De papperslösa och de aningslösa

heter en bok jag just läst, skriven av Kristina Mattsson. Den handlar förstås om den här gruppen som man som europé med papprena i ordning inte funderar särskilt över, alltså de människor som stannar i våra länder trots att de inte får och som sen försörjer sig och i regel sina anhöriga någonstans långt bort genom att jobba svart och med genomusla villkor här. De städar, jobbar i byggbranschen och diskar på restaurang.

Mattsson låter oss först möta några enskilda människor, både papperslösa och köpare av svart städhjälp. Hon visar sedan att den här ekonomin, den svarta, nu tagit sig så långt in i den vita så att man som köpare av tjänster ibland inte ens kan veta att det är en svart tjänst man köper. Även om man förstås i många fall kan eller åtminstone kan ana. Men vi väljer ofta att bortse från den saken.

Sen läser Mattsson främst internationella undersökningar och bilden blir allt tydligare. Det handlar om massvis av människor. Som försörjer än fler i sina hemländer, som alltid är röriga instabila och ofta demokratiska. 

Här, i Sverige, har de det dessutom ofta sämre än i andra västeuropeiska länder. Avsaknaden av de fyra sista siffrorna i personnumret gör att de måste betala all sjukvård själva. All. Barnen får i princip inte gå i skola! Och de flesta fackförbund (inom LO, vilket det ju handlar om) vill inte ta i dem med tång.

Hennes bok utmynnar så småningom i en svidande kritik av främst den svenska fackföreningsrörelsen som hon menar måste börja befatta sig med de papperslösa. De måste i första hand ses som arbetstagare, vilket de ju faktiskt alltid är (inga bidrag där inte), och de måste på något vis organiseras - annars undergräver facken på sikt sin egen situation.

Hon tar även upp det enda fackförbund som redan gör detta, syndikalisterna, och visar att det går om man vill.

Hon tar även upp andra institutioner och nätverk som fungerar och hjälper och stöttar inom de religiösa samfunden.

Hennes text är riktigt bra, den belyser något som i allra högsta grad behöver ljus. Den är skriven utifrån ett klart vänsterperspektiv, och jag hade nog inte saknat hennes egna erfarenheter av närstående (mamma, mormor) i dåligt betalda jobb i hushåll, om hon hade tagit bort dem. Å andra sidan, de erfarenheterna sätter in de papperslösas i en längre historisk kedja som kan vara bra att få på plats. Med klasstermer så är de papperslösa i allra högsta grad den nya underklassen. Och de har precis lika usla villkor som fattiga svenskar hade för femtio eller kanske snarare hundra år sedan.

Möjligen, utan att för den skull vara cynisk, antar jag att det är ofrånkomligt att det finns en underklass. Men naturligtvis finns det gränser för hur man får behandla folk. Och naturligtvis är det oacceptabelt att inte ge samma chanser åt en viss grupp i samhället. Chanser vad gäller framför allt utbildning - det som skulle kunna förändra de här människornas levnadsvillkor på lite längre sikt.

Mattsson menar vidare att man borde ge de papperslösa papper - rakt av.

Jag är verkligen ingen expert på detta, men om man tänker sig att facket faktiskt engagerar sig i dessa människor, hjälper dem att dokumentera livet och jobbet här? Borde de då inte efter en viss tids slit (fråga mig inte hur lång) faktiskt få det. Jag menar, har man kunnat försörja sin mamma och sina bröder någonstans i Sydamerika i fem år som papperslös med svartjobb som städare - ja, då är man inte direkt här för att snylta.

Funderar även på det lilla jag vet om motsvarande grupp i Frankrike. Att den är stor vet jag. Att barnen får gå i skolan vet jag också, då och då ska någon familj ut och föräldrar och skola engagerar sig och försöker få till stånd ändringar i besluten. Även kyrkan engagerar sig i dessa människor. Och massor av organisationer. Fast så verkar det i och för sig vara i Sverige också. Vårdkostnader i Frankrike? Ingen aning, men att barnen får gå i skolan är ju faktiskt bra och riktigt.

Nej, jag kommer definitivt inte på svar på alla de frågor den här boken ställer, men just därför var den naturligtvis bra.

Leopard förlag var det också, kommer jag på nu.