Då, när USA bestämde sig för att inte visa bilden av den dödade Bin Ladin, kom det för mig att det är en sorts evig grej, det där. Bilden av den besegrade fienden. Har för mig att jag någonstans läst om nordmännens sed att sätta de avhuggna fiendeskallarna på pålar. Försökte hitta en seriös källa på nätet och googlade på Tacitus och Adam av Bremen, hittade bara en sida ur googlebooksprojeket ur en bok av Dick Harrison. Så ta det för vad det är, det kan vara något jag läste i Trägudars land som tonåring. Eller i serien om Trälarna.
Ändå är det så - urtida, arkaiskt. Fiendens sargade huvud, skilt från kroppen.
Och när nu franska intellektuella med BHL i spetsen härjar över bilden av DSK så som den sköljer över klotet - är det då inte också den bilden man snuddar vid? Om inte fienden så den besegrade, den slagne, den som lidit nederlag?
Missförstå nu inte detta. Jag har inget till övers för maktmänniskor som missbrukar sin position. Verkligen inget.
Och det verkar ju däremot BHL ha, om de, enligt honom, är någon sorts extraordinära personer. Men det är ju där han trampar i klaveret. Tänker fel.
Men bilderna intresserar mig. Ibland. Och hur man i olika kulturer betraktar bilder. I Frankrike är man väldigt mycket mer restriktiv med tillgång till bild. Det förklarar en del av det franska ursinnet. Men bara en del. Resten skulle jag nog faktiskt säga är att de torskade. Förlorade. Står unisont med kalsingarna kring fotknölarna, som Gunnar uttryckte saken.
Hej,
5 kommentarer:
Förlåt, jag bara inte kan låta bli. Har man rätt att vara naken, när man duschar?
Jag är emot tidningars frossande i snaskiga händelser. Brott ska bestraffas, men inte så.
Förresten, jag hittade boken: "Les carnets du major THOMPSON" av Pierre Daninos. Säger lite om skillnaden mellan engelsmän och fransmän.
"..fait rire tous les Francais" enligt Daily Mail.
Faktiskt kan man ibland längta tillbaka till den förkättrade postmoderna eran när det fanns en tydlig åtskillnad mellan tingen och avbildningarna av dem.
I dag förväntas vi ju tänka att de är identiska, DSK och bilden av honom. Likadant med Bin Ladin, Saddam, Milosevic: bilden av fienden, död eller i handklovar, ÄR fienden.
JCB,
Ja och nej, på något vänster. Det är väl det där med fotografiets bedrägliga natur. Vi VET att det går att manipulera, men det ser ju ändå så verkligt ut.
Den där idén om att man inte får avbilda något levande som islam omfattar gillar jag egentligen, även om jag inser att den inte precis förbättrar villkoren för utveckling. Jag har ibland en mystisk känsla av att en liten bit av den avbildades själ så att säga fastnar i bilden.
Men visst har vi på sätt och vis ett rätt oreflekterat, för att inte säga primitivt, sätt att förhålla oss till bilder.
Det är klart att reaktionen i Frankrike färgas av att DSK hos dem är lika stor och etablerad som Arnold the Gubernator är i USA - och låt oss försöka föreställa oss Arnie lika uthängd och medialt förnedrad i US-media som DSK blivit, det går knappast, inte ens efter otrohetsanklagelserna (som ju kan vara lika känsliga som det utalöat kriminella, eftersom han inte kunnat hålla spaken i stry och dessutomljugit för sin egen familj).
DSK är *främling* och ur amerikansk synvinkel en sinnebild av den grodätande euro-snobben, därför går det att visa upp honom i handklovar. Med en amerikansk toppolitiker eller chef vore det normalt helt otänkbart. Bush lät visserligen ta ett par börsklippare till domstolen i handklovar i början av sin tid men det framstod som en mycket avvikande, demonstrativ åtgärd.
Sedan är det ju inte bara media i USA som tycks döma Strauss-Kahn ohörd, även polisen verkar göra det. En del franska tidningar påpekade att han hade förhörts i flera timmar före arresteringen, och förmodligen i ganska tufft tonläge, det är off-limits i Europa. En amerikansk jurist som jag diskuterade den s k Mirandavarningen ("Anything you say can and will be used against you. You have the right to remain silent..." etc) med för ett par år sen menade på att poängen med denna varning inte så mycket är att upplysa den arresterade om att han ska vara på sin vakt, utan idén är att när/om han börjar tala och man förhör honom, så har det skapats en formaliserad situation där den arresterade inte längre har någon rätt att säga till polisen att hallå, ni är på fel spår eller "ni uppträder helt oproffessionellt, de här frågorna hör fan inte till saken". Vilket en anhållen ju kan ha all anledning att säga till en taggad förhörsledare, åklagare eller polis. Den arresterade/misstänkte reduceras till en lekboll för polisen, även om det sker inom ramen för vissa formella regler - och arresterad eller tillfälligt kvarhållen i ett par dygn av polis kan man ju bli även utan några sakligt granskade misstankar - och detta ses helt enkelt som okej enligt amerikansk rättstradition och praxis. Det hade det inte gjort på samma sätt i Frankrike, England eller Sverige.
Eller rättare sagt, apropå Miranda: den som hålls av polisen har naturligtvis rätt att uttala orden "de här frågorna är åt skogen" eller påpeka för den biffige polisen som förhör honom att denne är ute och cyklar, men han har ingen rätt att förvänta sig att detta ska tas på något slags allvar. Eftersom han "frivilligt har avsagt sig rätten att hålla tyst" - vilket sker så fort han öppnar munnen som svar på en fråga efter uppläsningen av Miranbdavarningen - så inträder läget att han inte kan vänta sig något annat än att polisen får ställa vilka frågor de vill och använda svaren - tillsammans med andra data - hur de vill emot honom. Detta är förmodligen inget som man skulle kunna predika för jurister eller polisaspiranter på vår sida Atlanten.
Skicka en kommentar