Medföljande förälder på skolutflykt

var jag idag. Barnen är sju åtta år och vi skulle på teater på andra sidan Paris. Metro med två byten, sex barn per vuxen.
Och det är något speciellt med de där utflykterna. Jag gjorde inte några under en lång period eftersom jag höll på att klippa till en tjej, ja, ett av barnen alltså. Det var inget vidare. Men jag drar den grejen. De gick sista året i förskolan, var alltså fem år, och skolan hade ett abonnemang på tre kvalitetsfilmer på en bio på gångavstånd.
Allez hop, sextio fyra-femåringar i krokodil, en fiffig väg där man inte behövde gå över några stora gator, men trottoarer nedlusade med hundskit. Etthundratjugo små fötter som plattar ut den ordentligt, får in den i alla räfflade sulor.
Lukten i den biografen sen...

I alla fall, jag skulle hålla ordning på tre barn, ett av dem hette Pia. Hon var mycket söt, men mer vild än tam och när vi satt i fåtöljerna inne i salongen kanade hon runt som en ål. Jag sa till henne flera gånger, mer och mer irriterad. Hon verkade inte höra. Jag sa till henne rejält högt, och högg förmodligen tag i hennes axel eller nåt. Då började hon härma mig.
Paff, så brann liksom slaget mot kinden av, men jag hann hejda mig så pass att jag inte gjorde henne illa. Men det syntes förstås hur arg jag var.
Ändå var jag ju inte särskilt nöjd med mig själv, funderade på vad jag skulle säga om hon skvallrade. Neka eller säga som det var, typ.
Och framför allt bestämde jag att en förälder som slår andras barn på skolutflykter är inte en lämplig förälder för skolutflykter.
På hemvägen var Pia rätt spak, vi travade på genom de utplattade hundlortarna.
Och utanför skolan så sa Pia blygt(!) adjö Madame, och höjde sig på tå för att ge mig en puss på kinden. Som välupfostrade barn gör då de säger hejdå, och när de liksom gillar någon.
Jag har sällan blivit så förvånad. Det var ju uppenbart att hon inte skulle skvallra, att hon så att säga inte hade tagit illa upp.
Men ändå.

När jag diskuterat detta med andra franska föräldrar har de sagt Jaha, hon behövde någon som satte gränser, som det så vacker heter.
Jag vet inte jag. Jag var ursinnig och höll på att klippa till en femåring. Det tyckte inte jag skulle behövas. Dessutom tyckte jag att det var obehagligt, det jag såg av mig själv var inget vidare.

Senare har jag förstått att den tjejen har drivit många till vansinne - det var inte bara mig det var fel på.

Hur som helst. Idag ett annat mysko barn. Som sagt, de var sex. Två flickor och fyra pojkar. Flickorna ville snart hålla handen, båda två. Det gick ju bra, killarna fick gå före två och två inne i krokodilen. De höll sig i skinnet.
På hemvägen på tunnelbanan kom den ena flickan, hon hade en gipsad arm, glasögon som förstorade och lätt utstående tänder, och satte sig bredvid mig och började prata. Okej, det gick bra, men jag måste ju hålla ett öga på de andra också. Då började hon räkna knapparna på mina kläder, liksom pillade på mig. Jag låtsades inte riktigt om det. Sen fick jag resa mig för det kom på mer folk och jag ville hålla koll på dem.
Och på hemvägen, i krokodilen igen, började hon liksom smeka min hand som hon höll i.
Det var ju inte mycket att göra åt det, snart var vi framme och det hela upplöstes. Tog slut.

Men nånting i den här lilla tjejens uppträdande oroade mig. För kelen, för klängig. För kontaktsökande...
Hoppas att hon inte råkar illa ut.

Så det är vad jag gjort idag, min egen son såg jag inte mycket av, han var i en grupp med två killar varav han var en och den andra klassens tjejtjusare. Fyra tjejer, de stimmade på rätt bra, hann jag se, men det var ju inte riktigt mitt problem. För en gångs skull.