söndag 24 mars 2013

Andras dagböcker/Max Frisch

Det är väl egentligen alltid jobbigt att skriva, i alla fall om man har för avsikt att det hela ska bli något. En roman.
Ja, egentligen är det väl det enda jag försöker skriva numera. På riktigt. Blogginlägg behöver bara bli blogginlägg och de är en del av ett samtal med några andra bloggare och ytterligare några andra. Men finns tillgängliga för alla människor på jorden, vilket gör att jag ibland drar mig för att trycka på publicera.
Men i alla fall. Artiklar skriver jag inte längre och heller inget annat. På facebook har jag stora svårigheter att skriva något eftersom jag varken vill skriva om mitt privatliv eller mitt yrkesliv - som är i stort sett obefintligt.

Jag läser, eller ska vi säga återser, Max Frisch. En gammal knarrig farbror vars sista dagbok nu publiceras postumt i fransk översättning.
Ännu en av dessa gamla författare som suckar över sakernas tillstånd - eftersom det är 80-tal och han är europé, mest det kalla kriget och USAs kapprustning.
Och över att han dricker och över att hans unga, i alla fall yngre, amerikanska hustru tycker att han är en gammal gnällspik och inte tillräckligt tacksam eller erkännande gentemot USA.
På något vis känner jag igen det där.
Hur två världsbilder konfronteras hela tiden. Till slut håller man ju käften, men då är man redan på väg bort från det som alltid varit självklart. Och som naturligtvis inte kommer tillbaka.

Men i alla fall. Jobbigt att skriva. Max Frisch klagar också över sin misslyckade karriär. Det finns redan då han skriver denna dagbok en sorts arkiv med hela hans kvarlåtenskap, men han tycks mest vara trött på alltsammans. Särskilt att ge intervjuer.
Och så kommer han ihåg: en gång i tiden var jag arkitekt...
Och han drömmer om ett vitmålat trähus med ungefär tretton sovrum och ett praktiskt men inte särskilt modernt kök, en fin trädgård och ibland finns det snö. Ett medelålders par fixar matinköp och allt praktiskt och själv slipper han vara medelpunkten vid eventuella middagar. Han kan gå och lägga sig och gå upp tidigt nästa morgon, innan gästerna, och läsa tidningen, som alltid är gårdagens eller ännu äldre, i lugn och ro.

Tänk va.
En gång i tiden var jag också arkitekt och ritade små trähus som aldrig blev byggda och när jag mår riktigt bra här i min självvalda exil så drömmer jag ibland om att rita mycket små och mycket effektiva hus i vilka man kan vara ensam.
Men man måste också kunna vara fyra fem stycken, och så håller jag på och funderar ut på hur liten yta jag kan få in det. Brukar sluta med ca 15m2,  men då har jag även en oisolerad bod.

Och så till det här med att skriva romaner, vilket ju alltid är jobbigt. Det som är jobbigt är att gå omkring med en värld inom sig som man inte delar med någon, å andra sidan gör man ju det för att det är så man vill ha det.
Jobbigt var att gå omkring med den världen på svenska, att skicka iväg tjocka pappersbuntar till ett avlägset land och att aldrig kunna tala om det där efteråt heller. Med dem man känner och liksom lever.

Och då tog jag mig alltså för, så småningom (det tog fem år ungefär). Nu. Att sätta igång med det hela på franska istället. Vilket är precis lika jobbigt. Eller på många sätt värre eftersom jag kan så lite franska och måste googla så väldigt och eftersom jag fortfarande gör fel när jag talar franska och eftersom alla andra anser att de kan bättre franska än jag. Vilket ibland stämmer och ibland inte.
Jag är en jävligt petig person. Också på franska.
Men nej, jag berättar lika lite på franska om vad jag gör för omgivningen och nej, det tänker jag inte ändra på. Man kan prata sönder saker också och i vilket fall som helst så vet de ju bättre. Så det går inte. Men det jobbiga är alla dessa googlingar och översättningar och grejer man stöter på som man måste kolla upp hela tiden.
Ingenting går av sig självt eller särskilt naturligt.
Och ingen märker alla de här ansträngningarna.
Och ingen jävel tackar mig för att jag vet vad manchestersammet heter, eller arbetshästar eller mocka- eller lackskor, al, sälg och pors.
Blandskog, barrskog och flyttblock.
Men jag vet inte skillnaden mellan rivages och rives.
Jag har stora svårigheter med le littoral, som kanske, kanske betyder fastlandet. Bara för det googlade jag nu och det är inte fastlandet, det är en sorts remsa längs kusten. Jävligt underlig grej tycker jag. Tror inte att vi har någon motsvarighet egentligen. Å andra sidan har vi också en del konstiga saker utan motsvarighet.
Kustområdet, kanske.

