vi känner till inleddes (som du vet) i mångt och mycket med gustav vasa. centraliseringen, statens skapande, definierandet av människan som främst medborgare (av en stat). på detta följer logiskt nivelleringen - vi blir alla likställda (inför staten, inte längre inför Gud (mer än till en början, och då mer formellt), Naturen, historien, Kulturen, eller någonting annat för den delen). närvaron, centrum, flyttas från en mer konkret situation till en mer abstrakt "plats" - det mesta blir plötsligt till ett medel för någonting annat, i detta tidiga fall gustav vasas egen vilja, och allt vad den nu stod för eller var ett (historiskt) uttryck för. denna vilja sammanföll initialt med en individs personliga vision och psykologi - men snart förlorade makten även denna mer mänskliga grund. den moderna historien är, vill jag hävda, historien om den opersonliga maktens anspråk och skepnader, härjningar och försök till att rättfärdiga sig själv. den moderna teknologin - "maskinen" - är ett uttryck för denna nya sfär - "luftens civilisation", som berdjajev målande kallar den - ett instrument, ett maktmedel, som allt mer lever sitt eget liv, helt oberoende av omgivningens (egen-)värden. ingenting får vara vad det är, allt blir till någonting annat, att bruka för andra ändamål, ändamål bestämda på "högre" ort.
denna i grunden overkliga dimension söker sitt existensberättigande, vill "finnas till" i egen rätt. här fyller teknologin en bekräftande roll. medias funktion är - och låt oss inte lura oss själva om detta - ingenting annat än ett sådant speglande. formen ersätter innehållet - nyhetsrapportering är det väsentliga, nyheterna själva är ett "material", utbytbara, ersättliga - som människorna i en stat. från att delta i verkligheten (som man måste vara personligt inbegripen i för att tillhöra) har verkligheten förvandlats till en "värld", förflyttats långt bortom varje människa (egentligen givetvis långt under henne), och en "verklighet" uppstår som vi kan "följa", det vill säga, mer eller mindre passivt konsumera, lagom roade och oroade över.
jag sympatiserar självklart med folkliga proteströrelser (även egypternas), men jag tror inte på dem, för jag är övertygad om att man kommer att fortsätta söka lösningarna genom "statligheten" (sekularierad eller ej), och att den goda saken därmed försvinner in i och upplöser sig abstraktionen - i den negativa makten.
skrivet i ett svep - ursäkta eventuella oklarheter
einar
Einar,
lite sent, men ändå, vill jag kort svara:
Om du menar, som du skriver, att demokratins formella ramar "snarare skadar än främjar bildandet av ett gott samhälle", så håller jag definitivt inte med dig.
Jag ser tvärtom de demokratiska fri- och rättigheterna och representativ demokrati som grund för samhället som enorma framsteg jämfört med mer innerliga, varma gemenskaper vare sig det nu är familj, släkt, klan, kyrka eller i värsta fall en folkgemenskap under ett parti eller en älskad ledare.
På denna grund kan en diskussion föras om vad som är ett gott samhälle.
Därmed inte sagt att utvecklingen med ohämmad kapitalism, konsumism och miljöförstöring är oproblematisk. Tvärtom. Här är jag mycket pessimistisk. Men det måste vara bättre att angripa dessa problem under demokratiska förhållanden.
lennart
på sätt och vis är vi överens. jag menar dock att "demokratiska förhållanden" är en sak som måste diskuteras och bättre definieras. en formell demokrati, som jag talat om här ovan, där makten och människorna befinner sig långt i från varandra, är ingen demokrati (mer än i den formella meningen), och, menar jag, detta slags demokrati är själva roten till, eller i alla fall utgör förutsättningen för, mycket av det elände som även du nämner - kapitalism, konsumism, miljöförstöring. kopplingen mellan (den slentrianmässiga, formella) demokratin, med sina rättigheter, sin "liberalism" (sin gränslöshet/ansvarslöshet), och den värld som vi ser, och som såväl andligt som materiellt med allt högre fart håller på att utarmas, är allt för uppenbar för att negligeras.
men visst, det är också möjligt att nöja sig och hoppas på det bästa.
*
en helt annan sak: ett varmt tack för dina fina ord om mina två senaste böcker! -
allt gott
einar
Einar,
nej, vi är inte överens, men vi kan, som här, diskutera. Det är en av demokratins fördelar.
Jo, jag läste dina böcker med uppskattning...
Moderniseringen av Sverige gick med racerfart. både politiskt, kulturellt och ekonomiskt, och visst berättas det oftats som att den ena förändringen hakade i den andra, på ett sätt som gör det svårt at skilja ut de olika delarna och diskutera dem en och en på ett kritiskt sätt. Redan i slutet av 30-talet ligger vi i framkanten i fråga om ny teknik och industriell tillväxt, och när Sverige sedan lyckades stanna utanför andra världskriget (oavsett vad man anser om det hade Per-Albin säkert en bred folkmajoritet med sig i den frågan) och undvek den förstörelse av fabriker,. hus, människor och infrastruktur som drabbade nästan hela Europa hade vi ett guldläge inför efterkrigstiden. Men bara ett par generatiopner tidigare, under seklets första år, var Sverige ett gammaldags och på¨många sätt inkrökt land med en stiofilmässig konservatism som envist hyllade ett karolinskt arv som inte betydde ett smack för vanligt folk. Folkhemsprojektet, industralliseringen och utstädningen av gamla klassprivilegier var, om man ser det så, en historisk revansch på ett gammaldags privilegiesamhälle som höll på att bli helt irrelevant och som med ganska liten marginal undgick ett inbördeskrig 1917-18. Det är klart att det gav ett ointagligt övertag åt de krafter som kunde åberopa sig på moderniseringsprojekten från 40-talet och framåt.
