fredag 6 januari 2012

Kvartsamtal, oförblommerat skryt

Nu hare varit dålit med uppdateringarna härifrån. Ja vet.

Men vi har fått tillbaka internet! Fått och fått, för den delen, man har väl liksom gått genom eld och vatten, typ. Telefonslussar med galande tanter, reparatörer med ryggsäck och hästsvans. Och sen en ny freebox, som själva modemet heter. Om det nu är ett modem.
I alla fall, nu är jag connectée igen.

Och jag orkar inte dra alla grejer som hänt sen sist.

Men jag har mer good news. Pojken som numera är fjorton och som förra året var ett närmast osynligt barn enligt dåvarande franskalärare, har spottat upp sig. För första gången som mor till denne pojke kunde jag gå hem från såna där samtal utan att vara tvungen att gräla på honom tills han grät vid hemkomsten.
Han har börjat jobba.
En lärare (fysik-kemi) som jag inte trodde att jag fått något möte med drog in mig i sin hörna av ett klassrum,  på utseendet. "Du måste vara Pierres mamma." Det kunde jag ju inte förneka. Jodå, hon hade en lucka och det skulle ju i vilket fall som helst gå fort.
Och fort gick det. En sann naturvetare, mycket strukturerad, fint redigerade svar på frågor och inlämningsuppgifter, hade klar fyra och kunde säkert få mycket högre, typ.
Jag höll på att trilla av stolen. Hade i och för sig varit mer effektfullt om jag faktiskt hade gjort det. Men jag satt väl bara där som en basfiol i nyllet (som man kan säga).
Och försökte hämta mig.
Sen matteläraren, hon var ju också nöjd, lite besviken eftersom han slarvade med sånt som var för lätt, och det drar ju ner betyget. Sa hon och såg ut som ett ledset rådjur. Jättesöt.
Till och med franskaläraren var alltså nöjd. Visserligen är inte betyget briljant, men sonen intresserar sig för ämnet, är närvarande också mentalt på lektionerna, är rätt så mogen och har ett mycket avspänt förhållande till vuxna.
Hur avspänt då, muttrade jag, klart på defensiven.
Läraren fattade inte riktigt.
Ja, hemma är han väldigt ironisk, muttrade jag. Inte subtilt ironisk, utan liksom förödande ironisk.
Nejdå, det var han inte i skolan. Men visst, sånt kan verka oförskämt, det höll han med om.
Så sonen har potential, även i franska.
Och alla menade att han mognat.
Min rumpa, som barnen säger. Han är större, tar större plats och rösten är starkare och mörkare. I övrigt är han lika mogen som en pastöriserad Camenbert.
Fast jag var förstås glad ändå.

Tyskaläraren hoppade jag över. Man vill ju inte ha grus i maskineriet. Typ.
Men sammanfattningsvis kan man ju säga att jag är stolt som om jag hade gjort honom själv.
Vilket jag ju har.

Hej.

6 kommentarer:

Jorun sa...

Grattis!

Karin S sa...

Tack!

Gabrielle Björnstrand sa...

Skoj att ha dig lite mer presens igen.
Roligt med pöjken. Great expectations?
Fast förödande tonårsironi är jag glad att jag slipper.
För resten är jag glad för det mesta som jag slipper. Idag satt sex barn och sjabblade med grejer, prat och mesiga föräldrar under hela kyrkokonserten. Det går väl an om de babblar sig igenom en mässa med tråkig predikan - men en konsert?

Jag sa till förstås, i min vanliga auktoritära stil ; )
Pappan satt och såg ut som en svensk moloken grottbjörn. Hur gör man i Frankrike? Låter barnen leka dagis på Trettondagskonsert?
Tror inte det va.

Karin S sa...

Gabrielle,
Ja, nu tänkte jag mig att han även skulle bli bra i tyska. Så att han kan hålla tal, som de Gaulle gjorde ungefär.

Nä, det lär han ju aldrig göra. Och ja, jag vore glad om inte ironin var av det där stimmiga slaget och hela tiden. Det är asjobbigt. Jag försöker förklara att ironi är som bäst då den är hårfin, knappt märkbar. Det hör han liksom inte. Han bara brölar på. Nu överdrev jag. Men jag tror inte att han kan. Än.

Inga ungar hörs på konserter, inte ens på tråkiga mässor. Oftast. Folk går ut med skrikande småbarn, och större barn blir åthutade.
Det där svenska fenomenet att barnen får störa i stort sett hur mycket som helst när levande människor framför något tycker jag är förskräckligt. Man måste nog gå på sena konserter, eller väldigt dyra för att slippa det?

Jepp, nu har jag uppdaterat webläsaren också, det kan inte bli mer presens.

Gabrielle Björnstrand sa...

Glad att få franskt medhåll på den punkten; konsert är inte extra barnpassning, ens på Trettondagsafton.

Ja, dyrare konserter brukar vara tystare, förutom det obligatoriska hostandet. Men när jag sist hörde Mahler stod jag ut med vad som helst; hans musik dränkte allt pyrt, sas. Great!

De Gaulles retorik får du kanske sköta själv;
ALLT kan man ju inte begära ens av de egna barnen!

Karin S sa...

Jag tycker att man bara ska begära det omöjliga. Tal på tyska (av en fransman tex). I övrigt är det liksom fritt fram.

Inga konstigheter liksom.