höll jag på att säga. Och jag menar det. Fast jag menar författare.
Det är ju en ganska märklig sittasjon, som de säger i radio ibland. (Förresten, jag retade mig som en galning på att alla uttalade en saab-chefs namn Muller, han måste ju rimligen heta Möller, tänkte jag, men nej, han verkar faktiskt heta Muller. Arma människa!)
Nå. Författare. Så här är det att vara författare. Man skriver en debutroman och debutromaner får i regel stor uppmärksamhet om än blandad kritik. Sen skriver man ett okänt antal böcker (jag har skrivit två, so far), som inte särskilt många tidningar bryr sig om att recensera, och om de gör det så är kritikerna sura eller gnälliga eller på annat sätt missnöjda. Åtminstone med nånting. Men de hoppas ändå att man ska skriva fler böcker. Som ska bli bättre, dåra. Kan tänka. De som inte skriver alls tycker väl antagligen att man skulle gett fan i att skriva redan denna, medan de andra liksom ger en en liten frist.
I alla fall, sen, så småningom, så framhärdar man i den här situationen i typ tio eller tjugo eller hundra år, och sen så blir man en gammal författare. Och då, och först då, blir man okritiskt hyllad. Se på Spill till exempel? Är det en bättre bok än författaren skrivit förut? Knappast. Är det en sämre? Nej, inte heller det. Det är en precis likajävladan bok som ungefär alla andra av samma författare.
Eller Ekman. Eller Enqvist.
Men inte förrän man är i 70-årsåldern så blir man just okritiskt uppburen.
Slutsats? Ja, det blir väl att man inte kan bry sig så särskilt mycket om kritik. Ska man skriva så måste det vara för att få vara i den där världen man håller på att få på pränt. För att se vad den innehåller, för att upptäcka den. Resten är nog typ lappri.
Hej.
24 kommentarer:
Det är tur att författare har en läsekrets och att de där kritikernas omdömen har en begränsad räckvidd. Någon gång, när jag klar med avhandlingen, skall jag också läsa dina böcker. Men nu skall jag bara ägna mig åt bara den några månader framöver, nu när jag inte tillhör konstetablissemanget längre:-) Jag har frigjort massvis med energi.
Skriv fler romaner och träna ordentligt så att du uppnår de sjuttio - då... :-)
Anna, ja, gör det.
Men hur har du frigjort dig från konstetablissemanget?
Lennart,
Glömde väl en grej. Det finns inga garantier för det där okritiska hyllandet. Det enda man kan säga med säkerhet är att det aldrig händer innan sjuttio i alla fall.
Mmm. Nån mer än jag som menar att det är en solklar motsägelse att samtidigt som vi lever i en tid när 'ungdomskulten' regerar och du förvänts vara stjärna vid 20, så är det helt omöjligt att tänka sig ett lika snabbt och produktivt genombrott för en grupp unga författare som typ 40-talsrs existentialister i Frankrike eller de fem unga plus närstående i Sverige. Den sortens genomslag ter sig idag lika icke-samtida som Led Zeppelins gitarr- och rumsolon och backstageexcesser.
Var hittar man idag en 25-årig författare som skriver en tung roman vart och vartannat år, som blir läst, och som samtidigt debatterar i press och tv och slår igenom som kritiker? Jag har inte sett några, inte ens Lotass eller Hassem Khemiri har det genomslaget ute i stugorna, bland den litterärt intresserade allmänheten. Trots att det finns mycket fler som publiceras idag, och trots att det säkert finns en längtan efter en ny Sven Delblanc, Lars Forssell, Klas Östergren eller Suzanne Brögger (hoppar över sundet litet); både förlag och publik skulle vilja, men det finns idag inte nog med utrymme för att, tja, lägga ribban på den nivån och verkligen nå ut.
Trumsolon, inte "rumsolon". De båda kan förstås kombineras: någon journalist sade i ett reportage om Creams legendariskt hårtslående Ginger Baker att "on their first U.S. tour, he left a trail of broken furniture in the hotel rooms from practising". Det stora trumsetet kunde man ju knappast ta in på hotellet...
Magnus,
Håller helt med dig, och antar att orsakerna är många. Orkar inte fundera över dem just nu.
Och vad gäller Lotass och Kemiri (m fl) så tror jag nog att Kemiri är på god väg mot sin 70-årsdag, om man nu kan säga så.
Det där med att bli hyllad när man blir gammal kanske handlar om att göra sin egen grej? Om man är ihärdig och strävar på och inte vindflöjlar sig alltför mycket så kanske man vinner i längden ..?
