söndagen den 31:e augusti 2008

Jeanskjol

Jo, det gick bra med jeanskjolen. Jag ser ut som mina svägerskor. Det är förmodligen bra. Då ser jag nämligen ut som tante Karine, och det är ju vad jag är.
Så i min nya fas här tror jag att jeanskjol kan vara svaret.

medelåldern

Var ute och handlade i morse, på rue Mouffetard (inte min bild), och stod i kö en halvtimme i ett slakteri (heter det så?) där jag sen köpte revbensspjäll. Med mig hade jag tonårsdottern. Framför mig i kön stod damer som jag bedömde som mellan tio och tjugo år äldre än jag.
De var alla kräsna och hade arton miljoner små krav på det de skulle ha, och om styckmästaren (heter det inte så?) inte visade upp kotletterna i sitt papper innan han virade in dem så bad de att få se dem. Putsa och såga, sånt tar tid.
I af, det slog mig då att jag blivit väldigt mycket äldre. Det beror nog inte så mycket på mig som på att barnen blivit väldigt mycket större.
Jag är liksom jämnårig med de där damerna i kön nu, menar jag. Jag har halvvuxna eller vuxna barn. Jag är inte småbarnsförälder längre. Det är en sorts steg man tar. Eller blir utsatt för. Man börjar fundera på vilka universitet som kan vara bra och hur man egentligen går tillväga för att lära sig dansa sällskapsdans (heter det inte så?).

Och så inser man, och det är sommarens insikt, att om man vill vara snygg (även) som medelålders så innebär det helt andra åtaganden än då man var ung. Eller halvung då.
Man måste träna mycket mer, man måste köpa dyrare kläder (eftersom det inte finns några kroppsliga ursäkter för illasittande kläder längre), och man måste fortfarande göra alla grejer man redan gjorde av intim karaktär. Inget är liksom vunnet, där. Tvärtom. Man måste lägga till mer grejer.

Ska man färga håret, eller inte?
Ska man börja med en annan sorts dojor?
Måste man börja med handväska?

Röka kan man inte göra längre, det straffar sig omedelbart. Dricka får man göra mycket måttligt, annars orkar man inte träna. Och träna måste man göra regelbundet och minst två gånger i veckan för ett högst medelmåttigt resultat.
Ja, det är väl hela affären egentligen. Mycket mer möda för ett sämre resultat. (Och om man inte gör alla de här grejerna, ja, då är vägen mot vinalkoholistens outfit given, och det vill man ju inte heller.)

Och nu tror ni kanske att det hela uppvägs av att barnen artar sig till fantastiskt snygga vuxna? Helt utan ansträngning om än med tandställning, regelbunden motion, vaccinationer och käk av högsta kvalitet? Skola, läxor och karaktärsdanande aktiviteter (scouterna)?
Uppvägs och uppvägs. Jag vet inte jag.
Det hela känns ändå bräckligt och osäkert ibland. Ömtåligt och oförutsägbart.
En ny etapp helt enkelt. Inte som småbarnsåren som jag minns som så intensiva så att jag inte hade tid att vara rädd.

lördagen den 30:e augusti 2008

svenska intellektuella har

Jag funderat ett tag på den här texten Svante Weyler publicerade i Expressen. Han diskuterar högt och lågt på kultursidorna, eller med andra ord: fin- och populärkultur.
Han säger rätt mycket som är självklart, han beskriver hur finkulturen utmanövrerats på bokförlagen och kultursidorna, och han tycker att det vore "roligt" om det höga som han envisas med att kalla det kunde återta en del förlorad terräng - från det låga då. Men han ser inga som helst problem med att blanda. Oh nej då, det går så bra sååå.

Ann Heberlein å sin sida har bestämt sig för att gå ur statskyrkan. Man anar en viss samstämmighet med Weylers kritik av kultursidorna, Heberlein är trött på bamsekramar istället för predikan, trött på att inte bli tagen på allvar av den svenska kyrkan, trött på det tomma och innehållslösa.
Samtidigt ser hon inte riktigt vart hon ska ta vägen istället, för hon är för kvinnliga präster och även positiv till enkönade äktenskap, men i övrigt antar jag att hon är för en mer klassisk eller om man så vill konservativ kyrka.

