Har läst Mig äger ingen, av Åsa Linderborg.
Först tänkte jag att det här är jättebra! och blev glad. Sen vid ungefär halva boken uppstod någon form av mättnad, jag orkade liksom inte med det hela riktigt. Några sidor senare blev även bokens jag helt fed up och drog. För den som nu inte vet, om den finns, liten flicka växer upp med endast alkad arbetarpappa.
Nå, efter ungefär halva boken så hade bokens Åsa eller jag bytt efternamn till Linderborg och flyttat hem till mamma och mammas nya kille.
Och egentligen kan man undra om det var samma bok sen.
Alltså, bilden den här boken lämnar efter sig i mig är ett stycke bränt kött. Den där pappan har verkligen grillats. Visst, han idealiseras något också, har sällan träffat på någon litterär gestalt som så klockrent dömt ut alla kommunistiska diktatorer redan på sjuttiotalet typ, samtidigt som han förblir kommunist.
Intressant var att genom denna gestalt se Sveriges förvandling, samtidigt som Leif Anderssons jobb försvann försvann ju typ en tredjedel av alla jobb i industrin i Sverige.
Och kvar blev han, och många med honom. Det är fint fångat.
Men den ieologiska apparaten är svårtsmält, för att inte säga omöjlig att smälta, den färgar av sig på rubbet.
Nåväl, det här är väl inte min cup of tea, om jag ska fortsätta det engelska spåret.
Boken är läsvärd, språket okej, ibland njutbart, klart över medel i samtidsprosan eller den del av den som folk läser.
Och samtidigt... så var den ju också lite tråkig.
Det kommer man inte ifrån.
3 kommentarer:
Jag har hört så mycket gott om den här romanen, att det är svårt att inte bli misstänksam och skeptisk: det du skriver känns som vad jag själv skulle tycka om jag läste den, men efter att ha hört alla dessa lovord känns det överflödigt att läsa den. Kanske jag har läst den, utan att minnas det?
Du kan ha läst tillräckligt annat men liksom likvärdigt och i såna fall tillför just den här nog inte så mycket.
Jag tyckte den var riktigt bra och vill därför rekommendera den.
Skicka en kommentar