fredag 27 juli 2012

Uppgörelser

Två böcker av döttrar till svikande föräldrar, tillika kändisar.
Felicia försvann av någon som kallar sig Felicia Feldt och som uppenbarligen är Anna Wahlgrens dotter.
Om man håller sig i solen av Johanna Ekström, dotter till akademiledamoten Per Wästberg och författaren Margareta Ekström.

Felicia försvann är en lättläst, kronologiskt hattig bok om en uppväxt i misär. Den förefaller vara en del av en terapi, i slutet tar är författaren med på sin mammas påhittade begravning. Och får där sig slängt i ansiktet att allt var hennes (författarens) fel.
Well, det hela är liksom kört på något vis.
Och det är klaustrofobiskt, man får inget annat perspektiv än det försmådda/misshandlade barnets. Men okej. Det är konsekvent och det är övertygande.
Tesen är att Felicia inte tänker förlåta och försonas. Den driver hon rakt igenom och den övertygar. Inte fasen ska hon försöka försonas med den här galna människan - det håller jag med om. Försoning och förlåtelse bygger ju faktiskt på att båda parter vill komma vidare. Och det verkar inte Wahlgren vilja, nej.
Samtidigt framgår det ju hur krångligt det blir, Feldt är uppvuxen i en sorts nomadfamilj där den enda fasta punkten var mamman och syskonskaran. Syskonskaran drillades i att ställa upp på mamman. Bryter man med mamman förlorar man sålunda sina syskon.
Och det vill hon förstås inte, eftersom hon tycker om dem.
Men. Och det får man väl säga är hennes styrka: hon står ut med det.
Vilket gör att försoning, som jag ser det, förmodligen en dag kan bli möjlig med dem, i alla fall en del av dem.
Den som lever (och läser) får se.
För detta förefaller vara en familj där man lägger ut en hel del till offentlig beskådan. Vi får väl utgå ifrån att vi får reda på mer.

Den andra boken är betydligt sämre. Johanna Ekström jamar på om hur hennes pappa svek först hennes mamma och sen henne själv. Och hur fint (ändå) allt var, och hur rika och ytliga de var.
Det enda problemet är hennes egen totala brist på ifrågasättande av alla dessa löjliga normer den här familjen hittade på.
Hon tycks fortfarande mena att höjden av raffinemang är vita vikta pappersservetter och svenskt 1700-tal. Att dricka te och gå på restaurang och åka till England.
Första halvan är olidlig just därför. Hon har gått på rubbet och tror på allvar att de var jättemärkvärdiga. Suck och gäsp.
I andra halvan framstår alla de problem som en pappa (oftast) som lämnar sin familj får med sina barn och de med honom.
De blir inte så mycket kvar då. Ingen plats i den nya familjen för de gamla barnen.
Det här är något som jag tror att min och Ekströms (och Feldts) generation påverkats starkt av. Jag vet inte hur många kompisar jag har som har exakt samma bakgrund.
Om det nu är ett så väldigt stort problem.
Det är ju mest då gruppfotona ska tas som det liksom syns. Morfar eller farfar är inte med.
Men är det ett jätteproblem. Egentligen?
För Ekström verkar det ju vara det.
Hon verkar ju vilja att hennes pappa ska tycka att hon är viktigast i världen och det tycker han inte.
Surt förstås.
Men det är väl bara att leva med?

Vad gäller Feldt är det problemet värre. Mormor ska liksom finnas och helst vara snäll. Mostrar och morbröder ska finnas och eventuellt ha sina egenheter, men nog ska de finnas i närheten. Om man inte flyttat till Australien. Kusiner också.
Feldt är ursinnigare och djärvare och modigare och inger mer hopp. Hon jobbar på, hon vill verkligen att det hela - hennes liv och hennes barns liv - ska bli mindre stökigt än det var under hennes barn- och ungdom.
Det tycker jag är bra.

Ekström däremot har skrivit en precis lika tråkig och självupptagen bok som hennes pappa redan skrivit tonvis av. Lättsam, visst. Ytlig och elegant. Jodå.
Och totalt jävla astråkig.
Det enda jag egentligen stör mig på i grund och botten är att hon verkar tror att både hon och han har humor. Eller kanske inte förresten. Humoristisk är väl det ord hon använder.
Och det betyder för vanliga människor eller oss läsare helt enkelt urtrist och självupptagen. Bra att veta.

Nå. Var detta då bra böcker och skulle de ha getts ut om inte kändisfaktorn hade pockat på utgivning.
Nej, det var inte särskilt bra böcker, och ja, kanske hade de givits ut utan kända föräldrar för så här är svenska böcker. Ofta. Dessa var varken sämre eller bättre. De är barn av dagens boktrend. Självupplevda, självupptagna och fantasilösa (även om Ekström förstås beskriver sig själv som väldigt "fantasifull").
Däremot hade de väl då sålt lika lite som alla andra böcker och även recenserats lika mycket.
Stor litteratur är det inte.
Men de flesta läser dem sannolikt för att få veta mer om kända personers baksidor och privatliv. Och det får de ju.
Så då är förhoppningsvis alla nöjda.

10 kommentarer:

Jorun sa...

Det jag inte kan begripa med "Felicia Feldt" är hur hon kan ge ut en bok under pseudonym och samtidigt i alla medier gå ut och tala om vem mamman i boken är (har inte läst boken, kanske sägs det explicit i den också). Om mamman ska pekas ut med namn och foto är det väl rimligt att dottern också talar om vem hon är?

Jag inser när jag läser om de här böckerna att jag tagit steget över från barngenerationen till föräldragenerationen. Bryr mig inte längre så mycket om mina föräldrars tillkortakommanden, är mer bekymrad över mina egna. Men sånt skriver väl ingen böcker om?

Karin S sa...

Jorun,
Jag håller med dig. Att sätta dit halva Anna Wahlgrens ansikte på omslaget tycker jag var fel. Däremot kan jag tänka mig att hon vill skydda sina egna barn från den direkta exponeringen och då väljer hon en pseudonym. Visst är det inkonsekvent.

Vad gäller de här i stort sett jämnåriga människorna som gör upp med sina föräldrar kan jag bara hålla med dig. Det känns som ett överspelat kapitel. Antagligen bidrar det på min tålamodsbrist med dem. Skaffa er egna liv, vill jag säga.

Fast just Feldts liv tycks ha varit sp trassligt sp där känns det lite taskigt. Det är liksom det hon försöker.

Och böcker om hur man misslyckas som förälder... Jag tror inte heller att jag läst sp många. Men ska fundera på saken.

Thomas Nydahl sa...

Bara helt kort: Felicia är hennes riktiga namn. Feldt är hennes pappas efternamn. Hon har nu, som gift, ett annat efternamn. Kan tänka mig att hon ville markera något slags integritet med att välja pappans efternamn som "pseudonym", men det funkar ju inte i en offentlighet som den hon hamnat i (och det lär ska komma mer i samband med bokmässan).

Karin S sa...

Thomas,
I såna fall är det ju helt ok vad gäller hennes namn. Wahlgrens halva ansikte har vi diskuterat vill jag minnas, och man kan ha olika åsikt om det och det har vi, men det är inte det mest väsentliga här. Jag tyckte att det var en stark bok och kände helt klart med Felicia. Även om jag tycker lite synd om Wahlgren, kanske inte för den här boken, men i största allmänhet.

Gabrielle RW sa...

Tack, det var intressant att läsa vad du tycker. Nu känner jag mig ännu mer övertygad om att jag inte behöver läsa nån av dom där böckerna. Bra det, det finns ju så mycket annat jag vill läsa.
Vad gäller Anna Wahlgren är det bra om boken kan leda till att många småbarnsföräldrar som haft AW som guru kanske får sig en funderare nu. Jag tycker många av AW:s råd och idéer om hur man ska hantera barn är helt fel och en del är riktigt förfärliga.

Thomas Nydahl sa...

Gabrielle, skulle vara intressant om du ville utveckla vad du menar när du skriver detta: "Jag tycker många av AW:s råd och idéer om hur man ska hantera barn är helt fel och en del är riktigt förfärliga."
Jag har själv - för tusen år sedan - haft Barnaboken på vägen i mitt liv som pappa, med sex barn och har nog inte riktigt sett det du sett. Men jag är mycket intresserad av vad du menar, särskilt det sista, som du kallar "riktigt förfärliga".

Wu sa...

Asroligt att läsa dina recensioner, Karin!
Böckerna du berättar om har jag inte funderat på att föröda min tid på. Men tack för att du bekräftar nu min aversion mot sorten.

Karin S sa...

