Här stampas det på samma fläck, sånt där teatersteg som ska ge intryck av att personen på scenen rör sig framåt. Man paddlar med ena benet liksom. Rör på armarna som i gåsmarsch.
Men stan är fin. Varm, lite för varm när man åker buss, sådär så att det är alldeles underbart att gå med ryggsäck till bussen för att komma till stationen och ta ett tåg. Nånstans. Bort. Kanske till havet, kanske till bergen. Vattenflaskan som slår mot låret, passagerarna på bussen som alla har resväskor och konstiga koffertar och fodral. Allt som ligger perfekt packat i ryggan. Solglasögonen och skärmössan i locket, fickkniven och näsduken i lilla fickan på midjebältet. Kläderna i sina packpåsar invändigt och regnplagget i det stora facket på utsidan.
Jag vill åka iväg nu, men än har jag då alltså inte kommit iväg. Man hoppas på fredag.
Hörs,
7 kommentarer:
Bon vent!
Godspeed!
Lycka till!
(men alltså vad ska man annars säga på svenska? Trevlig resa?, usch så prosaiskt)
God tur.
Tack!
Åh, är det pilgrimsvandringen nu? Hoppas allt går bra och att ni får det roligt tillsammans. Kanske kommer det rapport under vandringen? Eller efteråt i alla fall. Ha det!
Ja, Karin, min längtan att komma iväg följer dig en bit på vägen, kanske förbi Santander och Bilbao? Själv får jag vänta ett par veckor till på att logga ut ur staden.
Din så kallade gåsmarsch börjar nu likna Michael Jacksons moonwalk, men kanske är du redan på väg?
Jag är redan hemma. Och jag har uppdaterat! Men tack för påhälsningar, de värmde!
Skicka en kommentar