Ny blogg

Ny länk, till Maja Lundgrens blogg. Här skriver hon om Gömda så att man för en gångs skull begriper det hela. En sammanfattning med mediakritiskt perspektiv kanske man kan kalla det. Eller som de här mediagubbarna själva skulle uttrycka det: Maja Lundgren visar att hon är en av de vassaste knivarna i lådan.

Själv katalogiserar jag böcker. Hej

Katalogisering

Well, jag fortsätter att katalogisera mina böcker, det hela får helt andra proportioner än jag först hade anat. Jag kommer osökt att tänka på trädgårdslabyrinten i Hampton Court, som jag såg när jag var i elvaårsåldern. Jag vet inte om jag minns rätt, men först var det en lång tråkig resa på Themsen, sen var det ett slott och sen kom vi till den berömda labyrinten i vilken de tre männen i en båt också förirrade sig (om jag minns rätt), och den var en sån besvikelse!
Det var en dammig labyrint av något i stil med idegran, barr var det i alla fall, och höga var häckarna men det var hål i dem! Folk hade fuskat! Och så var det torrt och man var törstig och det hela var sådär.
Att katalogisera ett bibliotek som man inte ägnat en sekund åt sedan dess (elvaårsåldern, då hade jag maskinskrivet kortregister över mina böcker, två lådor i orange plast) är som att gå i en dammig trädgårdslabyrint i Tre män i en båts fotspår.
Om nu någon förstår vad jag menar.

Gamla dammiga minnen stiger upp till ytan, man börjar sakna böcker som man vet att man hade för trettio eller tolv år sen. Var är de nu då?
Herregud, så jag har försummat detta, tänker jag nu, och det blir inte ett dugg bättre. Jag blåser lite uppe på boken men passar inte på att dammsuga hyllorna. Jag har inte tid.

Men hur som helst, för den som har det minsta av nördiga tendenser kan jag verkligen rekommendera detta med Library Thing. Det är - revolutionerande.

Hopelessly devoted

Har helt torskat på Library Thing. Nu är jag betalande medlem för resten av livet. Det kostade 25$. Dessutom är jag författarmedlem på stället - det kostade däremot inget extra och jag är rätt stolt över det hela. Här kan man se det, kanske. Eller man kan se foton på alla de författare som är med på foto i sajten. Här kan man se min sida.
Alltså, jag vill på intet vis klaga på svenska nya sajter, men att följa ebba och alex och vad de nu heter... Det känns inte riktigt aktuellt för mig.
Här blir man däremot bombad med underliga tips, ju mer konstiga böcker man lägger in, desto konstigare tips får man.

Men, en sak har jag i alla fall gjort på Library Thing, såsom varande ansvarsfull svensk intellektuell, gissa vad?

Nu fortsätter jag på samma inlägg.
Jag tänker för det första att det här är en sajt för nördar. Bra. För det andra att det är en grej som jag lättit kan försumma mina barn för. Bra. För det tredje att man kanske kan ärva en sån här sajt sen? Inte det. Mindre bra. Men ändå. Jag inbillar mig att det jag håller på med har en sorts värde. Trots att jag är så gott som ensam om att ha mina egna böcker på den där sajten, det är förstås en massajt, det också. Men inte bara.

Nu uppdaterar jag igen. Jag har t ex lyckats lägga in det jättefina omslaget på Thomas Nydahls senaste bok på själva sajten! Antagligen kan jag även lägga in ett foto på Thomas Nydahl själv också. Börjar ni förstå? Allt är möjligt.

Jepp. Det går, det med. Men jag bör väl fråga Thomas Nydahl själv först, samt fotografen. Men ändå!

Biblioteket

Jag fortsätter att pilla med Library Thing. Det är rätt kul. Men man hamnar i frågor omöjliga att besvara. Som vad har jag egentligen läst och inte? Man har glömt.
Till exempel vet jag att min pappa hade alla böcker av Ed McBain, typ sextio stycken eller nåt ditåt. Jag läste säkert hälften, kommer inte ihåg någon handling och framför allt, vilka var det jag läste och vilka var det jag inte läste?
Ska man ta med deckare?
Jag har i stort sett slutat läsa deckare för jag tycker inte att jag har tid. Men jag har läst en helvetes massa deckare i mitt liv. Har de påverkat mig? kan man ju fråga sig då.

