torsdagen den 5:e juli 2012

Läst bok

Så har Göran Rosenberg skrivit en bok om sin pappa, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Bonniers 2012. Jag läser den med höga förväntningar och de infrias. Det är en mycket bra bok om en ung man som också är Rosenbergs pappa men också sig själv, genom citat ur brev och genom sonens grundliga, och ibland lakoniska, rekonstruktion.
Ett av alla dessa människoöden ur förintelsen som stiger fram och får fast form.
Eller fast och fast. Pappan tar i bokens slut sitt liv, hinns upp av skuggorna från det förflutna. Kvar blir Göran själv som däremot känns som en mycket fast och mycket svensk form, trots allt.

Pappan och mamman, också hon judinna från Lodz och sen gettot där,  tycks ha haft som idé att göra barnen svenska och rotfasta i den lilla staden Södertälje med den stora lastbilsfabriken.
Det här är lika mycket en berättelse om det Sverige som växer sig starkt då resten av Europa mödosamt reser sig ur ruinerna, både de inre och yttre.

Och kanske är det det jag lite har emot den här boken, dess fasta förankring i det svenska. Jag saknar så mycket av det som jag läst hos Némirovsky och Roth och Appelfeld, men kanske också hos Kertesz och Klein - det östjudiska, antingen traditionellt eller sekulariserat. Den kultur föräldrarna inte kan, förmår, orkar? förmedla till sina barn, bland annat därför att de befinner sig i det avlägsna lilla landet Sverige.

Jag får god lust att sätta Appelfelds böcker i Rosenbergs händer. Inte bara Primo Levi har något att säga dig, också den här unge mannen som även han kunde ha varit din pappa - har en historia efter förintelsen, den enorma svårigheten att se bara framåt, att tillägna sig ett nytt språk och ett nytt land, även om det i hans fall är hebreiskan och Israel.
Som om inte det vore rätt så förmätet av mig.
Det är det förstås. En helt befängd idé.

Men det är som om Rosenbergs pappa fortfarande är instängd i den svenska lilla staden med de krympande horisonterna, det är, någonstans, som om han fortfarande är lika lite förstådd.
Och det är förstås inte sonens fel. Inte ett dugg.
Men det blir en ännu mer sorglig bok på så sätt.

Samtidigt blir den skuld Göran Rosenberg bär på tydlig, hans föräldrar önskade göra den nya platsen och det nya landet till sina - genom honom, den förstfödde. Tror i alla fall han.
Mycket pekar på det, valet av svenska som språk med honom, bortvalet av polska, tyska, jiddish.
Men var det verkligen så?
Tänker jag som också satt barn till världen i ett främmande land.
Visserligen tycker jag att det i mitt fall gått bättre, men då har jag ju oändligt många fördelar varav den första förstås är att jag inte är ett barn av förintelsen.
Men inte var det något jag planerade. Att jag skulle känna mig eller göra mig mer fransk genom att låta barnen bli franska.
Tvärtom har jag med min enklare och rätt oförstörda bakgrund stretat emot det franska, framhärdat med svensk kultur (vad det nu är) och framför allt svenska som språk.
Ändå var det genom barnen som dörrar in i det franska öppnades, dörrar jag eventuellt hade kunnat komma igenom (öppnade) på andra sätt, men det vet jag ju inte.
Och det är därför jag tänker att det faktiskt kanske inte var något Rosenbergs föräldrar planerade heller. Viljan att sätta barn till världen är liksom mer outgrundlig och irrationell än så, tänker jag.

Nu kom jag över på mig själv. Det får man göra i en bloggtext tycker jag.

