Och så här skriver en ung man född -87, apropå Palme. I och för sig på SvDs ledarsida, men ändå?
Det tråkiga är väl att den här sortens resonemang är rätt hopplösa, vanligast är de kring Astrid Lindgren, som då självklart kallas Astrid av sitt självutnämnda språkrör, och de går ut på att Astrid hade älskat eller Astrid hade inte tolererat.
Vem vet? Knappast språkrören i alla fall.
Apropå det har jag läst en deckare också, Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Jag gillade hans första bok, Snabba cash, och jag gillade nog även den här. I alla fall för att vara deckare, så att säga. Det som gör dem roligare är språket, Lapidus gillar språk, han har skaffat en sorts blattesvenska som han varvar med mer tråksvenska och med protokollsvenska från domstolar.
Och han låter sina olika gestalter i någon mån speglas genom just deras språk.
I den här storyn är huvudgestalterna tre, en kriminell arab - andra generationens invandrare, en svensk polis i klassiskt deckarsnitt, högervriden, småkriminell han också - kör sitt eget race, och en f d legosoldat i Irak - också han äktsvensk, och den som väl får sägas vara minst trolig. Även om man inte ska utesluta något.
Och även i denna volym finns kopplingar till mordet på Olof Palme, och till den generation som har någon sorts förhållande till Palme, men det är en föräldrageneration, föräldrar till vuxna barn.
Palme håller på att bli som Branting, typ, någon man läser om i skolan. Någon som representerar något hopplöst förlegat, urmodigt och förstelnat.
Och apropå ingenting, jag har läst Ian Burumas bok, Mordet i Amsterdam om mordet på filmaren Theo van Gogh i usel översättning. Översättaren hade nollkoll och då menar jag verkligen nollkoll på sin sitt sina respektive hans hennes och deras.
I övrigt var det en intressant bok, så det var synd.
Jag började även på Döda vita män av Johan Hakelius. Även denne man gjorde fel på samma sak då och då. Boken var även så tramsig och fånigt anglofil på det där svenska sättet att jag la ned läsningen rätt snart.
Jag fattar inte varför dagens svenskar tror att dessa hyperrika bizarra typer under mellankrigstiden har något med dem att göra. Hela den här Brideshead-romantiken - why?
Tillbaka till hans hennes och sin och sitt. Jens Lapidus ska vi inte tala om, här stolpade helt nya aktörer in och gick iväg med hans vapen utan att det fick någon som helst förklaring...
Den ende som klarade detta utan några som helst fel var Berggren. Kanske är han värd sitt pris bara därför.
11 kommentarer:
Kanske -beroende på humör- återkommer jag med en mera seriös kommentar till detta fina inlägg. Låt mig nu bara säga att kolumnen i SvD var otroligt barnslig och ju skriven av den person som häromdagen förordade införandet av "rävjakt" av engelsk typ i Sverige för att komma till rätta med dvärgbandmasken som tydligen fått fotfäste -om jag säger så- i Göteborgstrakten.
En förflyttning till "Kamratposten"eller "Lyckoslanten" vore att rekommendera.
Ändå är det kanske inte så konstigt att det i ett så pass tråkigt, traditionslöst och konformistiskt land som Sverige uppstått en liten vurm för excentrisk och självsvåldig engelsk överklass från förr. Sen kan man ju alltid tycka att det finns både intressantare och livskraftigare förebilder på annat håll. Fast den där speciella grenen av anglofili som Hakelius representerar är nog ändå inte fullt så utbredd som hans relativa försäljningsframgångar kan få en att tro. De svenskar som på allvar tror att livet blir bättre eller roligare för att man klär sig i fluga och tweed och äppelknyckarbyxor är nog fortfarande i betryggande minoritet.