Och från mitt franska katolska och genuint kulturkonservativa sammanhang så ter sig både Weyler och Heberlein så otroligt svenska i bemärkelsen lagom.
Weyler bedyrar att han visst vill ha lågt på kultursidorna också, annars kan han ju bli betraktad som en kulturkonservativ eller om det till och med var reaktionär.
Och det vill han ju inte.
Och Heberlein bedyrar å sin sida att hon verkligen vill ha kvar kvinnliga präster och införa enkönade äktenskap.

Båda två kritiserar litegrann, men fortfarande inom det lagoma utrymmet i sitt respektive gebit.
Båda två vill förmodligen framstå som förnuftiga och tillförlitliga, båda två vill nånstans fortfarande vara kvar inom konsensus.
Båda två vill vara lite konservativa, men inte för konservativa. De vill inte egentligen gå emot strömmen.

Och jag, från mitt håll kan ju bara säga att det är för att svenska intellektuella skriver och tänker så här, som svenska kyrkan och kultursidorna ser ut som de gör.
Sverige saknar polaritet, Sverige saknar (förvisso!) en bildad borgerlighet som går i kyrkan och läser klassiska kultursidor. MEN, Sverige saknar framför allt intellektuella som vågar ta ut svängarna, som vågar gå emot strömmen.

PS. Det var några dagar sen jag skrev det här, kanske känns det lite gammalt nu, men en sak är säker: Jag står för det!

torsdagen den 14:e augusti 2008

utflykt

Vi gjorde en utflykt. Det var inte jättefint väder, men ljummet ändå, och vi hade picknick med oss och vi satt direkt på berget som man gör när man är på utflykt.
Och vi konstaterade att vi var i femtioårsåldern. Somliga över somliga under, men i alla fall, vi var just det, i femtioårsåldern.
När min pappa fyllde femtio kommer jag väl ihåg mottagningen, jag gick sista året i gymnasiet. Den här lilla pojken som glatt och ovetande springer omkring över klipporna har alltså gamla föräldrar. Jag vet inte varför men jag tycker att det är något sorgligt med det.
Om han inte hade funnits (får man alls tänka så?) så hade vi inte varit fullt så gamla föräldrar.
Alla andra barn och kusiner är mycket äldre. Han får inte vara med. Än vet han inte om hur (illa) det är, att hans föräldrars vänner snarare har barnbarn i hans ålder.

Att tiden går, det gamla vanliga helt enkelt, det är väl det som är lite sorgligt.

onsdagen den 13:e augusti 2008

Lavar



Kära Vänner,
Jag hade faktiskt ett fotoprojekt också i sommar. Alger. Eller Suddiga alger. Men jag misslyckades och så blev det så deprimerande med algblomningen, så jag övergick till Lavar. Underligt att de klarat sig hittills, tycker jag.
Jag såg många lavar. Snyggast är förstås de ärggröna och de illgula. Men bilden med ärggröna alger, förlåt lavar, blev suddig.
Och ni slipper lavfilmen jag råkade få till. Det är liksom hoppande lavar.

Nu ska vi åka till Sydfrankrike. Tänkte kolla efter lavar där med. Återkommer.

PS. Jag vill även tipsa om att man kan klicka på bilden och se dem i 1:1 (asstora). Det förtjänar de.

tisdagen den 12:e augusti 2008

Önskelista

Om man skulle ha något menar jag att man borde ha en brygga. Jag har verkligen tänkt på det här och jag vill inte ha ett hus - det måste man bo i och ta hand om och det är värre än en katt. Jag vill inte heller ha en båt av samma skäl, men en brygga?
Det känns lagom. Dessutom är jag lite rädd för att vara på sjön - det kan ju bli storm och man kan blåsa ut till havs, men samtidigt tycker jag att det är rätt mesigt att bara vara på land. Då är bryggan svaret.
- Vad har du, frågar folk.
- Jag har en brygga, svarar man då.
- Jaha, vad har du den till, undrar de förstås. Badar du från den eller lägger du till med båten?
- Ingetdera. Jag bara har den. Ibland målar jag om den med kuprinol, för det luktar så gott.
- Det var som fan, säger nog folk då.

