söndag 12 oktober 2008

Moralpredikan

Har de senaste dagarna kommit i kontakt med, eller snarare läst några av "boksajterna" lite mer. Jag brukar inte läsa dem, om jag gör det så blir jag mest irriterad på den ofta en aning självgoda tonen och innehållet - som i regel är noll.
En gång för länge sen inbjöds jag att blogga på en av dessa sajter, bokcirklar hette och heter den. Jag hamnade efter bara ett par dagar i ett praktfullt gräl med grundaren till sajten som var bibliotekarie och som helst troskyldigt skrev på sin blogg hur hon rensade ut gamla diktsamlingar för att hon hade fått direktiv att göra så. Är inte det här ett typiskt läge för civil olydnad, skrev jag som kommentar på hennes drapa. Eller en aktion?
Inget svar.
Jag blev sur och skrev något småsurt och sen var grälet igång.
De tyckte att jag skulle hålla på och kläcka ur mig trevligheter om böcker och Paris i en månads tid.
Jag skriver inte om böcker. Jag skriver inte om något trevligt heller. Jag skriver inte om badskum och shopping och nya inredningsaffärer.
Jag skriver, möjligen, om jag skriver, om döda författares böcker. Och det gör jag sällan.
Jag läser otroligt lite levande författare, det är naturligtvis en brist, men man kan inte vara bra på allt.
Och jag har något emot den störning själva författaren kan ge en läsning. Naturligtvis beror det hela på, man kan inte säga som jag gör nu. Men i princip är det så. Jag söker då jag läser något som inte finns längre och det ska uttryckas utsökt.
Jag läser endast i syfte att lära mig själv att skriva bättre.
Någon som skriver lika bra eller sämre är fullkomligt värdelös för mig. Jag läser litteratur som kursböcker och blir bara glad när jag hittar sånt som jag aldrig hade kunnat göra själv.

Litteratur är sällan något trevligt. Att skriva och läsa är ett sätt att vara, och det är extremt privat. ALDRIG att jag skulle klämma in mitt eget bibliotek på en sajt!? En gång när jag skulle intervjuas ville journalist och fotograf ta kort på mig framför en av mina bokhyllor. Njet.
Mina bokhyllor är min ensak. Kanske har jag bara foton på barnen och döda författare i dem. Kanske en samling byster av Dante.
Kanske har jag små mystiska och lite äckliga grejer i bokhyllorna. Vem vet.

För att återgå till de här bokkonsumentbloggarna och sajterna. Länge tänkte jag att de är ganska harmlösa, men numera tänker jag att de är en sorts gift. En förlängning av den delen av den svenska gymnasieskolan där lärarna inte orkar argumentera mot Marklunds Gömda. Bernur och antagligen andra undantagna.
Men allt detta tomma pladder som brer ut sig kanske inte är så harmlöst när allt kommer omkring. Inte om de som framställer det tror att de gör något viktigt. För det gör de inte. Okej, de fördriver tiden, det måste man kanske också ibland, tömma huvudet, läsa en dålig deckare om nu det är en metod. Men man får aldrig tro att det är något väsentligt. Man bör snarare göra det i skymundan, och ja, skämmas lite.
Det gör vi ju allihop. För något. Men att kasta bort sin tid på olika sorters underhållningslitteratur - det är verkligen att kasta bort sin tid. Och det är moraliskt förkastligt.

Bara så att ni vet.

Uppdatering: Exempel på den här vidriga sortens "bokprat" där fördomarna och flosklerna står som spön i backen.

29 kommentarer:

Bodil Z sa...