Men det är just jobbigt. Men nu har jag klagat klart för den här gången.
Hej.

14 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Är inte le littoral nästan samma som arkipelag? (Mycket ungefärligt alltså).

Ett ord man inte heller använder ofta, utom när man ska tala om för engelsktalande att man spenderat många somrar i the Stockholm archipelago.

Jag tycker du är duktig. Support härifrån. Helt generellt : )

Agneta sa...

Kan det inte vara kustlinjen som avses med littoral? Och lite grand har det väl med inlandsisen att göra. Åtminstone i Sverige.

Karin S sa...

Tack för kommentarer!
Det är nog ungefär kustlinjen, men också lite mer.

Barnen får lära sig att det bor mycket folk i stora städer och på littoralen, vilket ju implicerar att det är snarare ett område.
Å andra sidan kan det stå när någon kommer tillbaka med båt t ex från Korsika att han satte fötterna på litteralen igen. Och då skulle jag säga fastlandet. Och inte kustområdet, typ.

Det är såna grejer man kan bli galen på. Men det kan ju också vara så att en del av dem använder ordet fel. Skulle inte förvåna mig ett skvatt.

Bengt O. sa...

Åtminstone förr talade man i väderleksrapporten om t.ex. "Södra Norrlands kustland." Kan det va nåt? Fast fortfarande litet obestämt förstås, precis som Södra Norrland.

Charlie Truck sa...

Jag ha precis läst en bok av Kader Abdolah som är exiliranier och lever i Holland. Han lärde sig holländska mer eller mindre själv med hjälp av barnböcker (det låter som en myt) och publicerade redan efter fem (åtta?) år en bok på holländska. Hur är det ens möjligt?

Det intressanta är att han nu skrivit flera bestsellers som handlar om Iran, dess historia, poesi, politik, folk, religion, men utgivna i Holland (och nu översätta till en massa språk).

Kanske var det av nödtvång för en bok på persiska är svårt att ge ut i väst? I annat fall ett intressant val.

Mycket intressant med exilförfattare som byter språk, som Makine t ex. Det fanns väl någon underbarnskinesiska här i Frankrike också som skrev en bok efter ett par år i landet.

Men visst måste det bli en annan bok än när man skriver på sitt modersmål? Framförallt om mans kriver om platsen där det språket talas?

Karin S sa...

Bengt O,
Det kan vara nåt.

Charlie,
Ja, nog blir det annorlunda.
1. Det blir sämre. Språket blir liksom träigt, mister sin smidighet rätt mycket.
Å andra sidan, ALLT FINNS. Tamejfan. Trasmattor, potatisland och pantlånare. Allt finns på franska, det gäller liksom bara att googla fram det.
2. Det blir just annorlunda därför att man tror sig veta vem man berättar för. Och vad den känner till och inte, och vad den intresserar sig för och inte.

Jag menar, man vet en hel massa saker om fransmän som man utnyttjar, de älskar t ex saker som tilldrar sig på en ö. Jamen, då tar man bort bron.
De intresserar sig möjligen artigt men i alla fall, för dagens längd och kyla.
Jamen då gör man dagarna kortare och längre, och vintrarna kallare och så vidare.
Man får liksom bygga utifrån fördomarna, eller vad man ska kalla det.
Men om man gör det så finns det också att ta av, man behöver inte ljuga, bara det att ljuset/intresset hamnar lite vid sidan om hur det skulle ha hamnat om man skrev som vanligt. På svenska för svenskar.

