Idag är det årets race. Dottern konfirmeras ikväll. Sen käk. Hur mycket potatissallad käkar ungefär femton personer? Det finns antagligen grönsallad också. Är vi ungefär femton personer? Och om det kommer femton scouter också, blir det dubbelt så mycket då?
Det bör det väl bli. Eller också inte.
Jag har gjort gravlax! Mamma och moster är här och hade med sig hårdostar och olika korvar, typ björn och ren. Tunnbröd, som om vi vore nån sorts norrlänningar.
Till dottern har jag lånat ut en tunn guldkedja, för den hon hade var av. Men nu tycker hon att min är för lång och vill göra en knut bakpå. Gissa varför hennes gick av?!
Yngste sonen har körsång med skolan nu, strax, men det slipper jag (hehe) för hans gamla släktingar vill gå och det är begränsat till två platser per familj.
Jag ska ut en sväng, sen vidtar väl nån sorts mackverkstad.
Har köpt en jädrigt snygg liten Bibel med blixtlås runt till henne. Den ser ut som en sån där liten grej man har sygrejer i då man reser, fast med kors på istället för tja, en fingerborg. Helfranskt, om man kan säga det om grejer med blixtlås runt. Helfranskt pocketband i Bibelutförande.
Det blev fel, men ni kanske fattar. Har jag tur kan jag plåta den så småningom, då får ni se. Det är den officiella traditionella översättningen, La Bible de Jérusalem, annars fanns en protestantisk översättning, en ekumenisk översättning och översättningar till vardagsfranska, ungefär. Samt hyperlätt översättning med max tusen ord.
Nu ska jag purra sångaren, så att han inte missar sin show.
8 kommentarer:
Karin, jeez, vad du får mig att minnas. Konfirmationen. Jag i blå klänning bland alla de vita, för jag var praktisk nog att inse att den skulle hålla för ett par "hippor" också.
Detta var som synes inte min mest religiösa period. Högtidligheten skulle motas undan med viss nonchalans, som att bestämma sin klänning själv. Men vilken stämning! Alla små brudarna och gossarna på led fram till altaret. Bättre än scouterna.
Sen hade mamma gjort ett vandrande bord på vår taffel, överhängd med linneduk. Av konfirmationen minns jag mest 1)kamraterna 2) osten: En jättestor Schweizerost bland annat. Ja, du hör, inte så värst andligt.
Lycka till med festen! Och gästerna!
Här är en länk till min nya blogg: apropå Gud. http://boxgabi.blogspot.com/
Gabrielle,
Även dottern hade blå klänning, fast ungefär hälften av tjejerna hade vitt, resten som hon. Killarna kostym av olika typ.
Fast det tog en osannolikt lång tid, allt ska ju vara så "personligt" då man konfirmeras, varje namn ska nämnas och det ska traskas hit och dit, och ställas upp sig.
Och jag tyckte att predikan var urtrist.
Grejen med konfirmationer är helig ande och den har jag aldrig riktigt fått kläm på om jag ska vara ärlig.
Men vi hade tillräckligt med mat, mottagningen hos svärmor för hon bor större, först småmackor och sen satt vi kring bordet och åt.
Tack för box-länken, läste igår och ser fram emot mer. Kunde du ta upp Helig Ande så vore jag ytterst tacksam. Hörs,
Predikan är nästan alltid det sämsta i en mässa, har jag också märkt. Om det inte är Martin Lönnebo som predikar. Men nu var det längesen jag var i kyrkan. Idag ska här gås och höras Bach-konsert dock.
Ja, The Very Geist, och inte the zeit-geist, (Hi hi) ska vi bestämt återkomma till, vid tillfälle.
I brist på högtstående blooginlägg rekommenderar jag Johannesevangeliet. Men helt en passant tro jag det handlar om vuxenstadiet av en religion; etikens träiga bud genomblåsta av oberoendets friska vind. Vilken prälle som helst kommer säkert att finna det heterodoxt. Snacka går ju - typ! Och det gör jag.
Snacka på, du. Det är ju fö vad även prästerna gör. Själv gillar jag många predikor(?) predikningar hos dominikanerna. De håller inte alls på att drar in dagens moraluppfattningar utan får en att begripa under vilka omständigheter Jesus gjorde och sa en viss grej. Själva det dåtida samhället, liksom. Slutsatserna får man dra själv, vilket är att föredra. Hörs om Helig Ande, alltså!
Dominikanerna var min mammas favoritomvändare. Själv tyckte jag det var trevligt att det kom en och annan präst på lunch ibland. Lite franskt så där. Lite förr-i-världen. De var intellektuella, men - naturligtvis, till skillnad från andra intellektuella - på ett rätt ödmjukt sätt. Om jag nu minns rätt. De andra katolikerna var inte värst ödmjuka; varken Sven Stolpe eller Gunnel Wallqvist.