Gabrielle och Wu,
Feldts bok var faktiskt läsvärd. Kanske inte att jag skulle köpa den, men väl värd att låna på biblioteket eller skaffa då den kommer i pocket.

Men liksom jag aldrig riktigt tog Wahlgrens råd helt på allvar så tar jag inte riktigt Feldt heller helt på allvar, det känns som en bok som är ett led i en utveckling, ett terapeutiskt jobb. Jag tror att hon skrev det hon tänkte, typ jag vill döda mamma, men sånt brukar man ju inte säga/skriva, ännu mindre göra.
Och jag får en känsla av att hon liksom är på väg, och det var fint.

Den andra tjejen däremot var tråkig. Tyvärr.

Gabrielle RW sa...

Långt svar till Thomas:
Ja, jag tror säkert att Anna Wahlgren kan ha en del goda råd baserade på egna erfarenheter. Det jag framför allt reagerat mot är det här med sovrutiner och att tvinga små barn att sova ensamma.

Det jag läst av Anna Wahlgren är sånt som finns på hennes egen sida på webben + ibland om hon skrivit nån artikel på Newsmill. Hon skriver själv nånstans på webben att Gud har gett henne "gåvan att förstå små barn", att allt hon kan om små barn har hon lärt sig av dom och att "barnen varit mitt universitet".

Sunt förnuft och egna erfarenheter är förstås bra, men jag måste säga att jag hör till dom som tycker att man som förälder faktiskt kan ta och "läsa på lite" - ta del av vad vetenskapen kommit fram till, vad kunniga barnpsykologer och barnläkare har att säga om barn och barns utveckling. Hugo Lagercrantz, barnläkare, skriver bl.a. att "Problemet med Anna Wahlgren är att hon inte kan något om vetenskap. Hon har erfarenhet och många kloka råd, men det farliga är att hon ibland är helt osaklig" (hämtat från Vi Föräldrar på webben). Lars H Gustafsson, barnläkare och far till många barn, har kommenterat AW:s tryckpressarmetod för att få små barn att somna på sin blogg (http://larsh.wordpress.com) Han kallar metoden "olämplig, kränkande och potentiellt farlig".

Ja, det var en del om vad andra sagt om AW och hennes metoder. Jag har alltså inte läst nån av hennes böcker och vet inte riktigt vad hon ger för råd annat än just det här med att få små barn att sova, den s.k. sova-hela-natten-kuren.

AW anser att små barn ska sova i egen säng efter det hon kallar "smekmånaden" och i eget rum från senast fem månaders ålder. Jag tror att det är fel. Då tänker man inte alls på hur det lilla barnet kan må inuti. Om barnet visar rädsla och otrygghet och vill sova hos föräldrarna - i samma säng eller samma rum - ska dom självklart få göra det. Barn har sovit nära sina föräldrar i alla tider. Och dom fortsätter inte att sova hos föräldrarna hur länge som helst. Det kommer en dag - eller natt - när barnet känner sig tillräckligt tryggt för att sova i egen säng eller eget rum. Margot Sunderland, engelsk forskare, anser på basis av 800 vetenskapliga studier att "co-sleeping is healthier than sleeping alone since separation from parents may increase a child’s flow of cortisol, a stress hormone. In fact, a neurological study showed that the brain activity of being separated from a parent was similar to being in physical pain."

Mitt intryck baserat på det jag läst av och om AW är att hon verkar mer inriktad på att föräldrarna ska få ett skötsamt barn som är lätt att leva med än att hon bryr sig om hur barnet känner inom sig. Att barnet bygger upp en god självkänsla och trygghet inom sig är mycket viktigare än att det ska vara bekvämt för föräldrarna. Såg en gång en australiensisk bok om barn som hette "Taming the toddler". Låter lite som tänket hos AW.
Oj ledsen Karin att det blev så långt det här!

Thomas Nydahl sa...

Gabrielle, jag är tacksam för ditt långa svar (och tror inte att Karin misstycker).

Det du skriver känner jag igen, också jag har ju sett kritiken. Men jag tror att det avgörande felet många gör i vår tid är att man letar efter en guru, efter någon som sitter inne med hela sanningen och kan allt.

Så har jag förstås aldrig läst Barnaboken. Jag har låtit mig inspireras av bestämda kapitel och avsnitt under våra tre yngsta barns uppväxt.

Tack igen för att du tog dig tid att svara. Sommarhälsningar från Skåne, Thomas