Hakelius är ganska hårt mallad. Jag läser hans kolumner i Aftonbladet ibland, inte för att de är speciellt bra utan bara sådär för att jag ändå köpt tidningen (föredrar AB starkt före Expressen, som jag inte alls kan med, och numera även före DN). Hacke använder egentligen nästan alltid samma metod i sina kolumner eler krönikor, han plockar upp något som vill vara altruistiskt eller vidsynt (även om det inte behöver vara tänkt ostentativt så) och försöker visa att det är löjligt, prudentligt och inriktat på att pråla med egen dygd, eller att någon ska skaffa egna pengar på saken. Skrymtande, hette det förr; dygdemönstret är en skrytmoster. Ofta handlar det dessutom om något som dykt upp i den aktuella politiska eller mediala debatten, någon som utmanar typ Timbro ö- dety är inte en tillfällighet at han är gift med Susanna Popova - men han vinllar förstås motangreppet så at hans överläge ska vara ironiserande snarare än moraliskt, för att desarmera invändningar. Killen skriver formellt sett bra, men han är rätt begränsad, och det är tröttande mde den sortens hihi-purple patch-språk; det funkar bättre som muntligt ståuppande än i tryck.
Det stämmer säkert att svenskar som lever i ett på många sätt konformistiskt och historielöst samhälle - i alla fall utan _synlig_, välbelyst historia - vurmar för en vild engelsk excentricitet och amoralism. Jag minns ett samtal när jag var tjugo där en mycket anglofil (och högerborgerlig) kille på studentkorridoren skrattande berättade om hur den engelska regimen hade agerat under potatispestsvälten på Irland i mitten av 1800-talet. När desperata familjer som ibland drivits från hem ch härd av övermakten samlades nere på havsstranden för att dra ihop tång och använda det till att baka bröd belade de skickliga engelsmännen tång med skatt (och upprätthöll detta genom rödrockarna på plats, fast det sade han inte direkt).
Han kunde inte låta bli att flabba åt det - jag tyckte det var duktigt osmakligt även om det förstås finns något komiskt bisarrt i själva idén att skattelägga sjögräs och blåstång. Nånstans handlade hans skratt om ett behov av att göra fingret åt det ansvarsfulla, hederliga och resonabla.
Sedan kan ju konformismen vara mycket hårdare och omedgörligare på andra håll, t ex i Ryssland. Rumänien eller en amerikansk white-trashmiljö. Var är det hårdast tryck att leva upp till en viss slags manlighet eller brudighet, i Sverige eller i en småstad i Arizona eller South Dakota? Men det tragiska är att svenskar idag inte verkar kunna göra uppror om detta uppror inte ser glassigt och moderiktigt ut. och helst har fått någon smakdomares chic-stämpel från början.
Hallå Bengt,
Vet inte precis om inlägget var så fint, men kul om du tycker det. :)
Fast vad gäller Wennströms text är vi överens, den var lite barnslig, ville antagligen provocera.
Och rävjakten... skriver i värsta fall in skribenten i Hakelius-facket.
Fast Lyckoslanten tror jag inte finns längre.
Lars,
Jodå, det är nog en minoritet, men inte tillräckligt liten för att vara exempel på något eget tänkande, direkt.
Grejen är att teve importerar engelska produktioner som frossar i den här tiden och så tror folk (svenskar) att det liksom finns en gemensam nämnare, att de själva är en sorts engelsmän och att det här är en del av deras egen historia - på något vänster.
Fastän det i själva verket beror på att engelskan är det enda främmande språk de ytligt behärskar.
Ja, nu tog jag i litegrann, men jag tror att det ligger NÅGOT i vad jag säger.
Magnus,
Jag har inte läst tillräckligt många av Hakelius krönikor för att kunna uttala mig om dem.
Jag kan ju bara upprepa att jag tycker att professionella skribenter med svenska som modersmål ska kunna använda hans hennes sin på ett riktigt sätt.
Och det kan inte han.
Vad gäller konformism så verkar H (att döma av boken, alltså) ingå i en liten konformistisk gruppering(?) som består av vänsterliberal medelklass som kallar sig anglofil...
Det där gänget som tycker att apelsinmarmelad är bättre ju beskare den är.
