Det är alltid lite deprimerande att träffa barnens lärare då barnen inte jobbat. På olika sätt, men i stort sett deprimerande. Denna gång utgjorde inget undantag.
Barnet, som inte gjort många knop i franska, antogs vara extremt introvert, närmast osynligt (éfacé), gjorde inte mycket väsen av sig, gör sitt jobb, ibland dåligt, men gör det, vilket gör att man inte ens kan skälla på det, eller fråga hur det står till.
Stora luckor (grandes lacunes) eller svårigheter att förstå?
Ja, inte svårigheter att förstå, vad jag kan se. Men luckor, jodå, det kan nog stämma.
I grammatik och stavning.
Ja, i grammatik och stavning...
Vad förväntar ni er av mig nu, Madame? frågar i slutet den arme läraren.
Det är ovanligt, till och med mycket ovanligt. Det normala är att de skäller. Säger att barnet inte jobbar tillräckligt vilket är synd, för det skulle ju kunna vara riktigt duktigt.
Ja, säger jag och svävar på målet, fortsätt som förut! Det är inte er det är fel på!
Men kanske kan jag insistera lite mer?
Jodå, det ska nog gå bra, barnet är inte mer än normalt ömtåligt.
Och läraren säger avslutningsvis att han var mycket nöjd med att ha träffat mig. Nu förstod han lite mer. Det är ömsesidigt, svarade jag.
Och det är en fjärdedel kvar av skolåret.
Men. Barnet slipper nog gå om året, om det visar sig något mer utåtriktat.
19 kommentarer:
Vilket lyckat samtal om svåra ting. Grattis till en sådan lärare.. ju. :-)
Malou,
Tack!
Ja, det var faktiskt en fin människa. Lyhörd och samtidigt uppriktig och, säger barnet, BRA.
Så det är ju inte rätt om han känner sig misslyckad.
Men grejen med de här samtalen är ju att alla känner sig lite misslyckade, lärare och förälder, i den mån barnet är med även barnet förstås.
Men vi får väl hålla på så går det nog så småningom bättre.
Jag får en känsla av att barnet är en pojke. Och det är ju bevisligen så att flickor klarar språk bättre under många år där före och i tonåren. Vänta lite...så är han god nog.
Gabrielle,
Barnet är helt klart en pojke. Tretton år gammal.
Bra i alla andra ämnen... åtminstone språk... fast det är klart, i tyska är han OJÄMN som den läraren uttrycker det. Och det kan jag bara hålla med om.
Han är inte motiverad, tycker att det är tråkigt, fattar inte vad det är läraren vill ha. De har läst Balzac och han skrev fyra rader som svar där de som fick full pott skrev en och en halv sida.
Men nu tar vi tag i det här. Jag begär inga mirakel (eller så här: man ska inte begära dem för vad som helst) men med lite mer jobb borde han fixa motsvarande en trea i franska. Utan problem. Börjar han jobba som en dåre kan ha ha hur bra betyg som helst. Inbillar sig den ömma modern.
Samtidigt är det så nedslående med såna här barn... En gång var jag på en sån där kväll med fem minuter per lärare, och den första som sa att han inte gjorde sitt bästa viftade jag bort, den andra log jag väl fortfarande mot, men när den femte och sjätte sa samma sak började jag nästan gråta.
Och sen gick jag hem och skällde på ungen tills han grät.
Sen gick det lite bättre ett tag.
Det är väl samma med franskan nu.
Men visst blir man arg på LATA människor?!
Men är det säkert lathet då? Man kan ju vara omotiverad utan att vara lat? Det är svårt att se hur viktigt det är med skolan när man är 13. Fast det kanske är det som är lathet, nu när jag tänker efter?
Ni kanske helt enkelt ska testa att muta? En ny cykel om betygen blir bra? Säkert mot alla uppfostringsregler men ibland får man väl ta till lite drastiska metoder. Men då måste man ju kanske kompensera de syskon som jobbar bra utan mutor ckså så det kan ju bli en dyr affär...
