Nu har jag uppdaterat recensionsspalten. Det är en feel-good-bok, med tanke på att en av Ica-Kurirens läsare är positiv!
Okej, då kan man säga att jag faktiskt har lyckats. Uppgiften är tillfredsställande löst. Ambitionen var att skriva en liten bok som riktar sig till tanter. (Och en del farbröder.)
Sen hittade jag en rätt kul grej av en slump. Google-alarm. Man skriver in de sökord man tycker är bra och sin mailadress och så får man ett mail när orden dyker upp på nya ställen på nätet. Jättefiffigt.
Här är nästan för varmt. Ja, det var nog allt. Hej.
2 kommentarer:
Karin Stensdotters nya roman ekar
av Gavalda och Saint-Exupéry, tycker Sinziana Ravini och önskar mer av Stensdotter i nästa bok.
Man skall egentligen inte döma en bok efter titeln, men Karin Stensdotters En underbar roman är för mig typexemplet på en titel som kommer i vägen för romanen.
En titel skall ju fungera som en ingång till en bok, inte som en varudeklaration eller än värre – bokrecension. Men jag försöker
intala mig att det är ett sätt att slå vakt om romanens autonomi. Och varför inte?
Vem säger att kritikern eller konsumenten skall ha sista ordet?
Hur är då själva innehållet? En underbar roman är en novellartad historia om Gertrud, en äldre kvinna som lämnade Sverige för att följa kärleken i Paris. Denna
kärlek försvinner så småningom och förvandlas till en kärlek till staden. Och så en dag får hon besök av sin brorson, och
får möjlighet att förmedla denna kärlek till den unge Harry som är precis så där utmanande och kunskapsglupsk som en nioåring kan vara. Historien är på gränsen
till provocerande enkel. Gertrud och Harry besöker turistattraktioner, fotoshopar
Eiffeltornet, bakar sufflé och matar fåglar, enkla aktiviteter som blandar sig med Gertruds
minnen och allegoriska reflektioner
kring stadens ”stenblommor” och
”kalkavlagringar i hennes själ”. Då och då avhandlar de existentiella spörsmål med
varandra.
En underbar roman fungerar både som
turistguide för vilsna själar och handbok i hur man blir vän med ett barn som inte är ens eget. Tyvärr lyckas Stensdotter aldrig gå på djupet och karaktärerna förefaller
mer som klippdockor i en bilderbok. Men detta innebär inte att det inte finns en och annan passage som lyckas uppbåda en
känsla av förtrollning inför livet i största allmänhet. Det ekar av både Anna Gavalda och Antoine de Saint-Exupéry i Stensdotters
roman. Jag hoppas att det ekar mer av Stensdotter själv i kommande romaner.
Sinziana Ravini Göteborgs-Posten Kultur 2010-05-20
Tack, MagnusJ!
Skicka en kommentar