tisdag 19 mars 2013

Blåögd betraktelse från långt håll av de blåögdas land...

Well well, blåögd dam i femtioårsåldern som jag är så drar jag mig inte för att ge ett handtag åt människor som behöver det. Nej, jag gömmer ingen här hemma, det har jag aldrig gjort. Men om en förälder i skolan ber mig skriva på en lista för att en familj som visade sig vara papperslös ska få stanna så gör jag ju det. Om någon annan blåögd katolsk dam ber mig att be för hennes skyddslingar då ett ärende ska avgöras - om en invandrare ska få uppehållstillstånd t ex, ja, då gör jag ju det med. I och för sig rätt osäker på effekten, men det är man ju alltid i såna lägen.
Och när skolans rektor vägrar lämna in listor på barnens nationalitet till en central instans, så stöder jag det, ihop med andra föräldrar. Vilket i och för sig inte behövs för det bestämmer han, och han motiverar det med att den typen av listor kan komma i fel händer.
Jamen eller hur.
Skolan ska vara en fredad zon. Barn ska i första hand ses i ljuset av FNs barnkonvention, men den vägrar ju svenska politiker skriva in i lagen.
Och då kan man alltså ifrågasätta barns rätt till utbildning. Obs, jag talar om barn. Inte om vuxna.

Igår pratade jag med en farfar som varje dag hämtar sitt barnbarn efter skolan. Farfarn har ungerskt-judiskt ursprung och en miljon historier att berätta. Många rätt sorgliga, bland annat om hans egen familj, särskilt om hans föräldrar och hur de klarade sig under kriget.

I den skola mina barn gått i finns i stort sett alla sorter med andra ord. Papperslösa, judar och muslimer, ateister och kristna. Vi bor inte i en invandrartät förort och skolan domineras helt klart av franska barn, fransktalande barn.
Men ändå finns de där allihop, i något som i Stockholm - antar jag - skulle vara ett medelklassgetto.
Vad beror det på? Att jag bor i blandad stad?
Jag påstår därmed inte att Paris och andra franska stora städer skulle sakna la cité, le bled, problemförorten - det vore korkat.
Men stora delar av Paris innerstad är också blandade. Jag tror inte att det finns några kvarter utan blandning, även om den förstås är mindre i motsvarigheten till Östermalm.

Jag förmodar att det beror på en politisk vilja, hör och häpna. I Paris ägnar man sig åt "socialt byggande", man bygger för de fattigaste - oftast invandrare, till mångas förtrytelse, och man bygger för medelklassen - den som inte skulle ha råd att bo i Paris annars. Såna som vi. Inte klokt egentligen, men om den här politiken inte fanns skulle Paris se ut som Stockholm vad gäller invånarna.
Och franska dagstidningar har annonsbilagor som de svenska - där en sketen etta i Hägersten som ska säljas tar en halvsida. När jag sålde min räckte en ruta om 1x3cm.
Och naturligtvis räcker inte det byggandet och det beståndet för alla som vill bo i Paris. Köerna är hur långa som helst.
Och att köpa en lägenhet kostar skjortan, även om annonserna är små.

Ändå kan jag inte låta bli att undra vad svenska politiker håller på att åstadkomma nu. Vill man verkligen ha de resultat som man med alla medel håller på att få till?
En ännu mer segregerad stad, ett ännu mer segregerat samhälle.

Här en sympatisk artikel som jag tror ger en del av svaret. Killen som i tio år skriver på ett historiskt romanprojekt och i slutändan blir refuserad och analyserar vad det kan bero på.
Jag kan inte säga något annat än att jag tror att han har rätt. Det finns så mycket som inte ryms i den svenska självbilden.
Däribland historia, papperslösa (fast de dök ju upp nu, till slut, får se hur länge de får stanna), fattigdom och misär liksom extrem rikedom. Nej, den möter man ju heller inte på stan direkt, i Stockholm alltså. Och visst, antalet oljeshejker som vill ha en övernattningslägenhet i Stockholm är litet, antalet afrikanska kungabarn som ska bibringas en europeisk utbildning också. Och det kan man ju inte göra så mycket åt. Och de svenska miljardärerna gömmer torra småfrallor i skrivbordslådan som de bjuder gästande journalister på, och journalisterna går på det.

Konstigt land, blir konstigare och konstigare, i alla fall utifrån betraktat.
Är väl bara att hoppas att det hela ter sig mer vettigt inifrån.

Och på förekommen anledning, kommentarer är välkomna och eftersom texten är rätt spretig så kan kommentarerna spreta, dock bör man väl hålla sig till åtminstone något av ämnena.

Uppdatering. Länkar till en av de läskigare artiklarna jag läst på länge på Newsmill. Jag skriver inte under på många rader i den, ändå antar jag att den på sätt och vis beskriver något som händer. Människor, vars tillvaro materiellt försämras, reagerar med avundsjuka.
Hur i hela fridens dar möter man det, politiskt?
Enkast vore ju en sjudundrande högkonjunktur, men den verkar inte vara i antågande. Hur gör man då? (Säg nu inte att man etablerar ett lätt främlingsfientligt parti med luddnationalistiskt partiprogram och går till val på det, för det har ju gjorts, och det verkar inte göra saken bättre.)
Seriöst, som mina barn säger.

7 kommentarer:

Anna Brodow Inzaina sa...

Ha ha, om du uppmanar till det så. I går var jag på fint kulturmingel, eller ganska fint i alla fall i samband med min rapport på Timbro. I högersvängen har jag aldrig hört någon kommentera min bostadsort med rynkad näsa, men när jag svarade en person som jag känner ganska väl och som är i kultursvängen på frågan om var jag bor, och jag svarade att jag numera bor i Södertälje, svarade han: "Usch då", och så ville han inte tala med om det. Själv bor han på Södermalm. Framför allt skulle jag önska att en viss kulturelit kunde röra sig utanför Södermalms gränser. Då kanske de skulle upptäcka att allt utanför den inte är skit.

Karin S sa...

Såg det på Evas blogg, jag hade gärna varit där. Men, men.

Ja, det där är väl konstigt? Jag är ju uppvuxen i Bollmora, och det hade länge en klang ungefär som Södertälje idag, gissar jag. När jag började på arkitektlinjen och sa att jag kom från Bollmora så var det rätt ofta samma reaktioner. Pupiller som drog ihop sig och blick som vändes bort, byte av samtalsämne.

Sen bytte Bollmora Centrum namn och blev Tyresö Centrum och hela förorten kallas idag Tyresö istället, och i och med det är liksom stämpeln borta, på något vis.
Och det som var Bollmora, några höghus som föregrep miljonprogrammet, är idag en idyll som i Schweiz. Lugna sömniga höghus fulla med pensionärer, prunkande rosor och lekplatsen ombyggd till boulebana. Affischer om gemensam stavgång i trapphusen.

Södertälje kan nog också komma att byta skepnad på en trettio, fyrtio år. Är inte det en ganska hisnande tanke på något vis?
I grund och botten samma människor, men nu accepterade och delaktiga.

Med detta sagt, ingen skugga över Södertälje. Och bra att bo på ett ställe som ger vidare perspektiv.

Anna Brodow Inzaina sa...

Ja, det berikar också ditt perspektiv att du kommer från Bollmora och numera har utsikt från Paris. Så småningom kan jag väl säga att jag delar mitt boende mellan Södertälje och Sardiniens Costa Smeralda, så vet kulturnissarna inte riktigt var de skall lägga blicken. Ha, ha.

Gabrielle Björnstrand sa...

En kort kommentar innan jag slänger mig iväg: Frankrike har ju, som du säger, gått igenom de värsta historiska perioderna in på skinnet; skulle tro att det skapar mer förståelse för människor i svårighet.
Samt: Undrar om det katolska här, men inte i alla andra sammanhang, kan vara av godo: Katoliker immigrerar från hela världen, och vänjer sig vid varandra sas. Själv gick jag ett par år i katolsk skola med ungrare, italienare, rumäner,indier,polacker, letter, etc.
Det var sas min alldeles oreflekterade inskolning i det kosmopolitiska, och därtill kul.

Återkommer om det mer viktiga. Bråttom!

Karin S sa...

Anna,
Det kan du väl i och för sig säga redan nu, om du har lust.
Men jag håller verkligen med dig om att de här människorna är jäkligt jobbiga.

Gabi,
Den katolska kyrkan är väl liksom på gott och ont, men jag gissar att om man kommer till Frankrike som katolik så blir det rätt naturligt för en att söka sig dit.

Vad gäller resten så har jag just funderat på det där, hur länge har det funnits papperslösa i Fr? På något vis hänger det väl ihop med idén om medborgarskap och allas likhet inför lagen, något som ju brast första gången med Dreyfus-affären. Och sen dess dras Frankrike med en sorts reell skuld (man har en tung historia av antisemitism som fick sin kulmen under WWII) och en diskussion om vad "papper" egentligen innebär. Skyldigheter och rättigheter. Men man har också, gissar jag, alltid haft papperslösa. När Tyskland genomförde Nürnberglagarna började ju judar att fly åt alla håll i Europa. De fick inga papper, togs inte emot egentligen någonstans, men en del av dem slog sig ned i Frankrike i alla fall. Gömdes eller gömdes inte. Klarade sig eller klarade sig inte.

Sen kommer kolonierna som blev fd kolonier. Arbetskraftsinvandring och folk som FICK någon sorts papper antar jag.

