Mer skor

Dagen har varit underbar. Den är fortfarande lite underbar där ute. Jag har köpt ett par sandaler som heter les tropeziennes och som är helt värdelösa för deffning. Men det ger jag fasen i. Bilden ser konstig ut för att den är upp och ned och det bredvid skorna är kryddkrasse.
Och häromdagen hittade jag en typisk Sven-bertil-länk, den handlade om att nu var våren här och man skulle börja träna språngmarsch. Ja, så hette det ju inte, men nåt hette det som jag inte hittar artikeln med. Inte löpträning, inte jogging, inte joggning - jag vet inte. Men den intervjuade tränaren hade coachat världsstjärnor stod det i teasern. Klart jag klickade!
Och artikeln var ett hån. För det första stod det att man skulle se över sina skor, efter en tre fyra år så började de bli trötta. Tre fyra år!? Det går på en säsong, Monsieur. Jodå, trötta, därför att gummit åldrades.
Men är den här världscoachen född på 1800-talet, eller? Löpskor består sen årtionden tillbaka av plast. Ren och skär. Och sen var artikeln slut. Så att jag inte hittar den för att länka är verkligen ingen förlust. Utom som brist på bevismaterial.

Men, detta föranleder mig att tänka på gummi. I skor. Jag hade skor med rågummisulor som barn. De kallades också promenadskor och jag hatade dem. Sulorna var klumpiga och gulbeigt genomskinliga, liksom grovt knottriga. Skorna alltid i brunt läder med snörning.
Det töntigaste man kunde ha var promenadskor. Jag minns när vi fick en liten klottertavla på gården, den målades vit och sen fick vi skriva med spritpenna på den. Vi skrev något i stil med: Hej jag heter Sussi och är en tjej på tio vårar. Det roligaste jag vet är att gå ut och gå med mina promenadskor. På så vis hade vi, anonymt och effektivt, närmast mördat Sussi.

Mina föräldrar putsade aldrig mina skor, men varje gång jag kom till farmor och farfar så gjorde farfar det.
I övrigt hade jag träpjuck.
Det var allt för stunden. Hej.