lördag 14 januari 2012

Eftertanke

I det förra inlägget skrev jag framför allt om Barnaboken, som jag liksom ungefär alla som blivit föräldrar de senaste trettio åren i Sverige har läst. Jag skrev också om Anna Wahlgrens självbiografiska bok Mommo, och jag skrev detta med utgångspunkt i en intervju med Felicia Feldt som är dotter till Wahlgren och som har skrivit en bok om sin barndom.

Kommentarerna till inlägget spårade snart ur, eller handlade om sånt som inlägget inte direkt handlade om, nämligen om det här var en spekulativ utgivning av Svante Weyler på Weyler förlag.
Vi som antydde det, utan att ha läst boken, blev (bildligt) spottade på av Thomas.
Visst kan man tycka att man inte ska ha åsikter om böcker man inte har läst.
Men. Jag uppskattar inte den ton Thomas använde.
Så bara så att alla vet, inklusive Thomas, spotta får du göra någon annanstans. Med en normal samtalston är du, Thomas, däremot välkommen att kommentera här.

Nu visar det sig ju dessutom att rätt många kritiker är inne på samma spår som jag och Einar var, nämligen att det här var en spekulativ utgivning. Man får väl utgå ifrån att de åtminstone har läst boken.
Aase Berg i Expressen påpekar att boken inte skulle klara sig utan varumärket Anna Wahlgren. Rabe i Svenskan verkar inte heller tycka att boken håller rakt igenom. Men hon gör i alla fall ett försök att ta emot den som litteratur.
I HD går Johan Malmberg än längre:
Det säger en del om branschens snaskighet att den här typen av berättelser exploateras alltmer, förlängd och förklädd till litteratur. Många kommer säkert att läsa Felicia Feldts bok, få kommer att finna mer än ett ytligt skildrat raseri. Om Weyler och hans kollegor på allvar vill dra rätt slutsatser av att de erbjuds så många manus med upproriska vittnesmål från Köttbergets barn – då hoppas jag innerligt att man i fortsättningen initierar storslagna bokprojekt som tar frågan om en sviken generation på allvar.

Dessutom hänger nu diverse människor på, människor som verkar ha ogillat Wahlgren länge och liksom passar på att tala om att hon var gräslig/alkad/inte klok redan då. Orkar inte länka, för det är bara osmakligt. Kanske hade det gjort någon nytta om de sagt något. Då. Nu är det för sent.

Nå, bara för att inga missförstånd ska uppstå. Jag vill inte på något sätt förhindra att Felicia Feldt ger ut en bok om sin barndom. Men vad jag efterfrågar är en seriös kritik som tar upp boken som litteratur. Inte något annat. Och ja, jag vet. I såna här fall är det väldigt svårt. Men några kritiker har i alla fall försökt.

Om jag tänker läsa boken? Kanske.

4 kommentarer:

Magnus Pettersson sa...

Hej Karin,
bra post.
Om hälften av det som jag har läst om Anna Wahlgren under senaste veckan är sant - då har jag ändå tagit del av en begränsad mängd skriverier - kan jag förstå Felicia Feldt, dvs på ett rent mänskligt plan. I det ljuset förstår jag hennes behov av hämnd, också av att utkräva den i det offentliga, och av upprättelse, eftersom denna solkiga historia, om än inte alla dess beståndsdelar, redan blev offentlig när Anna Wahlgren gav ut vad hon skrivit.

Men om det är litterärt/kvalitativt motiverat att ge ut denna bok vet jag inte. Det är en annan sak.

Likväl blir det svårt att bedöma boken "bara" som litteratur; den lever ju och livnär sig av hela den kontext som du beskriver i dina bloggposter. Samma sak med boken som skrevs av PG Gyllenhammars dotter, som nu tydligen har en uppföljare på gång. I slutändan avgörs det av hur litterärt värdefulla böckerna är, i vilken mån de kan hävda sig i egen rätt.

Jag håller helt med dig om Thomas Nydahls sätt att resonera. Befriande klartext av dig, Karin.

God söndag,
Magnus

Karin S sa...

Magnus,

Tack för din kommentar. Och vi verkar överens, det är liksom omöjligt att göra helt rätt i förhållande till den här sortens bok. Verkar det som.

annannan sa...

Jag var på väg att tycka att det spårade ur i kommentarerna men så insåg jag att jag fick veta viktiga saker som nyanserade min bild. Det kunde ha sagts korrektare och jag hade lärt mig det samma i alla fall. Men det är bättre att ha läst kommentarerna än att inte ha det. Det är bra att veta att Bokförläggaren inte bara ger ut sensationsmaterial.
Så det är bra att du inte satte stopp eller tog bort inlägget, var väl egentligen vad jag ville säga.

Karin S sa...

annannan,
Det spårade helt klart ur, jag borde styrt upp det bättre från början. Men jag är liksom emot att ta bort diskussioner, i synnerhet om de leder vidare, vilket väl den här gjorde, på sätt och vis.
Så det får stå.