Kraftfullt inlägg! Tack för det, det är som ett dopp i Vassbotten så här års - det hettar av köld, nej inget badskum. Jag både känner igen mig och inte i dina ord. Under många år har jag också läst främst äldre litteratur: Goethe, Schiller, Hölderlin, Kleist, Dante, Boccaccio... Men också nyare äldre litteratur: Döblin, Kafka, Dürrenmatt, Fontane, Lasker-Schüler, Iovine, Svevo, Verga.... Nu läser jag märkligt nog rätt mycket nyare lyrik Zagajewski, Skujenieks, Cassian... Och om jag ska fotograferas kan jag nog tänka mig någon av bokhyllorna här som fond. Jag läser nog för att vidga mitt liv, inte just för att lära mig skriva. Jag läser för att jag tycker om att läsa och jag läser inte som avkoppling, för jag förstår mig inte på den sortens läsande. Jag läser också som en kamp med texter som först verkar ogenomträngliga och som de gånger jag kommer genom ytan på dem är oerhörda, men också kraftkrävande. Jag läser gärna om riktigt bra böcker, många gånger.

Karin S sa...

Tack för svar, Bodil.
Att du läser för att vidga ditt liv är fint. Det gör nog jag med litegrann, fast ofta nog också för att fly från det, för att upptäcka nytt och annat.
Och jag har svårt att läsa på för mig fel sätt tunga texter. Otympliga, språkligt ofullgångna. Det begränsar mig.

Det där att jag läser litteratur som kurslitteratur är en yrkesskada, jag minns mycket väl hur det började, det var helt enkelt när jag började försöka skriva gestaltande texter själv, nånstans i tjugoårsåldern. Då satte en analyserande läsare igång i mig, en som jag inte kunnat stoppa sen.
INNAN dess läste jag med hull och hår, fördes bort och bara läste. Men den sortens läsningar är det alltså slut med, jag kan inte låta bli att även fundera på HUR något är gjort. Och om det blev bra eller inte.

Thomas Nydahl sa...

Karin
det är en underbar urladdning du här bjuder på. Jag har de senaste veckorna tänkt mycket på det Ivar Lo-Johansson en gång skrev om skitböcker: "de förväxlas lätt med litteratur bara för att de är en bunt ihopklistrade papper med tryck på" eller något sådant.
Fast nog tycker jag om att ibland illustrera mina texter med bilder från bokhyllorna. Inget kan värma bättre än de just nu. Kanske mer en fråga om smak?
Dessutom tror jag på växelspelet mellan "en analyserande läsare" (Karin) och en "som läser som en kamp med texter..." (Bodil). Jag kunde tillfoga att litteraturen är lika viktig som syret, en daglig strävan djupare, längre in, till allvaret, till blod och eld och lust, till allt det som gör att vi överlever i en värld som utmärks av sin vidrighet, girighet och mordiskhet. Jag tänker ofta på det, på litteraturen som en exilplats, men absolut inte som ett gömsle eller en förnöjsam frid. Tvärtom! Tack för dina ord Karin, väldigt bra för en måndag.

Karin S sa...

Thomas,
Tack för ditt bidrag till diskussionen, vet nog ingen som i samma utsträckning som du är ett med läsandet och skrivandet. Visserligen säger du det ju ofta, men det räcker inte, du VISAR det också. I dina böcker, bloggtexter och artiklar. I just det avseendet verkar du outtröttlig.

Vad gäller foton av bokhyllor stör det mig inte hos andra, men själv vill jag alltså inte.

Agneta sa...

För mig, som inte själv skriver, är böcker främst en källa till såväl utblickar mot andra och mot världen i både då- och nutid, som lite inblickar i mig själv och i viss mån mina närstående.

Det finns också något i det språkliga som ibland kan tilltala mig likt ett musikstycke. Inte enbart i lyriken, som jag gärna läser, utan också i prosan.

Somliga böcker blir till en sorts bekanta som jag tänker bitvis på ibland, och som plötsligt kan pocka på att vilja bli omlästa. Andra böcker läser jag och har väl just inga invändningar, men väl placerade i hyllan står sådana böcker moltysta där i decennier.

Några böcker släpper inte taget i första hand. Den senaste, som jag ofta återvände till och fortfarande gör, är Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen".