Jag vill ändå, eventuellt avslutningsvis, skriva av en bit ur Rosenbergs bit som jag önskar att jag hade skrivit själv, eller snarare, som jag hela tiden skriver själv, om än med andra ord:

Jag tror inte att någon plats kan ersätta den plats där vi första gången sätter ord på världen och delar den med andra människor och gör den till vår. Jag vet att det finns de som anser att en sådan plats kan upprättas på nytt varsomhelst och närsomhelst, men jag tror inte det. Jag tror att platsen som format oss fortsätter att forma oss också sedan vi lämnat den och gjort oss hemmastadda någon annanstans. Eller snarare, vi kan bara göra oss hemmastadda någon annanstans om något slags förbindelse med platsen och människorna och språket som format oss lever kvar.

Well, exakt det tror jag med. Och det gör att många människor idag har rätt dåliga odds. Rosenberg lyckas beskriva den misstänksamhet och den likgiltighet de överlevande möttes med. Trots att de kom från Polen som, även om det idag fortfarande är "fd öststat" ändå är en del av Europa och något vi numera omfattar som mer en del av vår nära omvärld, då uppenbarligen för många svenskar var ungefär som dagens somalier i det idag svenska. Eller något ditåt.
Ingenting har egentligen blivit enklare sen dess, snarare är idag väldigt mycket just the same. Bara det att gränserna för var främlingarna finns ändrat sig lite.

Hur som helst, läst boken, det är den värd.

8 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Den vill jag - som jag redan sagt hos Lennart - så gärna läsa. Har alltid tyckt mycket om Rosenberg och det mesta han skriver.

Men bara, en passant, det är märkligt och lite rörande hur många av mina judiska vänner med invandrade föräldrar från Tyskland eller Polen, döpte sina barn inte till Benjamin och Aron, utan till Lennart, Kalle (Karl), Hans, Rune osv. Men så fanns förstås Channah, Basia och Daniel. Dessbättre tycker jag. Dessa vackra förnamn.

Karin S sa...

Gabrielle,
Det är nog tidsandan som gör sig gällande där. På den tiden, som en sorts sista rest av nationalism så var kravet fortfarande hårt på ALLA invandrare/flyktingar att de skulle anpassa sig hårt till det nya landet.
Samma sak i Frankrike, jag träffar då och då jämnåriga eller äldre fransmän typ i affärer och på stan när jag pratar med barnen på svenska. De kommer fram och talar ingen svenska men förstår vad vi säger eftersom de i regel har en svensk mamma. Som alltså inte talade sitt modersmål med sina barn.
Precis som Göran Rosenbergs föräldrar.
Samma sak med namnen.

Idag gör inte vi invandrare från lite kaxigare länder så längre, jag vet inte hur det är med dem som kommer från länder som har låg status.
Det finns ju en allt från ung till halvgammal generation som sitter, vad gäller språk o kultur o anpassning, i Rosenbergs sits. Föräldrarna bröt och barnen blev kanske i alltför hög grad barn av det nya landet.

Detta inte sagt som kritik mot Rosenbergs föräldrar, de verkar hur snälla och rara som helst.
Däremot sagt som kritik mot Nazityskland. Och faktiskt även all annan form av rasism.

Petra Rhodin sa...

Kommer att tänka på en bekant från Polen, hon har en flicka tillsammans med en iransk man och flickan, som nu är åtta år, talar svenska, polska och persiska. Tror nog ändå att något har hänt, att de flesta föräldrar vill kunna tala med sitt barn på sitt modersmål, att man ser rikedomen i att kunna flera språk och den kulturella vidd som finns i det. Vid en hastig genomgång i tanken av bekantskapskretsen kan jag inte komma på någon med annat modersmål en svenska som inte talar det med sina barn.

KOmmer i och för sig på ett par fall där man inte låter barnen lära sig svenska fast man bor i Sverige sedan flera år, för man skall ju ändå snart flytta tillbaka till Finland eller England eller vart det nu kan vara. Sorligt.

evacfranko sa...

Jag citerar från ditt citat: "Eller snarare, vi kan bara göra oss hemmastadda någon annanstans om något slags förbindelse med platsen och människorna och språket som format oss lever kvar." En obruten livslinje som har blivit berikad, mera sammansatt (språk, kultur etc.) Kontinuitet, en smidig övergång in i det två- eller flerkulturella är förstås det bästa. Men vi kanske inte alltid har varit lika medvetna som vi är idag.

