Det här tyckte jag var en intressant, om än något extrem, artikel om den svenska neutraliteten och dess konsekvenser för - folket. Ja, alltså svenskarna. Men i alla händelser tänkvärd.
Vi har blivit undfallande (eller var det redan) och har gjort det som var just svagt i efterhand till en dygd - att vara "neutral" och emot alla krig och krigshandlingar anses fortfarande av många svenskar som väldigt mycket finare än allt annat. Moraliskt, alltså.
Så inte är det väl särskilt förvånande att en majoritet av svenskarna inte vill att Sverige ska vara med i Nato? Men är det egentligen en realistisk ståndpunkt?
När jag läste den tjocka Palme-biografin i vintras så var en av de saker jag lärde mig att Sverige, under neutralitetens glansdagar, det vill säga rekordåren under efterkrigstiden, var ett av världens hårdast beväpnade länder. Okej, inga kärnvapen, men i övrigt upp till tänderna. Det hade varit borgerlig politik under det tidiga 1900-talet och inget Palme och sossarna egentligen ifrågasatte. Fälldin körde ju på i samma ullstrumpor vid ubåtskränkningarna. "Håll gränsen" var hans torra uppmaning då den där ryssen hamnade på grund utanför Karlskrona.
Mina personliga minnen stämmer också med denna utsaga. Minns heldagar med övningar i högstadiet med personal från civilförsvaret som kom och undervisade om hur man skulle bete sig om krig utbröt. (Ner i ett dike om man såg en atombombssvamp, typ.) Minns hur hela jävla Bollmora var proppfullt med skyddsrum, varje höghus, varje radhusmatta hade sitt krypin. Och de skulle klara atombomb, som bekant. Minns att alla var tvungna att göra tjänst i civilförsvaret om det kallade.
Och så hade vi allmän värnplikt (minns historier hur man skulle bära sig åt för att få "frisedel"), och fortfarande en jäkla stark vapenindustri.
Det enda vi har kvar av detta idag är väl vapenindustrin. Onekligen moraliskt problematiskt.
Men, vart jag vill komma är: är det rimligt att inte gå med i någon form av allians då vi (ja, inte jag, men svenskarna) av kostnadsskäl (snålhet) tagit bort försvaret och civilförsvaret?
Och fattar egentligen folk de här sambanden? Tror de inte att det farligaste som kan hända den är att FRA spanar på deras fb-konton? För att inte tala om den globala uppvärmningen och orättvisan nord-syd?
Visst, det är säkert farligt, det med. Men jag är inte lika säker på att det är det värsta som kan hända.
Fler intressanta artiklar finns på samma tema i Axess senaste nummer. Några av dem på nätet.
15 kommentarer:
sinziana Ravini recenserar din roman i dagens Göteborgs-Posten
http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.131540-berattaren-star-i-vagen-for-berattelsen
Ravini avslutar sin recension med orden: "Det ekar av både Anna Gavalda
och Antoine de Saint-Exupéry i Stensdotters roman. Jag hoppas att det ekar mer av Stensdotter själv i kommande romaner."
Jag tycker också att Per Bauhns artikel i Axess är synnerligen läsvärd. Och så blir man nyfiken på den exakt hundra år gamla bok han så frikostigt citerar ur, Gustav Sundbärgs "Det svenska folklynnet". Visst låter det som något man borde läsa till sommaren, i hängmattan?
En utomordentlig artikel (även om jag inte vill koppla ihop den med frågan om NATO). Ett aktuellt exempel på konflikträdsla: Danmark vidtar illegala åtgärder vid gränserna som är direkt riktade mot Sverige (bl.a. särskild koll av färjor från Ystad!). Från Tyskland kommer rasande reaktioner men i Sverige säger regeringsrepresentanter att det är "bra" och "skapar ordning."
(Länken till GP går till en gammal artikel, i vart fall hos mig.)
MagnusJ,
Länken funkar inte, men tack i alla fall. OM du har tillfälle och recensionen inte dyker upp på nätet, skulle du ha möjlighet att skanna/kopiera och skicka till mig? Det vore jättesnällt.
JCB,
Jo, håller med, och så den där tidstypiska stavningen han lagt sig till med, -bärg, det gör sitt till.
Bengt O,
Nähä, och varför inte? Nato-koppling, alltså.
Och här en positiv: http://norrteljetidning.se/lasarnytt/bloggar/anettegrinde/1.1119689-anette-grinde?blogPostAction=view_post&postingId=19.554688
Försvarsdebatten tar jag inte nu.
Gabrielle,
Tack!
Jag måste lägga in den i min rad. Men jag har i någon mån tröttnat på det här nu. Känner mig klar, liksom. Vill göra nåt annat.
Faktum är att jag tänkte på det här (Nato och det) sen JCB skrev om Trotzig. Finns det EGENTLIGEN något försvar för att exportera (svenska) vapen? Och det här var väl ungefär det jag kom fram till. Vi har en sorts "rest" av välfungerande vapenindustri. Möjligen borde vi lägga ned den. Eller också får man väl liksom stå för vad man gör?
Därmed inte sagt att svenska intellektuella behöver kränga JAS-plan. Fast, jag skulle nog gilla en lite mer polariserad debatt i den här frågan. Inte bara vapen och krig är ju jättedåligt, ju. Kanske är de i vissa sammanhang det enda möjliga.