Och det är väl det som är spännande med det hela. Hur ljuset på något vis förskjuts över en och samma barndom...
T ex.

Vad gäller Makine läste jag en massa intressant om honom för ett tag sen, står att läsa på franska romaner. Nu länkar jag ju inte längre, men

franskaromaner.blogspot.com

Han är ett ypperligt exempel på en författare som använder sitt hemland som fiktiv värld, kanske man kan sammanfatta det hela som.

Agneta sa...

I stället för kustlinjen – kustzonen. Kanske.

Anna sa...

Heter det inte kustband?

Agneta sa...

Kustbandet är nog det yttersta i en kustlinje/kustzon, där förekommer knappast bebyggelse. Tror jag.

Helena Looft sa...

Apropå ditt skrivande: Du kanske kan ta det hela lite som Beckett? När han bytte språk gjorde han det – sa han – för att han tyckte det var lättare att skriva "without style" på franska och för att han hade en längtan efter att utarma och försvaga sitt skrivande. Han jobbade med sådant som "impotence" och "ignorance" (i motsats till det allsmäktiga, allvetande som finns hos till exempel Joyce) – sympatiskt, tycker jag, särskilt hos en manlig författare.

Gabrielle Björnstrand sa...

En annan utflyttad som numera skriver på franska är Milan Kundera. Men jag vet inte om han har något att dela med sig - tror att han tacklade av lite efter övergången till nytt språk; vilket däremot inte ovan nämnda Beckett gjorde.
Kristeva har väl också bytt språk?
Kanske finns det verkligen något att vinna på det - så som jag kan känna när jag prövar att formulera mig på danska eller engelska. Tycker att din lätthet skulle kunna klyka i det franska...
men vad vet jag. Huvudsaken är så klart vad du vet, känner, vill.
Tror att det är som med alla andra inlärningar, plötsligt cyklar man bara.

Karin S sa...

Helena,
Vilken krånglig tanke. Utan stil? Blir det inte en stil hur man än gör? Men det är klart, Beckett blev så att säga helt utan ornament på franska. Back to basic, liksom?

Jag kan bara konstatera att det blir som det blir, och att själva processen blir väldigt mycket långsammare. Och att jag kan återgå till något jag skrivit och ändra ETT ORD för att jag hittat ett bättre. Impotent och ignorant är nog bara förnamnet, liksom. ;)

Karin S sa...

Gabrielle,
Jo, Kundera bytte. Kristeva tror jag utbildade sig på franska i Frankrike, så hon har väl liksom en del av sig själv på franska.

Man vinner något och man förlorar helt klart en hel del. Jag tror ärligt talat att det blir sämre. Men det blir på ett sätt mycket mer medvetet.

Och som att cykla... ja, lite kanske. Man cyklar ändå dåligt i början. Men visst kommer det ändå. Grejer som dyker upp när man är ute och går, du vet. Man sätter ord på alltsammans.
Mötte igår en pojke avec deux cageots en plastique sous le bras. Och jag kan alltså inte säga det, själva cageoterna på svenska. Eller moln som är utspätt bomullsaktiga. Grejer dyker upp i hjärnan utan ansträngning. Ibland.
Ibland är ansträngningen den gamla vanliga.

Jag tror att det kommer att gå.

Men det underligaste är att läsa andra. Ibland är de helt jävla obegripliga. Det händer mig sällan på svenska...

Helena Looft sa...

Haha, jag som tyckte Becketts tankar var motsatsen till krångliga! Förenkla, reducera, ta bort och liksom se fördelarna i det som är otillräckligt. Så att det man inte vet och behärskar kan vändas till något positivt. Jag tänkte att det kunde vara inspirerande att sträva åt det håller om man känner sig vilse i la crêpe ...

Men, som du säger Karin, det blir väl som det blir. Konstens vägar är outgrundliga och kunde man bestämma sig för hur man skulle göra så ... ja, då kanske det inte blev någon konst.