Under en dryg tioårsperiod korrläste och språkgranskade jag böcker åt en del förlag. Det rörde sig mest om undervisningslitteratur, men även en och annan roman. Då tillämpade jag ett helt annat sätt att läsa, och ibland kunde det då vara svårt att läsa böcker för sin egen skull. Argusögat öppnade sig lite väl ofta.

Bokpratet som Karin länkade till är riktigt dåligt. Kanske finns det bra eller i varje bättre bokpratssidor, men jag känner inte till någon. Jag tro inte att jag egentligen har något större behov av att prata med andra om vad läsning av viss bok ger just mig. Därvidlag är jag nog som Karin med bokhyllorna.

Men jag tycker mycket om, och får ut mycket av att läsa vad ni alla tre Bodil, Karin och Thomas skriver på era webbsidor.

Karin S sa...

Agneta,
vilken fin kommentar. Hoppas att Bodil och Thomas också läser den.

Bokpratssidorna fyller antagligen en funktion, men god kritik fyller en betydligt viktigare, det första kan inte på något vis ersätta det andra, som i sin tur är helt umbärligt.

Man kan ju ha glädje av att diskutera sin läsning med andra. Jag har som författare tyckt om att prata om mina böcker med en grupp läsare - det är så fascinerande att alla läser olika och får ut olika saker ur samma bok.
Likaså kan ju bra recensioner vara väldigt intressanta.

Men framför allt tycker jag nog att läsning är privat, för att inte säga intim, en nedskriven tanke tar sig direkt in i min hjärna, utan mellanhänder. Det kan vara otroligt starkt.

Bodil Z sa...

Det känns lite roligt att gå in här under rubriken "Moralpredikan".

"Här inne" får nu jag syn på Agnetas kommentar och jag vill säga tack till dig, Agneta, för dina vänliga ord. Dessutom vill jag säga att "Herrarna i skogen", som du nämner, någon gång i slutet av oktober eller början av november kommer att ägnas en längre eller kortare serie texter i Salongen (hittills finns det två på lager - fler är välkomna).

Thomas Nydahl sa...

Tack Agneta - du är högst välkommen att delta i diskussionerna också hos mig, ibland blommar de, ibland är de mycket långt borta! Höströda löv från norra Skåne, Thomas

Björn sa...

Det är bara det att när jag nämner att jag också mest läser döda snubbar får jag sura blickar (där går snobben ... elitisten ... - ändå jobbar de (också) i skolan). Jo, jag håller med om att de flesta av de där läsebloggarna är så ofantligt inställsamt skrivna, som om själva kriteriet var brist på kritik. Allt är bara så himla bra, jämt.
Intressant tanke att läsa för att bli bättre på att skriva: det har jag ofta och länge tänkt, och det känns som en allt mer övertygande tanke. Och ja, trots att jag som bekant inte skriver böcker (- - -) känner jag ibland när jag läser nyutgivna svenska böcker, eller ganska ofta, rentav: varför lägger jag ned tid på det här, när det inte ens är bättre än det jag själv skulle skriva. Men när jag läser Calvino eller Proust eller Lispector är allt svindlande och jag ser bara saker att beundra.
Men för att återgå till de dåliga läsbloggarna: de behandlar boken som objekt, som fetisch. För mig är det bara osmakligt. Jag är väldigt pragmatisk, och läser billiga utgåvor, utgallrade biblioteksböcker (som jag köper ibland i pur förvåning och bestörtning över att jag inte kommer att kunna låna om dem). Den här dyrkan av boken som objekt, av läsningen som något religiöst, den vill jag inte veta av.

Karin S sa...

Björn, håller med dig.
Bokpratarna behandlar böcker som kultföremål, och de blandar ofta friskt skvaller och spekulatationer om författarna med sina läsningar. Dessutom är bokhyllorna, prylarna, lika viktiga för att inte säga viktigare än böckerna.