Nåväl, du slipper diskutera. Hörs,
Ja, det blir ett svar då. Jag har alltid varit lite misstänksam mot den stora nedskärningen av försvaret. Det ser för mig grundläggande naivt ut att tro att vi nu, till öster och väster och söder och norr, har enbart och alltid fredliga grannar. Om världsväldet skulle skaka en smula då står vi där med den fattiga pojkens halvutbildning. Fyra på pojkar!
Men något debattinlägg om Nato blir det inte från mig. Jag väljer mina krig. Särskilt denna vackra dag.
Gabrielle,
Då är vi nog lite överens här. Om detta sen leder till att man måste aktivt ansluta sig till en allians har jag egentligen rätt svårt att uttala mig om. I praktiken är ju dock Sverige med i Nato, om än inte på pappret.
Läste om körsbärsträdet. Här är det gräspollen nu. Allt snyggt borta med andra ord.
Ut och deffa med dig medan det finns!
Definitely deffing til death comes deffing after.
Men, det händer ju inte idag. Vi hörs.
Ett land har alltid en armé, antingen sin egen eller en annans. Att Sverige hade en hög grad av 'tillit till sina egna vapen' under kalla kriget var nog en förutsättning för vår hyfsat höga svansföring in om internationell diplomati oc konflikthantering. Jag menar också att det skyddade oss från extremt kryperi inför supermakterna: Sverige må ha agerat tyst och förtänksamt ibland men vi blev aldrig någon knähund åt vare sig Ryssar eller amerikaner, och i den offentliga debatten behöll man ett tonläge som var uttryck för en rätt så realistisk syn på de båda upermakterna som militära/geopolitiska aktörer. Vi hade fått mera offentliga lögner, inte mindre, och ett mer grumligt offentligt klimat om vi varit med i Nato under järnridåns tid.
En del kommer säkert att protestera, men jag skulle säga så här: de som anser att sverige borde gått med i Nato 1949 för att "visa att vi inte var fegisar" eller "göra bot för att vi inte frivilligt gick in på de allierades sida, lät oss ockuperas och lida" (det hade blivit följden om vi gått i krig med Tyskland under andra världskriget), de har oftast en glatt heroiserande syn på USA, eller de delar den här typiska amerikanska exceptionalismen, övertygelsen att det USA gör på världsscenen är närmast på uppdrag av Gud. Staffan Thorsells bok om Sverige under kriget för några år sedan, "Mein lieber Reichskanzler!", hade den undertexten ganska tydligt: Sverige visade sig byxisfegt under kriget och det får bli ett argument för att vi borde gått in i Nato och hjälpt USA, oavset vilka prioriteringar som gjordes.
I Nato är det USA som bestämmer 98% of the time, och särskilt i skarpa lägen; att påpeka det är inte "Amerikahat" utan kylig realism. Och USA som aktör, plus stora delar av amerikansk media, skiter i den som försöker syna deras kort och granska deras uttalade eller implicita motiveringar. Och många jänkare säger bara "ya ya, shit happens" när Amerika har en smurtsig byk som dyker upp i relation till ett annat land, t ex stödet till Pinochets kupp i Chile eller Iran-Contrasskandalen. Är man då med i samma allians som den dominerande bossen så minskar utrymmet för att kunna inta en annan ståndpunkt till sådant, i alla fall skulle det säkerligen göra det i Sverige med dess inbitna folkliga USA-beundran.
Tillägg: Visst, Sverige bedrev ett visst dubbelspel under det kalla kriget (samarbetet om flygplatser, underrrättelser etc med Nato) under det kalla kriget, men den sortens manövrer gjorde och gör nästan alla. Hade vi varit mdlemmar fullt ut i Nato hade det blivit mer hyckleri och mer smusslande - också inför det egna folket. Det hade inte fungerat.
Att vi politiskt och kulturellt hade mer gemensamt med USA och England än med Sovjet går inte att översätta i ett oavvisligt krav på att vi skulle gått med i Nato och hjälpt till att föra deras krig.
Håller givetvis med Gabrielle om att vi har skurit ner alldeles för mycket i försvaret sen 1990 - jag är inte någon typisk stridis, men det är helt oansvarigt att tro att omgivningen måste förbli lugn och fredlig i årtionden framåt, eller att den främsta uppgiften för svenska trupper idag skulle finnas i Centralasien. Och behovet av militära muskler kan finnas där långt innan det skulle vara allvarlig risk för en öppen konflikt vid Östersjön eller så.
Magnus,
Tack för kommentarer. Vi verkar ju tämligen överens, allihop, tycker jag. Även om jag inte orkat/grejat hela den historiska biten. Det var nuet jag funderade över.
Inser när jag läser igenom denna tråd en gång till att en aspekt av det jag skrev är att den svenska neutraliteten och distansen till, eller försiktigheten inför, USA, nehövdes som en motvikt till den naiva USA-vurm som är så inrotad i Sverige: hos oss är det ju ofta ett argument i sig att "så här gör man/tänker man i USA". Och det är ju en kul uppfattning som formellt kan ses som snobbig och "odemokratisk". Men om man jämför med tyskvänligheten före och under andra världskriget så ser man att den typen av oreflekterad känsla av samhörighet och "ja jäklar!" inte är någon bra grund för utrikespolitiken, särskilt inte i ett litet land.
Skicka en kommentar