torsdag 24 juli 2008

Mer Wijkmark

Jag fortsätter att läsa Wijkmark, denna gång Den svarta väggen som jag tror kom ut år 2002.
Det är en spännande bok, en "pojkbok" så till vida att det är det klassiska upplägget, en man (vid det här laget också äldre och också döende men ännu inte på terminalstadiet) vänder tillbaka till barndomslandet Sverige efter femtio år i Kanada.
Och Sverige är helt förändrat. Den som irriteras av och grubblar på den s k "Sverigebilden" får här sitt lystmäte. Wijkmark är lika irriterad som vi andra (verkar det som) på detta land utan försvar och polis, utan matkultur och utan historiska rötter och utan skola. Han ser väktare och rysk maffia var han ser och han ser ett Sverige som gått ur EU och som sprängt Öresundsbron och som inte klarar av sina inre angelägenheter. Olika sorters nynazister slåss och mördar, de intellektuella är fullkomligt utan inflytande, media är maktens förlängda arm. Feta nästan skolmogna barn körs runt i barnvagn och många invånare bär mask, förklaringen får man så småningom, de skäms för vad det blivit av landet.
I detta virrvarr är alltså bokens jag på jakt efter sina föräldrar som han inte vet vilka de är - han föddes under kriget och även det - kriget - har spår in i denna framtid.
Kanske är det här bokens svaghet ligger, mötena blir inte riktigt troävrdiga, varken med gamla klasskamrater eller f d fosterfamilj. Eller med den obligatoriska vackra konstnärinnan som det inte blir något med den här gången heller.
Men krutet är å andra sidan inte lagt här heller. Styrkan är onekligen uppmärksamheten på dessa svagheter, Sveriges svagheter, som faktiskt redan finns här.
Läser man boken så ger den mycket. Dessutom undrar man ju förstås hur de ska gå med de olika gåtorna utlagda under vägen. Flera av dem får man svar på, dock inte på varför två samer mördas och sätts på en klipphylla på gränsen till Norge med NY-märkta kepsar på skallarna.

Det skulle jag ha velat få reda på.

2 kommentarer:

Thorvald sa...

Jag är också kluven inför Den svarta väggen, om än inte riktigt av samma anledning som du.

Detta är vad jag noterade när jag hade läst den förrförra sommaren: "Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Som science fiction är den undermålig, som idéroman är den medioker, men den är otvivelaktigt välskriven av en driven författare."

Karin S sa...

Jo, kanske kan man skriva att den är bra som samtidsskildring? Om än något överdriven.
Egentligen är det kanske en svaghet att man måste sätta en etikett på saker, men Stundande natten var enklare att etikettera just. Klassisk roman, helt enkelt.