Mmm, att läsa någon som är väldigt mycket bättre på att skriva än man själv är, det är nästan det bästa man kan göra. DÅ kan man ibland glömma analytikern där inne, man rycks med, hänförs.
Men så bör man väl sätta igång honom/henne igen, för det är ju här det finns saker att lära.

Agneta sa...

Liten invändning: Formgivningen, papperet och typografin i en bok har ofta en inverkan på mig vid läsning. Är dessa faktorer bra så tillför det läsningen något.

De pocketböcker (Definböckerna) jag började köpa på femtiotalet för min veckopeng har jag i dag svårt att läsa om. De har gulnat så att de känns nästan frånstötande.

Kanske hänger det samman med att såväl ord som bild (och det jag ser), var för sig, men också i samverkan betyder rätt mycket för mig.

Bengt O. sa...

Sidoanmärkning till Agneta. Jag har inga problem med att hålla med både de som inte vill fästa avseende på själva 'föremålet' och med dig som också pekar på papperets, omslagets och typografins betydelse. Vad gäller 'pocketböcker' och andra billighetsutgåvor kan jag dock berätta att jag just varit hos bokbindaren och hämtat ut tre sådana som hade alldeles förfallit med lossnade pärmar och sidor och spår av en ganska omild behandling från min sida. De ser fortfarande inte så vackra ut men håller i vart fall ihop. Det är böcker som av olika anledningar (litterära) är mycket kära för mig och som jag läser om, helt eller delvis, nu och då.

Dyrt blev det också och bokbinderskan förklarade för mig att papperet i en av böckerna var uselt: helt gjort av trä och dessutom med fibrerna felvända. Ja då är man ju inne på boken som föremål och hon varnade mig också för att vara försiktig när jag läste i den.

Helt utanför ämnet som det verkar...Dessutom ett utslag av min speciella förmåga att kunna inta flera motstridande ståndpunkter samtidigt.

Ask sa...

Jag tyckte mycket om att läsa Bodil Malmstens böcker. Men så såg jag en intervju med henne. Och nu är det mycket svårare.

Karin S sa...

Agneta och Bengt,
Ja och nej, läbbiga gamla penguin som dessutom gärna luktar illa! kan vara svåra att stå ut med. Och fult/dåligt hantverk är väl alltid fult hantverk, även när det gäller böcker.
Samtidigt kan man ibland bortse från det, som Bengt O säger. Man kan ha två åsikter samtidigt. Det är normalt. Det är det som är själva tillvarons dualism sas.

Ask,
Ja, det där känner jag igen. Jag hade inte så mycket emot Malmsten (hade läst någon bok och hade varken invändningar eller medhåll, dock: lärorikt var det inte) MEN sen jag läst hennes blogg har även jag svårt för böckerna.

Thomas Nydahl sa...

Björn, när du säger "de flesta av de där läsebloggarna är så ofantligt inställsamt skrivna, som om själva kriteriet var brist på kritik. Allt är bara så himla bra, jämt" så tror jag du träffar mitt i prick. Är det inte just det som är bristen? Frånvaron av skärpa, djup, analys? Närvaron av pyntig heminredning, tjusiga tyger, mjuka kuddar och böcker i samma andetag, som om boken (förlåt: litteraturen) vore en heminredningsdetalj. Jag drar mig till minnes den där brittiska villan där det rådde totalt kaos och där böckerna och tidskrifterna också översvämmade golv, trappor och stolar. Det var Iris Murdochs hem som skildrades så, och efter att ha läst makens fina minnesböcker tvivlar jag inte på att litteraturen där var ett ständigt närvarande inferno och inte något tjusigt att visa upp i tidskriften HEM eller bloggen Bokfnasken. Det är möjligt att dessa interiörer fyllde samma funktion i bio-salongen, men för mig gjorde de inte det; snarare bekräftade de min bild av litteraturen som syre och ande, som kött och blod, som själva förutsättningen för överlevnad i en värld som drunknar i bankspekulationer och nöjesspektakel och angreppskrig.