Jag tror inte på lathet, kontra duktighet. Jag tror på lustprincipen; att faktiskt uppleva att skrivandet eller historielektionerna är intressanta. Lust + discplin.
Själv hade jag aldrig några problem med studier och skola, förutom en viss upproriskhet, som var sund.
Om nu lusten inte finns i skolan, så tror jag lite som Charlie, ge honom ett berg av lust, om han gör bättre ifrån sig.
:Om du får höga betyg, en vandring i Massive Central?
Det skulle JAG köpa.
Eller så här; ta fasta på det han ÄR bra på, och ge honom ros för det. Säg sen att det andra helt enkelt är sådant man måste kunna.
Som min salig far brukade säga. Gör det du måste först, och sen det du har lust med.
Nog med goda råd.
Jag tycks ömma lite för grabben!
Charlie,
Jag har ingenting emot mutor, men de brukar liksom bli omöjliga att styra. Hans bästa kompis mamma kör med mutor. Killen skulle få en iphone om han hade minst trea (ungefär) i alla ämnen. Fint och bra och alla var nöjda, särskilt mamman, och sen rätt som det var så ville hellre killen ha en kanin.
Men DRÖMMER jag? sa mamman.
De blir femton år, tillade jag, för det blir de. Man binder upp sig.
Nä, en kanin eller ingenting, sa killen.
Det är inte slut än, man får se i slutet av terminen.
Båda,
Annars tror nog inte jag heller att det handlar om ren lättja, snarare brist på diciplin. Men det kan man ju också bli arg på! Det skulle ta tio minuter men istället tar det timmar, med mitt tjat inräknat.
och Gabrielle,
Jovisst, lustprincipen är väl egentligen det enda som håller. Å andra sidan blir det mesta roligare om än inte jättekul, om man engagerar sig i det ordentligt. Väldigt mycket roligare än om man inte gör det i alla fall.
Men som din pappa sa så finns det en del man MÅSTE göra, roligt eller ej, och det är där man kan fråga sig vad det är som gör att en 13-åring inte gör det.
Jag har ju märkt att när jag (eller för all del någon annan skulle nog funka) följer upp jobbet, kollar på det som görs, engagerar mig helt enkelt, så går det väldigt mycket bättre.
Han behöver alltså det, den hjälpen, åtminstone i det som han uppfattar som tråkiga ämnen.
Så vi gjorde det sen, och vi får väl fortsätta med det, så går det nog lite bättre. Det är liksom mindre tråkigt om man inte är ensam med det tråkiga.
Âh, lycka till. Och jag tror att fâ höra att man är otroligt introvert intill utsuddning är bland det värsta man kan fâ höra - om man ger intryck av att vara det. Allt blir (eller kan bli) sâ förfärligt komplicerat i huvudet. Jisses vad skönt att ha den där tiden lângt bakom sig och allt gott till din pojke!
Fransyskan,
Tack!
Ja, det var lite förbluffande, också för mig att höra. Men det ligger något i det. Jag skulle inte säga utsuddad, men HAL. Ålig, smiter undan utan att göra något väsen av sig. Man måste liksom ta strupgrepp på en ål, typ, när man har med honom att göra.
Hoppas att han inte tar det här för hårt nu, bara...
Det är svårt det där. Med de "duktiga" barnen som både skolan och föräldrarna väntar sig ska klara mer.
Jag tycker inte det går att avfärda barn som känner olust med att de är lata.
Min Äldsta var ett sånt där barn som kom till skolan utan den där barnsligt bubblande kunskapstörsten som det så gärna förutsätts att barn ska ha. Det gick ok ändå, hon var allmänt socialt begåvad och gjorde det som förväntades av henne. I två år ungefär. Sen drabbades hon av olusten och ledan. Den följde henne sedan genom hela skolan. Blev ett gissel. Särskilt när hon mötte lärare som inte såg hennes intelligens utan bara ledan. Förstående lärare är bättre än oförstående.
