svenska intellektuella har

Jag funderat ett tag på den här texten Svante Weyler publicerade i Expressen. Han diskuterar högt och lågt på kultursidorna, eller med andra ord: fin- och populärkultur.
Han säger rätt mycket som är självklart, han beskriver hur finkulturen utmanövrerats på bokförlagen och kultursidorna, och han tycker att det vore "roligt" om det höga som han envisas med att kalla det kunde återta en del förlorad terräng - från det låga då. Men han ser inga som helst problem med att blanda. Oh nej då, det går så bra sååå.

Ann Heberlein å sin sida har bestämt sig för att gå ur statskyrkan. Man anar en viss samstämmighet med Weylers kritik av kultursidorna, Heberlein är trött på bamsekramar istället för predikan, trött på att inte bli tagen på allvar av den svenska kyrkan, trött på det tomma och innehållslösa.
Samtidigt ser hon inte riktigt vart hon ska ta vägen istället, för hon är för kvinnliga präster och även positiv till enkönade äktenskap, men i övrigt antar jag att hon är för en mer klassisk eller om man så vill konservativ kyrka.

Och från mitt franska katolska och genuint kulturkonservativa sammanhang så ter sig både Weyler och Heberlein så otroligt svenska i bemärkelsen lagom.
Weyler bedyrar att han visst vill ha lågt på kultursidorna också, annars kan han ju bli betraktad som en kulturkonservativ eller om det till och med var reaktionär.
Och det vill han ju inte.
Och Heberlein bedyrar å sin sida att hon verkligen vill ha kvar kvinnliga präster och införa enkönade äktenskap.

Båda två kritiserar litegrann, men fortfarande inom det lagoma utrymmet i sitt respektive gebit.
Båda två vill förmodligen framstå som förnuftiga och tillförlitliga, båda två vill nånstans fortfarande vara kvar inom konsensus.
Båda två vill vara lite konservativa, men inte för konservativa. De vill inte egentligen gå emot strömmen.

Och jag, från mitt håll kan ju bara säga att det är för att svenska intellektuella skriver och tänker så här, som svenska kyrkan och kultursidorna ser ut som de gör.
Sverige saknar polaritet, Sverige saknar (förvisso!) en bildad borgerlighet som går i kyrkan och läser klassiska kultursidor. MEN, Sverige saknar framför allt intellektuella som vågar ta ut svängarna, som vågar gå emot strömmen.

PS. Det var några dagar sen jag skrev det här, kanske känns det lite gammalt nu, men en sak är säker: Jag står för det!