Om jag inte får ha en brygga vill jag nog ha en tvättstuga. Jag vet, jag har skrivit om det förut, men jag älskar svenska tvättstugor. Jag gillar även att tvätta och att skrubba saker med såpa i enorma hoar av rostfritt stål. Sen sköljer jag och torkar i torkskåp.
Jag vill alltså inte ha en liten egen tvättstuga med säg en maskin en tumlare och kanske en ho och så plats för strykbrädan. Nä.
Jag vill ha tre enorma tvättmsakiner på betongsocklar (Waskator) och så vill jag ha jättestora plåthoar och torkskåp eller kanske torkrum. Dessutom vill jag ha en mangel, inte för att jag tänker använda den men för att det är en bra möbel. Vidare vill jag ha en sån där grej fastsatt i väggen som består av två rullar och som jag tror att man kan sträcka lakan med.
Slutligen vill jag ha en stålpinne ut från väggen med små öglor i som man kan hänga kläder på galge på.

Om jag nu inte får det heller så vill jag ha en grupp sjöscouter i nykterhetsrörelsens regi. Dem kan man nämligen lita på. De lär sig knopar och inte knutar och de bor i tält och är alltid redo och de kan segla och klagar inte om det är fillunch.

Man har sina käpphästar.

torsdagen den 7:e augusti 2008

Gud!

Bernur skriver om "Gud?". Alltså, jag gillar ju när folk skriver om Gud som en möjlighet eller omöjlighet, när man kretsar kring frågan. När man testar sig själv i förhållande till ett begrepp, jag gillar själva förhållningssättet i de här meningarna bernur skriver ned. Bernur skriver också om Pulver och Sömn och texten kretsar kring sömnen och vad den egentligen innebär, en av bernurs tankar är att sovrummet lika gärna kunde kallas dödsrum för det är i regel i sängen vi dör. Men i såna fall - även födelserum? - vi föds i sängar eller åtminstone på britsar (sjukhussängar är väl också sängar och det är ju i vilket fall som helst där vi dör, statistiskt sett), och med tanke på dagens debattklimat i Sverige skulle jag vilja ha det till att alltsammans kretsar kring sängen. Familje(politiken) och bildningen sker ju också där.

Men det jag fann spännande i bernurs text om sömn var som att se den som halvvägs till döden. Man vet ju inte om man vaknar egenligen. Man kan vara rädd för att sova liksom man kan vara rädd för att dö.
Och hur får man ihop det med Gud?
Jag tänker mig att man är närmare Gud då man sover och ännu närmare då man är död.
Och att ens förhållande till Gud och till sömn hänger ihop.
Det är egentligen samma förhållande.

För mig är det också ungefär lika oundvikligt, jag måste sova, även om jag inte vill, och jag har ett förhållande till Gud, även om jag inte vill det heller.
Slutligen ska jag ju även dö.

tisdagen den 5:e augusti 2008

Mer rea

Det har varit storm där vi var. Sommaren är över, den saken verkar klar. Men jag hann alltså gå på slutrean och jag köpte - en jeanskjol.
Nu tycker jag att det känns väldigt konstigt. Jag har aldrig haft en jeanskjol förut. Aldrig. Jag har alltid tyckt att det är ett konstigt och lite fult plagg. Inte fattat vitsen.
Och nu har jag alltså en. Fram till stormen använde jag den och det kändes rätt naturligt. Ingen kollade underligt på mig eller så.
Men ändå. En jeanskjol. Var det verkligen rätt?

Villrådig


Psykologen svarar:
Kära Villrådig, din fråga ställer i sig väldigt många fler frågor. Vi vet så lite om dig. Hur gammal är du, är du kvinna eller man, har du barn, familj, eller är du barn och familj?
Jeanskjolar kan vara fina och härliga plagg, särskilt till vardags och fest. Jeanskjolen kan ju kombineras upp eller ned i finhet och är så gott som alltid rätt. Nåja, kanske inte på Nobelfesten, men dit ska du väl inte?
Vi önskar dig all lycka med ditt reaköp.

Psykbryt

Folk är inte kloka, eller hur?
Egentligen hade jag velat skriva om det jag såg, och något jag läste och inte alls om den här jeanskjolen jag blev ägare till. Den kostade 500 spänn.
Jag tror att jag är lurad.