Det förblir en svår kombi, tror jag - de smarta och deras något förnämligare Jesus. Om man säger så.
Det finns bara en jag har tillit till när det gäller sånt här - förutom Martin Lönnebo då - och det är Simone Weil. Men så lät hon sig heller aldrig omslutas av kyrkan. Vilket annars är min ständiga tanke: att jag skulle/borde/ville höra hemma någonstans, med min allmänneliga lilla rest av kristendomen.
Min erfarenhet av svenska katoliker är mycket liten. Som du säger, de där som höll till i offentligheten var väl inte så ödmjuka alla gånger.
Dominikanerna däremot är framför allt roliga, de har självdistans, typ. Församlingen skrattar (ibland) under predikan. Träffade en ung svensk dominikan under utbildning här. Mycket trevlig, synd på rara ärtor, typ. Men det tycker man rätt ofta om dem.
Han höll med mig om att stämningen var annorlunda i Sverige, fast jag vågar mig inte på att generalisera här. Dock borde det väl gå att hitta några man tycker är okej? Annars får du väl bilda nåt nytt ihop med Lönnebo.
Här konfirmeras allt färre. Åtminstone i storstäderna. Församlingarna vi bott i har kämpat på och lockat med billiga sommarläger men inget av mina barn har ens reflekterat. En kompis till dotter genomförde dock konfirmation snart 21 år gammal häromveckan. Lockades av en studieresa till Israel under påsken för en spottstyver. Tyckte synd om prästen om hon inte skulle fullfölja. Och jag tog reda på av bänkgrannen under ett möte i helgen att svenska kyrkan har släppt alla idéer om att man ska vara döpt för att få ta nattvarden. Prästvännen trodde att den katolska kyrkan var hårdare på detta men jag kunde upplysa om att äldre dotter springer omkring och knaprar oblater i sin kyrka så fort hon anser sig ha anledning. Såg det med egna ögon i julas. Men det kanske blir andra tag om hon skulle få för sig att gifta sig och det upptäcks att församlingen närt en hedning vid sin barm.
Blå klänning...åh på 1960-talet i det Schartauanska Bohuslän hade prästen synpunkter t o m på strumpfärgen. Förbjöd vita strumpor. Men visste inte att stadens ledande modehus sålde rosa och ljusblå.
Jag var på katolskt dop i Stockholm för några år sedan. Det var ett väldigt spring mellan olika ställen där det skulle bes böner. Minns inte alls att det var sånt spring när barnets bror döptes i Spanien. Fast då var å andra sidan prästen så nervös för att barnet icke fick ett helgonnamn så han lyckades tappa av honom själva dopklänningen.
Annaa,
Här konfirmeras nog också allt färre. Men en del av skolsystemet är fortfarande religiöst, drivs av klosterordnar, och i de skolorna är det ju fler än i de andra. I dotterns skola är det nittio elever i årskursen, trettiofem av dem konfirmerades.
Men kanske är lite fler fransmän aktiva/utövande än svenskar. Men inte särskilt många. Dessutom är ju den katolska kyrkans ställning ovanligt svag i Frankrike, den har egentligen ingenting att säga till om, det var ju här man kan kom på det där med att överordna staten.
Vad gäller nattvarden så är det nog lite mer ordning här ändå än det du beskriver. Man ska vara katolik för att ta den katolska nattvarden. Franska protestanter, som ofta är kalvinister, ger däremot nattvarden till alla - också till små barn. Jag tror att den inte för dem är ett sakrament.
Det är den väl däremot för lutheraner, men jag vet inte om de, lutheranerna, förbjuder t ex katoliker att ta den.
Borde nästan göra det, eftersom det tydligen är en viss skillnad trosmässigt, har jag fått förklarat för mig, vad man lägger in i den. Tyvärr glömt det dock.
Vad gäller barndop har våra varit av lite olika slag, det näst sista en sorts massdop med sex bäbisar. Då fick barnens far nog, så för den sista bäbisen blev det enskilt, och det var nog det bästa.
Dock inget spring.
En annan grej. Dopet "räknas". Alltså i vilken kyrka man är döpt har ingen betydelse, det är var man konfirmeras som ger en sån tillhörighet. När jag ville konfirmeras här (37 år) var mitt dop i svenska statskyrkan som bäbis giltigt.
Därför säger folk att jag inte har konverterat - jag var aldrig konfirmerad (heller), men de kan inte ge mig något annat ord för vad det var jag gjorde.
Så. Din dotter kanske faktiskt fuskar mindre, om hon nu INTE är konfirmerad protestant.
Det här kan bli spännande Annaa!
Skicka en kommentar