Ändå är det gåtfullt att den borgerliga traditionen blev spå nerkörd i Sverige, i alla fall offentligt. Man brukar ju säga ibland att ungdomar med intelligens och ambition som växte upp i borgerliga och adliga familjer i Sverige de här årtiondena satsade på näringsliv, vetenskap, ämbetsmannabanan eller en ingenjörskarriär - för arbetarungarna fanns ofta bara politiken och facket - senare också litteraturen - som vägar att skaffa sig inflytande. Så poå det sättet kom arbetar- och bondbarnen at dominera politik och offentligt samtal. Ibland var det säkert så, och Palme och Bildt hör ju till de relativt få aristokrater som har spelat riktigt ledande politiska roller efter 1960.
Håller f ö med Gabrielle om att våra företagsledare idag inte heller ter sig särskilt bildade eller ens hederliga. Hur någon kan ta t ex Johan Staël von Holstein på allvar är obegripligt. Killen har inte uträttat annat än att slösa bort miljarder kronor på företag som aldrig var i närheten av att gå med vinst; följderna av den kapitalförsstöringen kan vi ännu inte överblicka. De som fick sina pengar skeppade till bhonom - ofta utan att tillfrågas - har blivit blåsta. Men han går ändå stadigt omrking och ropar "I'm the greatest" och berättar att Sverige behöver eformeras aå att det blir mer plats för sådana som han själv. Orsaken är naturligtvis att mäktiga personer och strukturer håller honom om ryggen och garanterar att han alltid har en tribun att tala från, men grundat på sina gena meriter är han inte värd ett dugg.
Apropå det här med biografier: en historia som utmynnar i framgång, i en erkänd seger ordnar ofta sig själv. Alla minns, alla faller in och det finns en given riktning och del fixpunkter berättaren/biografen självklart kan vädja till. Men med Palme är det komplicerat. Han är något så ovanligt som en mycket profilerad övergångsfigur (men det såg han inte ut att vara medan han levde). De som är yngre än femtio år idag minns honom från hans sista tio-femton år, om de överhuvudtaget själva minns honom, och från den tiden är det inte så mycket man kan peka på av hans gärning som klart är med oss idag, som sätter en riktning idag. Det mesta har förändrats, särskilt vad socialdemokratin och Sverige står för.
Han var ingen bra oppositionspolitiker och även under de år han satt vid makten från 1973 kan man se att han delvis sitter fast i lojaliteter och byggen som han inte kan utmana hur långt som helst, till exempel till LO och radio- och tv-monopolen. Om man då skriver en biografi som enbart är orienterad på vad han uppnådde, det som blivit bestående en längre tid, och sedan ställer det mot kritiken från t ex Per Ahlmark eller Sven Stolpe så skulle det bli en rätt kuriös bok. jag menar också att Berggren borde varit tydligare och mera ingående i fråga om vad konflikterna kring Palme handlade om, han glider över en del och är svävande (och "Palmehatet" är ingen bra term, precis) men en bok som bara ställde Palme mot en konservativ kritik av honom, mot debattörer som helt enkelt aldrig acceopterade hans närvaro i regeringen, skulle inte heller fungera.
Karin: såg du det här http://akademiblogg.wordpress.com/
Och Magnus: Oavsett vad man tycker om Gunnar Heckscher, så var han, om än inte aristokrat med adelskalendern på nattduksbordet, en bildad man, alltså en av den tidens statsmän. Hans politik går jag inte in på.
Det var en bra kortversion av svensk utvecklingshistoria du kom med.
"även under de år han satt vid makten från 1973" - visst vet jag vilket år han blev statsminister, men året 1973 var ändå en slags brytpunkt. Valet som ryckte undan den trygga majoritet sossarna hade suttit på, oljekrisen och de första rejäla ryckningarna av kärnkraftsdebatten som förebådade en ny tid, IB-affären som ställde helt nya frågor. Efter 1973 var Palme aldrig på samma självklara sätt en segrare, inte heller inom den egna rörelsen - och de villkor han verkade under blir tydligare.
Tack för era kommentarer.
Magnus, fin sammanfattning som sagt var.
Gabrielle, tack för länk.
Här en annan kritiker av bokenhttp://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.com/2010/11/bo-i-cavefors-recension-av-henrik.html
en länk jag fick via fb.
Något ligger det väl även i Cavefors kritik? Dvs Berggren hyllas av sina egna. Och det tangerar ju den mediaklass av arbetar- och bondebarn (i förlängningen) som Magnus funderar över.
Att diskutera Palme och synen på honom är ju egentligen som att diskutera hela våra liv. Hur vi förhåller oss till Sverige och dess historia, liksom vår egen lilla del av den?
Det som är rätt intressant i det sammanhanget är ändå att det inte riktigt finns något konsensus. Vad det var som hände kan betraktas på olika sätt, recensenterna av den här boken gör det inte i så stor utsträckning, men vi andra gör det.
Jag frågade för resten min mamma och min moster varför de röstade på Palme, vilket de väl inte alltid gjorde, men i alla fall ibland. Detta apropå skolpolitiken.
De svarade att det faktiskt inte fanns något formulerat alternativ på den borgerliga kanten.
Det är förmodligen riktigt...
Skicka en kommentar