Funderar på detta med förebilder som det så ofta talas om i Sverige. Om de här litterära gestalterna jag läste om som ung blev förebilder.
Svårt att säga.
De som gjorde något förebildligt, det vill säga existerade med någon form av självförtroende, var Hjalmar Bergmans Flickan i frack, rösten i Ett eget rum och Martha i Lessings svit om Våldets barn. De hade, allihop en viss go.
Övriga förebilder som i lika hög grad fann sina platser i mitt hjärta var på olika vis lytta, halta och lite skadade. Cora Sandels Alberte var allmänt klumpig och skelade lätt, Helene Schjerfbeck var skadad sen födseln, hon haltade och hade ont.
Svenska/skandinaviska romanfigurer var på det stora hela taget rätt skröpliga? Jag försöker tänka efter, men kommer inte på några undantag.
Är inte hela den här idén om förebilder rätt konstig?
3 kommentarer:
Väldigt intressant fråga det där... Förebild låter ju som att de litterära exemplen borde vara bra. Men man kan ju också tänka sig att litteraturen ger prov på förförande men dåliga exempel?
Sedan är väl ytterligare en aspekt på det hela att man kan tänka att det (ur moral/nyttohänseende) fina med litteraturen kanske snarare är att den i bästa fall kan utveckla en kombination av inlevelseförmåga och kritisk distans. Detta snarare än att den utgör ett förråd av modeller att ta efter? Ja, kanske skulle detta kunna tänkas vara giltigt också för för unga läsare, även om de kanske är mer benägna att söka förebilder?
Så kan jag ju ej undgå att fundera över hur den religiösa texten möjligen skiljer sig från den litterära. Skildringarna av Jesu liv och helgonens förefaller vara avsedda som modeller, samt även accepteras som sådana av många. Där finns en annan auktoritet hos avsändaren och en annan tro hos läsaren.
Ja frågan om förebild tycks väl vara kopplad till frågan om auktoritet? Och kanske är det så idag, att människor är mindre benägna att uppfatta intellektuella och författare som förebilder (humanismens s.k. "kris"?), men att det goda romankonstverket ändå fortfarande kan vara en utvecklande bekantskap, ungefär som en god vän (ja kanske mer så än som umgänget med en mästare?).
Jacob C,
Fint svar! Egentligen tror jag att man talar om förebilder mest inom barn- och ungdomslitteratur idag. Men där är de desto viktigare. Alfons Åbergs pappa borde retuscheras så att pipan försvinner (föreslog någon på fullt allvar) och Pippis pappa får inte vara "negerkung" längre.
Förr i tiden var barnlitteratur väl så mästrande och uppfostrande, tror jag, Pelle Snusk var bara en av många tusen (negativ förebild då), och det var därför Pippi Långstrump var så revolutionerande på sin tid, idag är hon ju mer tröttsam.
Förr i tiden var väl även mer litteratur uppfostrande, det du är inne på med religionens påverkan hängde säkert ihop med det.
Men, vad jag ville komma till är att det fortfarande eller kanske snarare på nytt, finns en sorts moraliserande ton i kritiken av skönlitteratur. Kritiker och kanske även andra läsare blandar ihop en dålig roman med en osympatisk romanfigur.
Den där åtskillnaden tycks vara väldigt svår och det gäller inte bara på barnböckernas område där det hela numera snarast är parodiskt.
Den religiösa texten skiljer sig väl i och för sig, som du säger, från den litterära, men endast för de troende. Av övriga läses ju både Bibeln och Koranen som av fan. Typ.
Egentligen är det, på så sätt, de enda idag verkligt intressanta texterna, i alla fall nästan, då de lyckas väcka så mycket känslor?
Om vi nu bortser från allt ont som görs i deras namn alltså.
Vad gäller en bra roman är verkar både du och jag vara "troende", men för många antar jag att de författare som tjänar bra med pengar på sina böcker är mer av förebilder än vi andra. Men då är vi kanske inne på en annan sak.
Och där snuddar vi kanske vid komplexet humanismens kris?
Hej igen Karin. Väldigt intressanta tankar. Mest överraskad blev jag kanske över att du funderade på om inte Pippi Långstrump snarast är jobbig idag. Dessutom kan jag ju inte annat än förfasa mig över att folk vill retuschera bort Alfons Åbergs pappas pipa, och detta trots att jag prisar rökförbudet på krogen varje gång jag gåg ut!
Just relationen mellan skönlitteratur (estetik) och moral (etik) tycker jag är extremt intressant, liksom även litteraturens förhållande till sådant som tro och andlighet (även om det senare till stor del nog är en annan fråga).
Gillar din slutkläm om pengarna...
Skicka en kommentar