Det här är typiskt svensk journalistik. Det är inte ens en recension, utan en "krönika" inom fältet "kultur". Tur är väl det, för som recensent måste man väl ändå ha en viss beläsenhet? Som "krönikör" kan man häva ur sig vad smörja som helst, bara det innehåller "åsikter". Och här får vi alltså åsikter om Le Clézios Öken. Men inte ett ord om ett litterärt sammanhang - vi får bara veta att det är en illa skriven bok vars främsta fel verkar vara att den är orealistisk, ger en dålig och romantiserad bild av ökenstammarna, liksom av huvudpersonen Lalla och egentligen av människan i stort. Och att den är skriven på ett "kvasivackert" språk.
Nej, ingenting finner nåd i krönikörens ögon.
Själv läser jag boken mot en helt annan bakgrund. Jag ser den framför allt som ett försök att gestalta religiositet, för att inte säga religiös hänförelse. Exstas, typ, hört talas om det? Människan som religiös varelse.
Jag ser partierna om ökenfolkets Exodus som en pendang till Mose folks vandring.
Realistiskt är väl det sista jag begär att det ska vara.
Jag ser berättelsen som i första hand något i kraft av andra berättelser, jag ser en likhet mellan Le Clézios öken - själva landskapet alltså, och Tjeckhovs stäpp.
Jag läser inte den här boken som ett försök att skilda en ensild individ, en utvandrad och invandrad ung kvinna.
Jag ser inte språket som "kvasivackert" men polerat till någon sorts högglans som inte lämnar några personliga uttryck kvar. I en tradition av sagor och myter.
Att beskylla den för att vara orealistiskt är ungefär lika givande som att beskylla Tolkiens Sagan om ringen för att vara orealistisk, eller Rödluvan och vargen eller Moseböckerna.
Klart att de är orealistiska!
Poängen ligger inte där.
Men en sak är säker, finns det inte en rostfri diskbänk i en roman, ja, då är det inte en bra roman. Så ser det ut i Sverige. Basta cosí.
9 kommentarer:
Tack Karin, det var skönt att se dig säga detta. Jag reagerade själv, men orkade inte. Här är hon tillbaka i sina invanda hjulspår. För bara en månad sedan eller så blev hon höjd till skyarna i flera bloggar för att hon talade klarspråk om islamismen. Jag hade svårt att ta till mig de rosorna och känna att jag var delaktig i berömmet. Alltför mycket av det jag läst av henne är nämligen på just den här nivån. Det är så banalt och så förutsägbart. Men egentligen tror jag inte att Le Clézios läsare bryr sig.
Jag minns den diskussionen. Hennes kritik av medias förhållande till islamismen är fortfarande bra, och hennes debutbok är också bra, men annat hon skriver är uppenbarligen mindre bra.
Nä, jag tror inte heller le Clézios läsare bryr sig. Tydligen inte heller Akademien...
Men det här är väl också typiskt svenskt (handlade inte hennes debutbok om svenskhet, eller var det en senare bok?), att inte visa någon som helst förståelse för det som inte är omedelbart bekant?
Björn,
Jo, hennes debutbok handlade om svenskhet, eller om förorten där integrationen hade gått åt helvete. Men den var ju på ett sätt en sorts hårdkokt reportage mer. Fast, jag tyckte som sagt, att den var rätt bra. Försökte läsa en annan bok av henne som handlade om en invandrare som sökte jobb (tror jag). Läste halva och pallade inte läsa klart. För tråkigt.
Jag skulle gärna hålla med dig om att det är typiskt svenskt att inte ta till sig det man omedelbart känner igen.
Men eftersom jag träffar en del fransmän som är på samma sätt skulle jag nog istället säga att det är inskränkt, helt enkelt.
Där sa du något, Karin.
En skall inte tro att saker är svenska eller franska, eller ryska typ. Olika sorts inskränkthet finns hos samtliga folk, kan jag tänka mig. Hos vissa kanske mer av ett slag, hos andra av ett annat.
Med viss erfarenhet i ryggen kan jag påstå detta.
Det finns också poesi på alla jordens språk, är jag rätt säker på.
Wu,
Jo, inskränkt är hon, fast kanske när jag tänker efter inskränkt på ett typiskt svenskt sätt? Just det där att öht inte se några kvaliteter alls i Le Clézios språk...
Den förra artikeln jag länkade till handlade om svensk litteratur och dess "framgångar" här. Helt uppåt väggarna och inskränkt på ungefär samma sätt eftersom den artikelförfattaren på känt svenskt manér hävdade att fransmännen ligger "efter" vad gäller barnlitteratur.
Och just den fördomen - Svergige är bäst i världen på barnböcker - är något av det mest inskränkta jag vet. Numera.
Eftersom de läser bättre barnböcker här, böcker som leder vidare till Le Clézio sas.
Litterära böcker och inte "realistiska" som ju är det enda svenskar klarar av. Där barnen kan "identifiera sig", helst med "starka flickor".
De böckerna kräks jag av, och de människorna, för att tala ren svenska som alla förstår.
Karin, ett litet sidospår i den hä diskussionen (ska följa din länk senare så jag förstår vad ni andra diskuterar...)
Jag skulle gärna vilja ha tips på bra och inte allt för svårlästa franska barnböcker till gossebarnen. Och jo, jag är medveten om det motsägelsefulla i frågan.
Jag råkade också läsa just den recensionen i helgen, när jag råkade ha tillgång till en papperstidning. Annars läser jag nästan aldrig litteraturkritik, eftersom jag inte är speciellt intresserad av de böcker som råkas ges ut i samtiden, än mindre av vad de som för tillfället råkar arbeta på svenska dagstidingar har att komma med. Just den här artikeln var lite lustig eftersom den använde så många mer eller mindre litteraturvetenskapliga begrepp, samtidigt som jag just fick en känsla av att skribenten antaligen inte lyckats begripa vad det egentligen var författaren hade velat göra (jag har visserligen inte läst Le Clézios bok, men fick ändå det intrycket av artikeln, så det var lite kul att du bekräftar det intrycket åt mig, Karin). Samtidigt var det ju ganska roande läsning. Jag tycker att sågningar ibland vara ganska roliga, och ofta ger de mig faktiskt större lust att läsa boken än sådant som höjes till skyarna. Jag uppskattade Lena Anderssons Jesusprogram i P1 för några årsedan ungefär på samma sätt. Trots vad jag nu har sagt tycker jag faktiskt att hon är en god skribent.
Jacob,
Jag tror att hennes Jesusprogrqm var at samma hall, hon laser aven Le Clezio som fan laser bibeln, typ.
Som sagt, aven jag gillar en del qv det hon skrivit.
Skicka en kommentar