Jo, Karin, det var det där på min blogg häromveckan. Då förstod jag fullt ut hur förljugen den där världen är. Här är man totalt sann och uppriktig och blir betraktad (av somliga) som en falskspelare.
De etiska regler som jag införde på min blogg som är helt normala regler för ett hederligt samtal betraktades av konstvärldens företrädare med misstänksamhet och avsky. Den där världen vill inte jag tillhöra! Något är helt sjukt fel.
Efter denna händelse var jag helt utmattad i flera dagar, men sedan började jag återfå energin och upptäckte att jag hade frigjort en massa energi som jag kan ägna åt annat. En konstinstitution som i grunden bygger på väldig osunda maktstrukturer, och som alla måste förhålla sig till på något sätt, suger energi.
Kerstin Thorvall och Elsie Johansson är väl ytterligare två namn som styrker din tes.
Annars minns jag att Ulf Lundell sagt i en intevju att han är högst osäker på att man blir en bättre författare med åren.
Om man vill moralisera (fast varför ska man det när solen skiner bak takåsarna...), så kan man notera att det här mönstret inte bara gäller svenska författare - utan även översättningar.
Kritikerna har en tendens att skriva långt och översvallande om unga internationella stjärnskott. Sen passerar vederbörande de trettio, och då blir recensionerna kortare och alltmer ogina. I vissa fall leder det till att förlagen släpper utländska författare i samma stund som de börjar bli riktigt bra.
Just den franska litteraturen har råkat illa ut där - av Modiano, till exempel, översattes allt så länge han var ung och ojämn. När han gick från löfte till mogen författare drog sig de svenska förlagen ur.
Helena,
Ja, i rätt stor utsträckning skulle jag tro att det är så. Men den grejen måste liksom vara starkare än viljan att vara till lags, behaga, bli uppburen, berömd, what ever. För det blir man alltså inte tidigare. Och det är ju inte säkert då heller. Som sagt var.
Anna,
Aha. Ja, det verkade besvärligt. Kanske måste man med sin blogg igenom något liknande? Jag vet att jag också hade jobbiga grejer i början. Sen vet man mer var själva bloggen hör hemma. Det är ju en sorts lite privatare plats än en tidningssida, trots allt. Och man känner ju, som innehavare, ett visst ansvar för vad som där står, också i kommentarerna. Och det ansvaret måste man ju ta.
Och det får faktiskt folk finna sig i.
Vad gäller konstvärlden så är du väl en del av den ändå - så länge du skriver om konst i pressen. Men du kan ju ha ett annat - och friare - förhållningssätt till den. Samt kanske även andra tillhörigheter. Universitet, Italien, inte vet jag.
Jag tycker att det låter rätt bra ändå. För dig alltså. Det är nog så att det är rätt få som man kan lita på i olika såna dära "maktstrukturer", men några som är ok finns säkert. Också.
Lenke G,
Min gissning är att ca 95% av de gamla författarna styrker min tes. Och alla unga.
JCB,
Förvånar mig inte ett dugg. Det ska väl till ett Nobelpris som för Le Clezio, för att förlagen ska orka trycka igen... Nåja, han hade ju ett litet förlag då det kom, men Norstedts hade släppt honom.
Finns säkert även här hur många (deprimerande) exempel som helst.
Karin, nej, man kanske aldrig blir det och det är ändå det vanligaste ... När jag tänker så brukar jag föreställa mig att jag är en stor konstnär och trösta mig med ett av mina favorit-Horace-Engdahl-citat, ur en gammal intervju i SvD – blev tvungen att lägga ut det på min Kulturkontoretblogg kände jag:
http://kulturkontoret.blogspot.com/2011/05/flaskpost.html
Förväntningarna på både unga och halvgamla författare har väl blivit mycket mera mallade än för trettio år sen. Alla säger att man ska "göra sin egen grej" och "you can be a star" men det får bara göras på vissa sätt och på sätt som stämmer med någons image. Ulf Lundell hade när han skivdenuterade knappt spelat ute en enda gång men utvecklade sig snabbt till att bli en av landets mest hårdjobbande (och ehm, hållfasta) scenartister, och som författare kom han också nästan från ingenstans. Tror nån att han hade haft en chans idag utan att först ha harvat runt på scener och klubbar i fem år, och som författare utan att ha gått en skrivarskola? Vilket säkert hade kväst hans språk.
Det finns minst ett dussin orsaker, tydliga eller mera dunkla; ett par är att det är svårare att leva billigt i väntan på genombrottet idag - vemm slår sig idag ner i ett torp eller en ockuperad vindslägenhet och planerar sin atack mot Parnassen därifrån? - och att dagens "kreativa miljöer" är mycket mer institutionella och/eller glassiga. Det saknas också mecenater, får man väl säga, eller en marknad för diktare som är kritiker eller programledare etc. Resultat? Folk blir upptagna med att sköta utanverken av sin mediala karriär och ett ev. day-job och skriver en tunn prosabok vart fjärde år. Publiken hinner knappt ens upptäcka dem.
