måndag 2 juli 2012

Ting

Har packat kartonger hela dagen, tagit ställning till hålslag t ex. Jag har två, ett för svenska hål och ett för franska (kontinentala). Antalet pärmar med svenska hål blir mindre och mindre. Men jag har fortfarande ett par.
En brevvåg. Mer böcker.
Jag plockar ned hyllor från väggarna och upptäcker själva väggen. På den sitter det tapet.
Jag har tre rullar kvar av den tapeten. Oöppnade.
Är de något att ha?
Jag tror inte det, slänger dem ihop med en gammal skrivare, en skrivare som fortfarande fungerar, men det ihop med en dator jag övergav för femton år sen. Själva kontakterna ser inte likadana ut.
Hyllorna gapar tomma, väggarna är blottlagda.

Jag frostar av frysen (uräten) och lagar lunch också.
Sen börjar allt om med sonen. Men då orkar varken han eller jag. En gigantisk sortering av kulor, legobitar, playmobilpryttlar, plastmojar väntar. Jag gör det inte. Inte han heller.
Men böckerna packar vi, och skaffar nya kartonger istället för trasiga till slottet i Playmobil, grunkorna av plast att sätta ihop.

Vi kommer aldrig bli färdiga.

Och samtidigt. Jag kan inte göra annat än säga det till barnen. Om vi inte hjälps åt nu så grejar vi inte det här.
Och då hjälper de till. Under protest. Den tysktalande steker lök, dottern sorterar skor, yngsta barnet packar sina tidningar.
Om de inte bidrar så går livet inte ihop.
Om jag visar min maktlöshet. Nej. Min otillräcklighet - så hjälper de mig.
Annars inte.

Är inte det vad som gäller med alla människor? Och ibland funkar det inte ändå.

7 kommentarer:

Anna Brodow Inzaina sa...

Åh, det känns jättetungt. Minns min egen flytt för tre år sedan och känner igen hopplösheten, känslan av att det aldrig kommer att ta slut. Men det gör det! Det bästa med att rensa ut och slänga är att det är ytterst sällan som man saknar något efter att man har gjort sig av med det. Man känner sig bara lättare.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag fattar inte att jag orkat göra detta sex gånger i livet. Och det lär bli en gång till...(minst?)

Men hallå, maken hjälper väl till också? Hur som - det är något rörande med alltihop.

Karin S sa...

Anna,
Ja, men nu känns det bättre igen, jag är liksom så trött på kvällen, nu på morgonen känns det riktigt bra igen.

Gabrielle,
Hittills har jag ju bara sorterat mina egna grejer, maken kan inte rensa i sv skönlitteratur och mina gamla bankpapper och teckningar. Han får göra sitt, och han har ju en del, han med. Och så får vi hjälpas åt med sånt som är gemensamt. Där kan även dottern hjälpa till, för hon är kvar hemma.

Alla,
Idag gör jag klart mitt rum där uppe, det blir nog ca trettio kartonger. Sen blir det lite paus för annat.
Sen tar tyvärr MER svenska böcker här nere vid.

evacfranko sa...

Karin, det här kommer att bli jättebra till slut! Ur kaoset kommer ordning! Jobbet måste man göra och sedan blir allt lättare. Man städar inte enbart de fysiska ägodelarna, man är tvungen att tänka om, kanske tänka nytt, för att sakerna ska gå ihop, för att arbetet ska fungera och, visst, alla ska hjälpa till! Och det är klart att ha ansvaret är det tyngsta jobbet, men du verkar klara det galant! Och jag undrar om det inte, med denna flytt (denna sortering av böcker t ex), också kommer en ny period i ditt yrkes/författarskaps framåtskridande? Och själv hoppas jag förstås att få följa med i någon kartong någonstans...

Karin S sa...

Eva, du är närmast pudelns kärna, i alla fall vad gäller skrivandet, jag HOPPAS vad gäller själva organisationen också.
Men grejen är att jag till hösten har skrivit in mig på en skrivarkurs. Här. Känns lite skumt, men rätt bra. Har ingen aning om ifall det kommer att fungera, men det är i alla fall ett seriöst försök.

Karin S sa...

PS. Klart att du är med, fråga mig bara inte i vilken kartong!

evacfranko sa...

Karin, det är klart att det kommer att fungera! Själv blev jag så glad av att höra att du tar steget, att du gör ett seriöst försök, som du säger. Som sagt, jätteroligt!

Nej, kartongen är inte viktigt, huvudsaken är att man är med. Ah, det ständiga sökande efter tillhörighet :)