Vid ett par tillfällen har även nytillträdda franska presidenter gett papper åt dem som ville ha det. Mitterand 1981 och Chirac också, tror jag. Hollande lovade inget liknande nu när han tillträdde, men man har en sorts paragraf som gör att det hela alltid kan diskuteras. Och barn som vuxit upp i Frankrike brukar också få franska papper om de ansöker om det då de blir vuxna. Även om föräldrarna inte hade det.

Och jag tror inte att någon fransk politiker tror att man kan utvisa bort problemet, även om man utvisar här med, kollar id pga utseende också, även om det väl heter att det är något annat.

Och det tror ju inte jag heller. Så frågan är hur man ska förhålla sig till det. Den franska inställningen framstår för mig som mer luttrad och pragmatisk. I Sverige verkar det som om man från politiskt håll menar att bara man slänger ut de papperslösa så är saken ur världen. Som om det inte dök upp nya?

ea sa...

Karin

omöjligt att försöka svara på de frågor du ställer. men inte är det ett argument mot att slänga ut papperslösa att nya kommer till? en annan tanke, om skillnaden mellan Frankrike å Sverige. invandringen till Sverige har varit exceptionell under de senaste decennierna. de problem som nu uppkommit och/eller diskuteras måste ses i ljuset av detta. Svenskarna har enligt mitt sätt att se traditionellt varit såväl toleranta som generösa, givetvis delvis för att de har haft råd med det. när nu exempelvis Jonas Hassan Khemiri skapar rubriker genom att med sig själv som exempel visa på hur genomrasistiskt det svenska samhället är blir det rätt underligt. han har en privilegierad bakgrund, han har gått handelshögskolan och hans bröder är läkare och skådespelare (på Dramaten, tror jag). själv är han Sveriges mest omhuldade yngre dramatiker och författare. nu skall man alltså tycka synd om honom. underlig rasism, kan man tycka, som låter en undermålig människa (=en främling) bli så framträdande och framgångsrik ett för denne så obehagligt och främmande land. själv oroade jag mig snarare för att han skulle bli ihjälkramad.

billströms uttalande var milt sagt klumpigt, men jag kan inte se det som annat än ett dumt uttryck för en rimlig önskan om att nyansera den av ängsligheten och den politiska korrektheten styrda bilden av de papperslösa som enbart offer och deras välgörare som enbart naiva - "blonda och blåögda".

allt gott från

einar, mörk men blåögd

Karin S sa...

Einar,
Något argument är det förstås inte. Och jag tycker i och för sig att de som fått avslag på sina ansökningar ska åka tillbaka. Men jag tycker inte att det är okej att aktivt leta efter dem på tunnelbanan, men visst, hittar polisen dem när de gör annat så ska lagen efterlevas.
Vilket ju inte heller är en lösning på problemet.
Ärligt talat kommer jag inte på någon lösning på detta.

Vad gäller stor invandring på kort tid kan jag bara ge dig rätt, och det är väl också där den stora skillnaden mot t ex Frankrike ligger.

Och Khemiris text... jag uppfattar den inte som du, inte som att man ska tycka synd om honom, han redogjorde för erfarenheter han haft. Representativa? Helt dominerande i hans liv?
Där är jag nog benägen att hålla med dig om att det inte verkar så troligt. Å andra sidan kan man inte utgå ifrån att han inte gjorde sig till talesman för andra, mindre priviligierade som delar hans erfarenheter och som eventuellt tagit större skada av dem.

Sen har jag svårt att navigera i hur rasistiskt Sverige är eller möjligen då har blivit. Okej, det går sakta på t ex tidningsredaktioner och i media, men man kan inte säga att det inte går alls. (Antalet invandrare där alltså)
Samma sak inom politiken, antar jag.

Men det är ganska givet, menar jag, det är svårt att vara invandrare, det är svårt att lära sig nya språk som vuxen, det tar ett par generationer innan det hela satt sig. Och så lång tid har ännu inte gått i Sverige.

Intressant är onekligen vad som händer sen, där är ju Frankrike på många sätt ett ganska avskräckande exempel på ickefungerande integration av andra och tredjegenerationen som det väl brukar kallas.
Och om det beror på fransmännen eller invandrarna själva, eller båda parterna är sånt man kan träta om i evigheter. Själv skulle lutar jag åt det sista alternativet.

Och vad gäller Billström håller jag nog med dig ändå. Klantigt, och naturligtvis hittar man omedelbart en docent i etik (eller nåt) som konstaterar som om det vore ett faktum att uttalandet är rasistiskt.
Men är Billström själv rasist? Jag har inte fått den uppfattningen. Han uttrycker sig klantigt och det gör de ju faktiskt allihop. Skulle antagligen de flesta göra i den situationen.

Allt detta sagt med den reservationen att jag inte bor i Sverige och faktiskt inte längre vet hur det är att leva där. Och även med tillägget att exakt samma debatter förekommer och dominerar då och då i Frankrike.