Björn sa...

Visst, boken som objekt, låt gå: jag läser Doktor Glas och Processen i skolans utgåvor (alla tiders klassiker), och deras omslag är så fula att jag har tvingats göra egna, speciellt Processens är så fult att jag mår fysiskt illa när jag ser elevexemplaren, och jag skojar inte!
Och det fanns i vissa äldre böcker bra papperskvalitet, mycket hållbart (dock säkerligen mycket bristfälligt ur miljösynpunkt). Flera nutida pocketböcker, eller som Johan Jönsons Efter arbetsschema, sladdrigt.

Agneta sa...

Det hållbara pappret från förr gjordes väl av linne- eller bomullslump och kanske också av diverse växtdelar. Om sådant papper ur miljösynpunkt skulle vara sämre än papper av cellulosa, har jag ingen aning om. Jag föreställer mig dock tvärtom.

Jag hittade en pdf med de klassiker som skolor kan köpa in och det ser ut som om omslaget till Processen är en misslyckad omstöpning i färg av Per Åhlins teckning i svartvitt/gråskala från W&W-seriens tidiga sextiotal. För övrigt en serie med bättre papper än Delfinböckerna. Mitt ex från 1963 har än så länge gulnat mest på omslaget och i snittet. Inlagan är bara helt svagt anstruken.

Helena von Hofsten sa...

Jag säger bara: Munken Pure 100 g, trådbundet, Kristianstads boktyckeri. Bra grejer.

Johan sa...

Karin skriver i inläggets början om bokbloggarna: "Jag brukar inte läsa dem, om jag gör det så blir jag mest irriterad på den ofta en aning självgoda tonen och innehållet - som i regel är noll".

Björn skriver i en kommentar (och får medhåll av Thomas): "De flesta av de där läsebloggarna är så ofantligt inställsamt skrivna, som om själva kriteriet var brist på kritik. Allt är bara så himla bra, jämt".

Alltså förlåt, men är ni medvetna om innehållet och tonen i era egna kommentarer? Den grad av inställsamhet, nickedockande och ryggdunkande ni visar upp sinsemellan är häpnadsväckande. Ni efterfrågar skärpa, djup och analys – visst, men rannsaka gärna er själva först.

Karin S sa...

Helena,
Låter bra.

Johan,
Det har du förstås rätt i. Men om du läser i andra delar av bloggosfären så stöter du på de motsatta åsikterna - det är nog så man får se det.
Det här problemet om man ska se det som ett problem är genomgående för bloggosfären och möjligen mänskligheten.

Johan sa...

Nu var det ju inte världsläget jag var intresserad av att diskutera, utan det självförhärligande svärmande ni ägnar er åt i just den här kommentarstråden. Ni påpekar en massa fel och brister ni tycker er se hos dem ni nedvärderande ger epitetet "bokpratare", och sedan beter ni er på exakt samma sätt själv. Ser ni inte det?

Karin S sa...

Johan,
Men hur skulle man kunna vara negativ till något utan att "nedvärdera" det?
Vi tycker uppenbarligen att "bokpratarna" skriver skräp. Vi är överens om det.

Du får gärna ha en motsatt uppfattning om bokbloggarna och ge uttryck för den här. Inte mig emot.

Att hålla på att tjata om att det är dåligt att vi är överens om att vi inte gillar bokbloggarna och att vi borde inse att vi inte borde vara överens om det leder nog inte någonstans däremot.
Alltså, jag håller för osannolikt att någon av oss ändrar sig. Men du kan ju alltid försöka.

Johan sa...

Nej, jag tror inte heller att någon av oss kommer att ändra sig, verkligen inte.

Men min åsikt är fortfarande att ni bör försöka rannsaka er själva. Ni anklagar andra för att vara självgoda och inställsamma, och skriver därefter kommentar efter kommentar där ni uppvisar exakt det beteende ni säger er vilja kritisera. Det ger en fadd smak i munnen.