Magnus,
Håller med.
Och tror att det även finns andra orsaker, urbaniseringen, bland annat. Klassresorna. Att så få vet något om sina rötter. Att så få bor kvar på samma platser sen generationer, att småstaden är borta, att alla bor segregerat, att väldigt få har bekanta över klassgränserna - det gör att få har tillgång till hela registret, man kan inte ta ett brett grepp, för man vet varken hur lantadeln, finansöverklassen eller den papperslöse egentligen lever och har det.
Så får vi romaner om ett smalt skikt i samhället, medelklassen. Antingen har författaren gjort klassresa in i den, eller också är han/hon född i den. I någon förort eller mindre stad. Men det stannar där.
Och då talar jag inte om den mer experimentella prosan, utan den som försöker vara lite bred.
Till detta kommer säkert mer.
Man kanske ska se på författskapet som ett Formula 1-lopp. Starten och målgången är det riktigt viktiga händelserna. Vad som händer i mitten är inte fullt lika intressant.
Jo, Karin, jag tror också som du att man förr eller senare måste bestämma sig för hur ens blogg skall fungera för att passa en själv och så att säga ta kommandot, det får folk finna sig i.
Jag tror också att det som finns av maktstrukturer i konst- eller litteraturvärlden är något som individen självständigt måste förhålla sig till för att inte bli slav under dem, det är alltså inget deterministiskt nät som vi är fångna i. Där intar jag en liberal ståndpunkt.
Fast ändå är det en skillnad gentemot förut och det är att konstfältets magnetism inte riktigt påverkar mig längre. Jag har sett något som kräver ett ställningstagande från min sida och en konsekvens i handling.
Negativ kritik man får när boken är utgiven och klar tycker jag man, så långt som möjligt, ska strunta i. Man kan ju läsa den för att se om någon till äventyrs har en poäng förstås. Är kritiken konstruktiv kan man kanske lära sig något nytt!
Det är väl mer i själva skrivarprocessen som kritik är intressant, när man fortfarande har möjlighet att ändra. Om man vill, om någon har genomtänkta och initierade synpunkter man håller med om.
Sen kan jag tycka att det är trevligt att en högre ålder (och erfarenhet), någon gång i detta ungdomsfixerade samhälle, räknas en till godo!
Karin: Javisst - att de som vill och kan ha tid att skriva (det är nämlingen inte alla) idag sällan har självsyn på annat än storstadsmedelklassen och dess liv, det tunnar ut soppan oerhört. Och lägg till det att kraven för att anses "anställningsbar" har tryckts upp, att idag ska man oftast ha en universittetsexamen eller två plus erfarenhet av företagsjobb plus vara ung, hurtig och snygg för att kunna ordna jobb. Resultatet blir att i rpincip alla som vill in tillbringar åren mellan 18 och 35 med att plugga och knuffa sig in på arbetsmarknaden. Att sikta på att bli författare och samtidigt ta sig fram på att typ jobba som brevbärare, sjöman, fabriksarbetare eller taxichaffis, och kunna köra det utan att bli socialt utspelad och utan att plötsligt bli långtidsarbetslös, det är idag inte alls en möjlighet på samma sätt som för någon generation sen. och för att bli författare, göra den karriären idag behöver man någon form av startbana, man kan inte bara snabbt sadla om från en tillvaro som mekaniker, vårdare eller dockmakare.
Någon sa, på 70-talet, att unga akademiker skriver tråkiga romaner. Jag håller kanske inte med om det som en lag, men människor som från sin ungdom inte har erfarenhet av annat än att plugga, backpacka till Thailand, supa och gå på konsert med sina pluggkompisar skriver förmodligen oftast döda romaner. Böcker som saknar passion och en egen låga, och som inte får sina läsare att upptäcka någonting.
Anna,
Vi är överens!
Monica,
Hm, ja, jo. Så kan man också se det. Fast allra mest uppmärksamhet verkar man ändå få postumt. Som Magnus är inne på!
Kul att du hittat hit, ses!
Magnus,
Det blir ju en otroligt tråkig bild vi målar upp. Men nog stämmer den alltid.
Och vi ska väl ändå tro att några författare lyckas ta sig utanför ramarna, i alla fall litegrann. Om inte annat så med fantasins hjälp. Men det blir nog inte alla, den saken är klar.
Skicka en kommentar