L'argent de poche/Uppföljning av franskan

Det finns hur mycket fransk film om skolan som helst, tror jag, liksom det finns oändliga mängder dikter om små skolpojkar som har tråkigt med algebran och drömmer om fisketurer.
Men film. Det här är del två (på tuben, alla verkar finnas) av Truffauts L'argent de poche, Fickpengar på svenska. Den kom 1975 och jag såg den säkert då med min mamma, för jag har en gedigen medelklassuppfostran, och då såg man den typen av film, och sen har jag faktiskt sett den minst två gånger inom det svenska skolsystemet, antagligen en gång i högstadiet och en gång i gymnasiet. Så pass att jag mindes den scen där skolbarnen helt utan engagemang och intonation rabblar monologen i Den girige, och när de blir avbrutna och fröken går ut så tar en av killarna tag i det och gör en riktig monolog med gester och strupgrepp på sig själv. (Kommer i sekvensen ovan.)

Så när sonen (som alltså är dålig på franska) kom hem häromdagen och sa att han hade haft prov på en monolog i l'Avare, så kunde jag början. Det kan jag nästan aldrig annars. Något som är ganska märkligt, eller lite sorgligt kanske, ingenting är självklart, ingenting, eller nästan ingenting, är en del av mitt kulturarv. Men denna gång hade jag alltså någon sorts referens.
Vi gick igenom den där monologen sen, och det var kul. Vi diskuterade hur tokig Harpagnan egentligen var, när han muttrar över röster diskuterade vi om det var så att han hörde röster som tokiga gör, eller om Moilère helt enkelt var så slug så att han lät dessa inre röster sammanfall med publikens tisslande och tasslande. Sonens teori.
Jag började förklara att när man svarar på den sortens frågor så kan och ska man föra ett resonemang, man kan tillåta sig flera och olika tolkningar, man kan referera till andra litterära gestalter korrumperade av rikedom man stött på - eftersom som sonen nämnde Gollum.
Sonen var tyst och det verkade som att en peng kanske höll på trilla ned.
Kör på, sa jag. Skriv det du kommer att tänka på. Okej, du måste kunna fakta, men sen associerar du. Läraren vill veta vad den här texten väcker för genklang - i dig.
Det kan ju i vilket fall som helst inte blir sämre. Det höll han med om.

Jag tror att han kommer att skriva mer nästa gång. Och jag tror att vi kommer att prata igenom hans franskaläxor bättre också. Och, dottern, i sin tur, fick full pott, efter att vi hade studerat Ponges dikter tillsammans. Okej, det är inte mitt kulturarv, men det är litteratur. Och litteratur talar över språken med all annan litteratur. Och det gäller att förmedla det. Ekon och genklanger.

Bara en sista grej. I fransk skolfilm står så gott som alltid något av Molière i centrum för handlingen. Molière är vad den franska (skol)identiteten tycks handla om.
Motsvarigheten till vår inlandsis, alltså.

Hej,