Karin S sa...

Johan,

Vad jag vill diskutera är bokbloggarna, inte huruvida de deltagande i diskussionen är överens eller inte.

Har du något att säga om dem så är du välkommen åter.

Anonym sa...

Heja Johan, word.

Björn sa...

heja anonym - nä, jag skojar (varför vara anonym överhuvudtaget?).
johan: jag kan inte säga att jag håller med i allt karin säger i sin blogg eller allt thomas säger i sin blogg, men här är vi överens om en sak. om det uppfattas som inställsamt: låt gå för det, men då blir allt beröm också inställsamt, och all kritik bitterhet eller avundsjuka, något som jag försökte ta upp när jag skrev om läckberg, att det kanske inte är sant att hon får negativ kritik pga kritikernas bitterhet/avundsjuka.
om man vill vara passionerad eller bara engagerad när man talar om böcker, då kanske det låter som inställsamhet, när man berömmer någon. men vad är alternativet? att bara knipa käft? det kan vara så att man ibland behöver berömmet för att orka hålla på, och följer man kommentartråden på någon av bokbloggarna som här åsyftas hittar man snart nog både oerhört mer insmickrande ord likväl som oerhört mer hatiska tillmälen riktade mot den som inte tycker som de gör - - -

Björn sa...

heja anonym - nä, jag skojar (varför vara anonym överhuvudtaget?).
johan: jag kan inte säga att jag håller med i allt karin säger i sin blogg eller allt thomas säger i sin blogg, men här är vi överens om en sak. om det uppfattas som inställsamt: låt gå för det, men då blir allt beröm också inställsamt, och all kritik bitterhet eller avundsjuka, något som jag försökte ta upp när jag skrev om läckberg, att det kanske inte är sant att hon får negativ kritik pga kritikernas bitterhet/avundsjuka.
om man vill vara passionerad eller bara engagerad när man talar om böcker, då kanske det låter som inställsamhet, när man berömmer någon. men vad är alternativet? att bara knipa käft? det kan vara så att man ibland behöver berömmet för att orka hålla på, och följer man kommentartråden på någon av bokbloggarna som här åsyftas hittar man snart nog både oerhört mer insmickrande ord likväl som oerhört mer hatiska tillmälen riktade mot den som inte tycker som de gör - - -

storyteller sa...

Vilken fullkomligt värdelös diskussion. Idiotiskt.
En massa tjafs, bara. Jo jo, ni diggar inte bokpratarbloggar utan har bara utbyte av SERIÖS litteratur som utmanar er, vidgar er, gör era liv lite rikare. Jag tycker att ni lyckas vidga era personer genom att prata fina ord till varandra. Ni kanske inte behöver vidgas ytterligare.

Och inte tror ni väl att de som läser "underhållningslitteratur" aktivt tänker "nu ska jag läsa ett stycke intetsägande och värdelös underhållningslitteratur, säg en deckare"? Kul för dem då att ni betraktar dem som totala idioter som inte har en aning om vad de sysslar med. Om ni tycker att litteraturen finns till för bara er, och för bara det syftet att ni ska bli bättre på att skriva, eller bättre på att läsa, eller bättre på att förstå världen, så varsågoda. Jag tror inte att någon bryr sig.

Ni har missat postmodernitetens omkullkastande av dikotomin högt-lågt, eller med andra ord, ni är ena jävla reaktionära författare som deltar i uppbyggandet av den litterära eliten. Grattis.

Moralpredikan, jovisst. Det första som Bodil Z sa i sin kommentar var "Kraftfullt inlägg!" Kanske i någons tycke. Personligen tror jag inte att jag kommer att komma ihåg det här inlägget när jag somnar ikväll.

Karin S sa...

Hello Storyteller,

Vi tycks inte heller vara överens. Glöm på du, ingen bryr sig här heller!
Ha en fin dag!