Karin,
Ja, det är alltså bara hans vanliga krönikor i Aftonbladet jag försöker beskriva; det han gjort i veckopress, i bokform och så har jag ingen närmare koll på. Bilden av att alla som inte hör till hans gäng eller håller med honom egentligen är kuschade, möjligen med gamla rebell- och rock'n'rolldrömmar som de inte vågar förverkliga p ga trycket från såsseriet/Sverige/ Jante/grannarna, den tanken verkar dock vara en gemensam metafoir som han ofta använder, mer eller mindre nersänkt i texten - och den fungerar ju bra i ett samtidsklimat där det är inne att beskriva det mesta i termer av varumärkesbyggande och livsstilsval. Som i den här krönikan om journalister ur Focus för ett par år sen: http://www.fokus.se/2007/09/de-satter-agendan/
Jag läste den när den var ny efter en puff från Olle Lidbom som tyckte den var fantastisk, ser att Gabrielle också har läst den (kommentarerna ger en hel del bra synpunkter på krönikan, särskilt av "Spöskrivaren" som parodierar hans pratigt utsvävande stil i fingerade instruktioner från Fokusredaktionen). Här finns, utom en tydlig version av tanken att den svenske jopurnalisten är en rik men kuschad rebellpojke som bildligt talat inte orkar få upp pitten längre och tröstar sig med att vara seriös, "snä'll" och avfallsrensande, massor med konstigheter och en närmast dadaistisk inställning till rim och reson. Tyvärr, de flesta svenska journalister som vill spela Hunter S Thompson har inte alls hans känsla för att ge texten verklig precision och slagkraft.
Anglofilin i Sverige och världen har djupare rötter än Evelyn Waughs En förlorad värld. När jag läste Hakelius bok Döda vita män upplevde jag den som en korsning av Jan Olof "Jolo" Olssons "och deras fall blev stort" och valfri samling av Hugh Massingberds nekrologer. En stunds förströelse. Inte mer, inte mindre.
När det gäller Palme och Palmelitteraturen så fascineras jag mest över att idé och begreppsvärlden förändrats så radikalt. Men så har ju också världen förändrats. Vad jag minns det så diskuterade man mycket om miljöförstöring, kärnvapenhot och hur Japan hotade konkurrera ut USAs tillverkningsindustri. Nu är det global uppvärmning och Kina som är på tapeten.
Å hej å hååå..
Visst, hela idéklimatet och sättet att diskutera politik, kultur, gemensamma värden har förändrats enormt. Det har blivit svårare att få upp frågor som berör framtiden på bordet om det inte finns mycket tydliga avtryck redan i nuet att starta från. Anders R Olsson är inne på det i sin "Att stänga det öppna samhället" även om han inte verkar se hur bred den förändringen är: vid tiden kring Palmes död, och åren före, var frågor om samhörning av dataregister och rätten att lagra personliga data hett, och statristiska projekt som Fobalt och Metropolit väckte ilskna och välriktade protester eftersom de ansågs ge myndigheterna otyglad insyn i människors privatliv, livshistoria och gav möjligheter att "gradera" medborgare. Big Brother ser dig. Mot slutet av 80-talöet falnade hela den diskussionen.
Idag finns det sedan länge långt mer omfattande register både hos myndigheterna och hos enskilda aktörer, dessutom har hela internetprylen gjort det lättare att dela och överföra data, och med hjälp av det material som flyter runt på nätet kan man komma mycket långt in i det privata, men detta diskuteras inte als med sama hetta (inte utanför nördkretsarna) och det finns inget av den tidens krav på att etablera ramlagar för framtiden. Vi har fått en konsultpolitik där den som äger en fråga ofta är den om snabbt kan föreslå en lösning eller snacka bort frågan - och vice versa.
De flesta har nog inte klart för sig i hur hög grad entreprenörsieringen av kultur, politik, av sättet att göra affärer har förändrat synen på vem som har ansvar, vilken slags frågor som räknas.
PS. Apropå Hakelius Fokus-artikel som jag tog upp: som den intelliigente läsaren förstår är dety jag som kommenterar under signaturen "Robert" där. Det fanns redan en Magnus i tråden och jag hade inte lust att uppfinna något tillkrånglat.
Sopis,
Massanglofilin är ett efterkrigstidsfenomen. Punkt slut.
I övrigt håller jag med både dig och Magnus.
Skicka en kommentar