Varken piska eller morot hjälpte. Gick hon igång på något så gjorde hon det av egen kraft. Spanskan som hon rev av alla tillgängliga kurser på gymnasiet.Jag tror hon skulle känt sig kränkt av löften om pengar och presenter mot bra betyg."Tack, jag behöver inget."
Nu går hon på college och slåss vidare mot sina olust-demoner. Ibland förtvivlat. För hon vill prestera bra. Det är en del av nyckeln; vilja men inte förmå. Jag tror det kommer att ordna sig. När hon kan lägga bakom sig tvånget, välja bort, gå mer efter lusten.
Hennes pappa lade sin avhandling på slutförvaring innan den var klar. Varför? Han kände för stark olust att underkasta sig de kunskapsredovisningar som krävdes på doktorandkursen! Gener är allvarliga saker.
Annaa,
Nej, antagligen är det mer komplicerat än ren lättja. Det verkar vara mer ångest också, en lat person har väl inte samvetskval i särskilt stor utsträckning. Här är det som du säger, förknippat med dåligt samvete - samtidigt.
Komplext med andra ord.
Och på sätt och vis känner man ju igen det, det där att skjuta upp saker man tycker är tråkiga och att sen i bästa fall göra dem i sista minuten, men kanske inte så väl...
KUL tycker han ju annat är. Spela alla möjliga spel, på datorer, teve, små spelmojänger, sport, matte, schack - han är verkligen inte rakt igenom uttråkad eller lat för den delen.
Men litterära analyser kommer nog aldrig bli hans passion.
Och det tycker jag är okej, men samtidigt kan jag ju inte bara se på om han gör så lite så att han i onödan gör annat senare i livet omöjligt för sig.
Det kan väl ingen förälder, antar jag.
Men visst, man styr rätt lite egentligen.
"... sport, matte, schack". Det är väl en väldigt bra grund att stå på. Kanske där stöten ska sättas in? Hitta roliga böcker, utländska (tyska!) tidskrifter etc som anknyter till dessa intressen och som, i bästa fall, triggar i gång någonting.
Själv var jag inte bra i skolan. I just den åldern. Men det är en receptiv fas: även om det ser ut som om trettonåringar inte gör någonting alls, pågår det ändå en enorm inhämtning av kunskap - i det fördolda.
Jag tänker osökt - en passant, inga goda råd - på de där hackerkillarna och IT-nördarna som till allas förtvivlan höll till i en tre-dator-källare större delen av dygnet. Och se så fina IT -firmor det blev av många av dem.
Med eller utan språk och litteratur, då. Mest utan.
Men jag förstår att det inte är så vi bildningsglada vill ha det.
Men schack: säg den författare som inte avundas en shack-kunnig. Jag tror halva Calvinos inspiration kommer från schack. De osynliga städerna...
JCB,
Jo, det kunde vara värre. Helt klart. Tyska tidskrifter är en kul idé. Som det ser ut nu sittervi med varsin ordbok och översätter texterna i hans tyska textbok. Ofta tagna ur ungdomsböcker verkar det som, ibland lätt depressiva. Man skulle kunna försöka hitta någon tysk tidning om tyska bilar t ex. Den skulle han nog läsa.
Gabrielle,
Det är en bra idé! En källare full med datorer! Han skulle bli jätteglad. Och plats för kompisar och deras kaniner.
Och en grej till, även Hjalmar Söderberg var tydligen en hängiven schackspelare, det har visst kommit ut en lätt bördig bok om det.
Fö slår sonen mig i detta spel två gånger av tre.
Nördig. Telefonen ändrade. Nu ändrar jag.
Och en författare som Vladimir Nabokov livnärde sig delvis på att sälja schackproblem ("matt i tre drag") till 20-talets ryska emigranttidningar...
Skicka en kommentar