Och en annan sak. Grejen föreslår böcker med utgångspunkt i vad man redan har på sin sida. Så gott som alltid, och det är lite irriterande, föreslår grejen titlarna på engelska. A Dream Play - vad ger ni mig för det? Det låter ju som om man hade hittat på det själv, eller hur? Eller Master Olof, det låter som mina söner när jag skriver in dem på Ryanair.
Samtidigt så är det ju uppenbarligen fler som läst Master Olof än Mäster Olof på den där sajten, eftersom alltsammans bygger på ren statistik.
Ändå är jag rätt nöjd, titlar som är ovanliga finns, tack vare tillgången till KBs arkiv? i alla fall en del av det. Les mommies de la plage av Anne-Marie Berglund fanns. Den är jag ensam om att ha där. Och även andra, Birgitta Trotzigs debut Ur de älskandes liv från -51 fanns också. Bra jobbat, tycker jag.
Men det kräver en hel del jobb att få ihop det hela. Och det är ju inte förnuftigt.
Å andra sidan, om man nu jobbar på det, så kan det ju bli riktigt bra? Om man betygsätter och skriver några stödord?

Jag får se. Nu ska jag kolla vad jag egentligen har på mina hyllor. Hej.

Åttiotal här med eller härmed åttiotal?

Nu har jag skrivit dagens inlägg hos Therese istället, i kommentarerna till hennes inlägg om åttiotalet. Jag menar själv att jag osökt kommer in på det som är Folkhemmets slut där. Dessutom verkar jag inte ensam om den synpunkten. Bra kommentarer på ett bra inlägg!

Folkhemmet upptar alltså fortfarande en del av min tid.

hej,

Förebilder

Funderar på detta med förebilder som det så ofta talas om i Sverige. Om de här litterära gestalterna jag läste om som ung blev förebilder.
Svårt att säga.
De som gjorde något förebildligt, det vill säga existerade med någon form av självförtroende, var Hjalmar Bergmans Flickan i frack, rösten i Ett eget rum och Martha i Lessings svit om Våldets barn. De hade, allihop en viss go.
Övriga förebilder som i lika hög grad fann sina platser i mitt hjärta var på olika vis lytta, halta och lite skadade. Cora Sandels Alberte var allmänt klumpig och skelade lätt, Helene Schjerfbeck var skadad sen födseln, hon haltade och hade ont.
Svenska/skandinaviska romanfigurer var på det stora hela taget rätt skröpliga? Jag försöker tänka efter, men kommer inte på några undantag.

Är inte hela den här idén om förebilder rätt konstig?

Mer om boksajter

Nu har jag även testat Library Thing, och det var bättre. Fast man gör gärna fel i all hast, en bok som Orlando klickar man in på polska, typ. Vet inte om jag orkar fortsätta men just nu har jag en sån där skylt längre ned på bloggen.

Men ju mer jag håller på med det här, desto mer ser jag hur det handlar om perioder i ens liv, och hur man läste mycket av någon under en viss tid, och de flesta har man glömt?
De lämnade inga spår...
Men några gjorde ändå det, och listan på böcker blir därför ganska konstig, för det man läste finns inte alltid. Men ändå.
Perioder som format en på olika vis, vänner som blev kvar, som man återkommer till. De är verkligen inte så många.

Boktipset

Nu har jag också gått med i boktipset.se, mest för att se vad det var. Och jag inser att sajten inte stämmer så bra på mig, dels läser jag mycket på franska, och det finns väldigt få böcker på franska, dels läser jag böcker som inte finns i handeln längre - och de finns ju inte heller där.
Sen känner jag mig lite frågande till det här att sätta betyg på böcker. Man läser dem väl för att man gillar dem? Läser man klart en dålig bok, vilket jag sällan gör, kan man ju sätta ett lågt betyg, men, jag gör alltså inte det. Och hur jämför man en gedigen klassiker och en rätt bra underhållningsbok? Inte på samma skala, väl?

Jag sätter bara fyror. De böcker som var för dåliga eller som jag helt glömt sätter jag inget betyg alls på.
Nån jäkla metod i galenskapen ska det väl ändå vara!?