Tack för detta blogginlägg, Karin. Jag har inte läst boken, har läst recensioner, tittat på Babel när Göran R blev intervjuad. Efter jag läste igenom din text kan jag inte göra något annat än att bara dra en parallell till situationen som den var under kommunismen och att många inte ens ville ägna en enda blick backåt och med detta skakade de av sig allt annat, även rätten till det egna språket och kulturen.

Gabrielle Björnstrand sa...

Karin: Ja, så var det förstås.
Jag känner också många greker i Stockholm: en av dem berättade för mig att de aldrig talade grekiska med barnen, bara svenska. För att de skulle få de "viktiga" språket.
Nu är det rätt många i andra generationen svensk-greker som inte talar grekiska. De får gå kurs. Och knaggla sig fram på semestrar i Grekland.
Min systerdotter är svensk-peruan. Och i det hemmet har man talat båda språken, så hon kan dem. Men mest talade de spanska, har jag fattat.
Rent konkret ser jag nu hur nytillkomna greker får hjälp av sina svenska landsmän att komma in i vardagsfraserna under en övergångstid, eftersom de måste ha ett personnummer (gud så svenskt) för att kunna få läsa på Sfi. Det tar några månader. Av dessa unga kris-tillkonmna, har redan två fått arbeten sen april, en läkare och en förskolepedagog.
Leve internationalismen!

Karin S sa...

Tack för era svar!

Petra, jag tror som du, FLER talar idag sitt modersmål med sina barn, i Sverige har man ju dessutom rätt till hemspråksundervisning, även om det kan vara si och så med den sen.

Eva,
Ja, jag antar att det för Rosenbergs föräldrar var det enda sättet att komma vidare, liksom. Även om det också kunde visa sig bli en återvändsgränd. Läs boken, du kommer att gilla den.

Gabi,
Ja, lever internationlalismen, eller kanske det fria utbytet.

Lennart Erling sa...

Karin,
vill bara säga tack för en väldigt bra och personlig text om Rosenbergs bok. Jag förstår att det där med "platsens" betydelse slår an en ton hos dig. Det du skriver får mig att vilja läsa om boken igen... Jag tänkte mycket på hur obegripligt svårt det måste ha varit för överlevande från Förintelsen att komma till Sverige och mötas av folkhemsandan, den normalitet som inte förstod, inte kunde, inte ville förstå det oerhörda som skett. Jag föreställer mig att Rosenbergs föräldrar kapslade in hela sin bakgrund, sina tidigare liv, sina upplevelser. En kapsel som brast för fadern.

Karin S sa...

Lennart,
Jag tror som du, vad gäller kapseln. I stort sett alla som överlevt förintelsen och skrivit om detta talar om det där tillståndet. Appelfeld, som hamnade i (blivande) Israel som fjorton- femtonåring beskriver hur de alla kom och teg och i det där landet där alla var brunbrända, starka och glada. Och de gick alltså omkring med jätteångest och kunde inte säga flasklock. Först på 80-90-talen började konferanser hållas (enligt honom), man samlade in vittnesmål, man började liksom komma ut och upp till ytan. Men innan dess en lång lång tystnad.

Och ja, samma sak slog mig, det beskriver han bra, Rosenberg, hur folkhemmet växer fram, likaså hur han själv blir ett barn av det. Mer och mer främmande för det okända som hans föräldrar bär med sig liksom. Och säkert också mer och mer skuldtyngd sen, när pappan tagit sitt liv.
Jag tycker också att man uppfattar Göran Rosenberg som liksom så äktsvensk man kan bli i den här boken. Som statsministern säger etnisk svensk mitt i livet, liksom.
Och det tycker jag är lite sorgligt.

Men en fin bok var det.