tisdag 7 oktober 2008

Kanin

Det finns få saker som jag blir så imponerad av som riktiga yrkeskunskaper. I morse på marknaden, Port Royal, fick jag se Madame Fågel stycka en kanin samtidigt som hon redogjorde för sin mans samtliga hjärtattacker. Kunden före mig fick bara berätta om en hjärtattack. Och styckade ingen kanin under tiden. Det är där skillnaden ligger menar jag.

Annars är jag äntligen förkyld. Det har varit på väg i flera dagar, jag har haft ont i tandköttet och blåsor i munnen och små otäcka sår i näsan. Och då vet man ju att man kommer att bli förkyld, det är liksom bara att vänta.
Nu flödar jag som en fontän.

Men jag fick tag i en liten fläskstek och mangold och avokados och medicin.
Sen tänker jag läsa franska romaner.

6 kommentarer:

Björn sa...

varför så ont om franska författare som nobelpriskandidater, tror du? är det anglifieringen? även om amerikanarna gnäller, känns det som oproportionerligt många engelskspråkiga författare de senaste åren ...

Karin S sa...

Björn,
Jag satt i förmiddags och kollade igenom ett bildspel SvD hade med foton på alla de hundra författare som fått nobelpriset (och svor över att de inte helt enkelt hade publicerat en vanlig lista) men det som slog mig då var den franska dominansen fram till tja, vem var sist? Sartre?
Många fransmän hade i alla fall fått priset.

Kanske är det som du säger, det där går i vågor och har förmodligen med "inputen" i själva Sverige att göra också. Varifrån huvudintrycken/flödet kommer så att säga.
Men ser man det i lite större cykler så kanske det så småningom till och med blir "rättvist" möjligen med undantag för lilla Sverige som är överrepresenterat.

Å andra sidan, det finns många författare som är värda priset - alla kan liksom inte få det.

Här i Frankrike finns väl ett några kandidater och Gao (hette han väl?) var ju fransman, Kina ville i alla fall inte kännas vida homom, vill jag minnas...

Men det ska bli spännande på torsdag, jag tror att det blir en amerikan. Oates, tror jag på.

Charlie Truck sa...

Jag hade en gång en pojkvän som sköt en vildkanin, hängde, flådde, styckade och lagade den. Det tyckte jag var imponerande. Men han är numera advokat, inte fågelmadam. Svärmor kan också flå och stycka. Min mor kan det inte (och inte jag heller).

Maken tycker det är så konstigt att vi inte äter kanin i Sverige. Det är ju fattigmannsmat och sådan är vi ju bra på annars (sill t ex). Visst måste svenskar också ätit mycket kanin under kriget?

Karin S sa...

Charlie,
Vet inte om man åt mycket kanin i Sverige, men jag tror att det förekom.

Fast när jag kommer dragande med det där med fattigmansmat till min man (vi skulle kunna ha en blogg du och jag som hette Min Franske Man) så gapar han: VARFÖR TROR DU ATT VI KÄKAR GRODOR OCH SNIGLAR?
Så de var nog fattigast i världen OCKSÅ, fransoserna...

Flott med flående boyfriend, det har jag aldrig haft. En försökte skjuta lerduvor, det är nog allt.

Ask sa...

Usch, nej. Inte äta kaniner. Jag bodde ihop med en kanin en gång, Gertrud. Hon gnagde en fin tunnel genom min soffa och fyllde den med halm och snafs. Sedan bodde hon där och var som mest nöjd när jag satt i soffan och tittade på tv. Rumsren var hon också.

Karin S sa...

Jag brukar göra som med sniglar och ostron, tänka på något annat.