Kvällsnotis

Jag är helt inne på det här mer rabarber nu. Ni vet väl att när skådisar ska låta som om de mumlar allihop på scen så säger de rabarber, rabarber, rabarber?
Det gör jag med.
Vidare om franska recept. Allt är i gram, inte i volym. Man tar 75 g socker och så vidare. Själv har jag bara en brevvåg, och det är jättekrångligt att väga höga smala bunkar på den (taran!) men vad gör man inte för mandelapparaten och annat?
Jag vill helst inte ha fler maskiner som behöver batterier så jag fortsätter med den.

Dagen har varit fantastisk, nånstans en bit härifrån måste manifen passerat, för det stod trafikpoliser i vår korsning och det klaxonerades något alldeles infernaliskt.
Men det fikades och flanerades och cyklades och bollades och solades precis överallt.
Vi såg en mémé som spelade pingis med sitt barnbarn. Det var gulligt.
Och så var det poliser överallt, och plastband men på ett avspänt avspärrat vis.

Nu är det bara att hoppas att det fortsätter så här.

Rabarber

För en tid sedan köpte jag ett kg rabarber. Det visade sig vara ganska puckat, för till recepten behövs på sin höjd hälften så mycket. Men de där människorna som säljer rabarbern (Port Royal) är väl rätt sluga, man får göra två pajer, helt enkelt.
Att laga mat efter franska recept går i regel bra, men att baka och göra tårtor och kakor och sånt - det är inte samma sak. Recepten är så konstiga!
Nu tog vi i alla fall fram Larousse Desserts och Larousse Tartes et Quiches och först hittade vi inga recept alls, sen påpekade sonen att rabarber stavas med h, rhubarbes. Då gick det bättre.
Vi fastnade rätt snart för ett recept med en mandelapparat i. Vem skulle inte göra det? Först halv sats av pâte brisé, den hittade vi lätt på en annan sida i boken. Inga problem, som en vanlig sconesdeg men utan bakpulver och så en lång förklaring om varför degen måste vila, degen innehåller även proteiner, amidoner och glukoner och det var något bra som hände med dem om degen fick vila. Då blev den maniable. Jag skulle vilja ha barn som är maniables.
Iaf, sen skulle man grädda degen till hälften i en form med diametern 24 (de är alltid mycket precisa) och då skulle man lägga bakplåtspapper på och torra bönor på det så att degen ligger platt!
Sen skulle man göra mandelapparaten, l'appareil aux amandes.
Och så måste man leta reda på mandelapparaten. Jag tänkte att det var som mammas mandelkvarn ungefär, lite konstigt att lägga den i en paj, men konstigare grejer har man ju varit med om.
Fel. Mandelapparaten är en smet där även pulvriserad mandel ingår. Okej, då gör vi den. Och beurre noisette ingår också. Vad är det? Nötsmör och var hittar man det, eller kanske smör i form av små kulor, stora som hasselnötter? Fel igen. Beurre noisette är smör som smält och fått en hasselnöts färg.
Slutligen den gamla klassikern sucre semoule. Är det en blandning av socker och semoule (små gryn till couscous)? Och konstigt att ha det i t ex marräng, där jag stötte på det första gången. Fel igen, det är vanligt strösocker som även kan kallas sucre en poudre.
I samma recept blandar man förstås ord för samma sak, det är lite av en litterär övning faktiskt.

Well, nu har jag gjort pâte brisén, nu återstår bara madelapparaten, samt rabarberbitarna som har massererat i socker sen igår kväll.
Det hela riskerar att bli lite konstigt för utöver allt annat blandade jag ihop cl och dl.
Men som avslutning ger jag er en liten översättningsövning (Babbelfish får användas men i såna fall bör texten även bearbetas, liksom mandelapparaten. Ledtråd: det handlar om krympande deg.)

Le repos des pâtes
La farine contient des grains d'amidon, mais aussi des protéines, notamment celle du gluten, qui forment un réseau élastique quand la farine est travaillée longtemps avec de l'eau. Ce résau de gluten retient utilement les bulles de gaz carbonique dans la pâte de pain, mais il provoque la rétraction des autres pâtes. Le repos permet à ces protéines, analogues à des pelotes élastiques qui auraient été étirées, de reprendre lentement une configuration relâchée. Par ailleurs, les grains d'amidon ne gonflent en ne se soudent les uns aux autres qu'assez lentement, à temperature ambiante. Le repos favorisera la soudure, qui donnera sa cohésion à la pâte.

Jag tycker att det låter som en text som hämtad från ett lagförslag i EU, men det är jag, det. Lycka till!