Om jag någonsin skrivit att Frankrike skulle vara mer förfinat än Sverige, så tar jag tillbaka det nu. Kollade på teve häromkvällen och programmet hette Min otroliga talang eller något i den stilen. Ni vet den där sortens program där en jury sitter och säger en massa saker i ansiktet på folk som kommer och sjunger, eller så brukar det vara.
Men den här gången kom de och gjorde allt möjligt. En nioåring framträdde med SLAM, en man vajade från en stång som en flagga, men rakt ut i ultrarapid liksom, helt osannolikt. En sentimental skelande kanadensare spelade på skedar. Ett par unga akrobater med helt förskräckliga dräkter skällde ut juryn efter halva numret och en hemgjord transvestit som ansåg sig vara mycket lik småflicksidolen Lorrie playbackade till en av hennes låtar och var sen oförskämd mot juryn som inte var imponerad för han hade ju så snygga ben!
En enbent kille dansade hiphop med kryckor och den pensionerade balettdansören med blåklintsblå ögon och litet pipskägg i juryn ställde sig upp klappade i händerna.
Det är som en svag efterklang av Colettes böcker om varitéerna, eller den där epoken i både Berlin och Paris, den dekadenta, då man bristfälligt kunde tjäna sitt levebröd på att vara dvärg. Eller harmynt eller ha något annat lyte. Folkligt, kallas det väl, men det är något mer än folkligt, det är nästan mer mänskligt, om man tänker efter. För alla de här något "defekta" människorna är i vanliga fall osynliga. Nu stod de på scenen.
Kanske var det bra när allt kommer omkring, jag kollade i alla fall hela tiden ut och höll på och håller fortfarande på, killen som var en flagga. Han finns inte på Youtube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar