Vägen

Jag är vägen, sanningen och livet.

Eller hur?

Som protestant har man ofta en uppfattning om att en tro är något man skaffar sig själv. Ensam på sin kammare läser man Bibeln och kastar eventuellt bläckhorn efter satan om han visar sig. Man läser och läser och sen tänker man att om det inte händer något då - ja, då var man helt enkelt inte troende. Tron är ett soloprojekt. I alla fall tänkte jag så. Inte för att jag läste Bibeln särskilt mycket, men det var liksom den bild jag hade.

Är man däremot sprungen ur en katolsk miljö så förväntar man sig snarare mirakel. En portugisisk kompis lät av konventionsskäl döpa sin son. Besviket sa hon sen: Men det hände ju ingenting!?

Vad menar du skulle ha hänt? Borde en vit duva komma singlande genom luften?

Jo, det tyckte hon nog.

En svensk kompis lät döpa sig, som vuxen. Det hela skedde i skärgården och han doppades helt. Och han berättade att i det ögonblick han kom upp ur havet så sprack molnen upp och en solstråle belyste just honom.

Oberoende av hur man hamnar i en situation då man bestämmer sig för att testa om man inte tror i alla fall, så kommer varken duvor eller solstrålar förrän man just gjort det. Bestämt sig. Jag prövar det här, jag går in i det och ser vad som händer. Och då finns det förstås inga som helst garantier.

Vägen till Kompostella är liksom ett projekt i sig. Så länge man är långt från målet så är det bara vägen som gäller. Vägen är det bästa. Vägen blir först torr då det regnat, sätter man sig på vägen så kommer inte mygg och andra djur i svärmar och överfaller en. Man kan ligga på vägen, somna på vägen. På vägen möter man också de andra. Eller nej, man blir omgådd (gången?) av dem, eller går om dem själv. Sen ses man ibland till middagen på härbärget, etappmålet, what ever. Där pratar man om skavsår, benhinnor och hur långt man ska eller kommer och om man har gått hela vägen förut eller så. Sen går man i de mässor man kommer över, hänger på liksom. Hänger på ungefär som svenskar hänger på våren då den visar sig.

Barn är bra följeslagare, under förutsättning att de vill gå förstås. För barnen bryr sig alla om, antagligen för att de är så pass få i den här miljön. Men alla hejar på dem och snälla kaféägare ger dem en extra chokladbit gratis. De får klämta i vällingklockan om sådan finns och de får liksom lite bonus.
Andra som helt lyser med sin frånvaro är halta och lytta. Normalt, kan tyckas. Men heller inga tiggare finns vid vägen, inga hemlösa i de små byarna och städerna. Vägen till Kompostella går so far, genom ren idyll, höet slås och bärgas, kossorna betar och glor. Uppkopplingen är bristfällig och flugorna surrar.

Det bästa med våra medföljande barn var den där friheten de hade, som jag minns från min egen barndom. De hittade alltid ett bibliotek eller sällskapsrum att spela schack eller kort i, ett rum som ingen annan uppsökte. De gick barfota till middagen, barfota så fort vandringskängorna hade kommit av. Då åt nästan så mycket glass och Nutella de ville. De spelade kort (vi med) och schack och elektroniska spel. De sprang genom ett tomt tåg på hemvägen, somnade utsträckta över flera platser. Frihet.
Och de gick utan att gnälla.