Jag begriper inte den här upprördheten. Eller vad man nu ska kalla det.
"Det vore också ett övergrepp att socialisera Författarfonden. Den består av pengar som staten betalar som ersättning till författarna för bibliotekslånen. Pengarna är alltså betalning till ett yrkeskollektiv för en konkret tjänst. Att föra in de pengarna i en statlig myndighet är konfiskationspolitik."
Säger alltså Magnus Eriksson i SvD.
Som jag uppfattat den här delen av kulturutredningens förslag, så är det alltså inte frågan om att man ger de här pengarna till någon annan (än författare). Vad som däremot händer är väl att någon annan än som idag, författarna, blir den som bestämmer vem som får några stipendier.
Men hur kan man kalla det hela en "socialisering" av fonden? Fondens pengar kommer ju från skattepengar.
Och vidare, pengarna är "betalning" för en "tjänst". Så kan man förstås se det, men man kan ju också kalla det för en fördelningspolitisk åtgärd. Författarna ska också ha del av välfärden. Typ.
Man skulle naturligtvis kunna bestämma att författarna inte ska ha del av välfärden. Det skulle antagligen gå. Det skulle bli ett jädra liv, och kanske skulle man förlora makten på kuppen.
Men det har man ju inte gjort.
Det enda man gjort är att man föreslår att en annan instans ska bli ansvarig för kulorna. Möjligen för hur de delas ut och till vem. Men fortfarande till författare, påstår i alla fall Lena Liljerot i intervju efter intervju. Mats Söderlund har väl möjligen en bättre invändning när han ifrågasätter målen för litteraturen. Om det nu är målen för litteraturen han citerar.
Följer man de nya målen kan det bli en annan sorts litteratur som premieras med den nya politiken. Men fortfarande alltså författare.
Dessutom har det väl många gånger diskuterats hur pass neutrala eller oberoende eller ojäviga de författare som sitter i fonden och nu bestämmer är. Ibland kollar någon på det och då brukar det finnas konstiga grejer. Vad jag minns.
Rätta mig om jag har fel.
12 kommentarer:
Varför tycker du inte att det är en tjänst att staten tillhandahåller författarnas böcker till utlåning på bibliotek?
(att jämföra med videobutiken som hyr ut sina filmer, till exempel)
Jo, det är väl en tjänst. Men att författarna får pengar för det är också en följd av någon sorts kris i början av sjuttiotalet då förlagen helt plötsligt inte kunde sälja romaner längre, kommer inte ihåg vad den kallas. Men sen dess är det alltså så att det ekonomiska ansvaret för författarna inte ligger hos förlagen, utan hos staten.
Jag tycker ibland att det är lite konstigt, och att det får ganska konstiga följder. Men det är förmodligen svårt att ändra på.
Dock är det inte så, mig veterligt, på andra håll i världen. Men där kan jag ha fel...
Okej. Själv tycker jag att det är självklart att det ska betalas ut ersättning för utlånade böcker, det är inte konstigare än att STIM ska ha pengar från varje butik och offentlig lokal som spelar musik (alltså utanför privata sammanhang). Av någon anledning är det sällan någon debatterar det.
Men upphovsrätt till texter har alltid varit svårare att skydda än rätten till musik och bilder, till exempel.
Hur ersättningen ska organiseras är en annan diskussion men jag tycker allt som oftast att det blandas ihop, särskilt då detta med att "staten försörjer författarna". Biblioteksersättningen är INTE samma sak som de statliga konstnärsbidragen till författare, det finns alltså både och. Det hela kompliceras av att det också finns något slags mellanting: garanterad författarpenning.
Men återigen: själva biblioteksersättningen förstår jag inte varför den skulle vara kontroversiell. Tror den har funnits sen 50-talet.
Egentligen är jag inte ute efter att debattera, men tycker att det så ofta blandas äpplen och päron i den här ständigt återkommande debatten.
Laura,
Garanterad författarpenning är just en del av biblioteksersättningen. De statliga konstnärsbidragen är, som du säger, en annan sak (men också det skattepengar i botten förstås). Författarpenningen tror jag att det är cirka 200 författare som har nu. Det stora flertalet födda på fyrtiotalet. Det är något en del författare får efter att ha ansökt om det och det kommer sent i "karriären" - om det kommer alls.
Jag kan definitivt se fördelar med det här systemet, men jag kan också se nackdelar.
Och som jag fattar det här förslaget så har ingen sagt att de här pengarna ska tas bort. Däremot blir det kanske "luddigare" VEM som bestämmer vilka som får av pengarna.
Hittills har det varit författarna själva. Med förslaget skulle det kunna bli "kulturbyråkrater". Bättre eller sämre? Det vet man ju inte.
Jag har också väldigt svårt att föreställa mig att man kan ändra något retroaktivt, det vill säga riva upp redan tagna beslut. Tror inte heller att det är önskvärt.
Det som trots allt stör mig med alltsammans är någonstans orättvisan i det hela. Man kan förstås aldrig få fram ett helt rättvist system, men man kan ifrågasätta även det rådande. Och jag tycker nog att man kan ifrågasätta de där författarpenningarna. Jag tycker att dessa pengar fortfarande ska gå till författare, men jag kan tänka mig att även andra sätt att fördela dem skulle kunna ge andra bra resultat.
Ungefär så.
Jo, jag vet att författarpenningen tas ur biblioteksersättningen, men poängen är att det fortfarande är biblioteksersättning. Att det är staten som betalar den är inte samma sak som att det är ett bidrag. Staten betalar för en massa andra saker utan att det är bidrag till dem som levererar, det är ersättning för produkter eller tjänster.
Hur ersättningen fördelas är en annan sak och visst kan det kan vara orättvist, men tekniskt blir det snarare så att en del författare "försörjer" andra författare.
I korta drag: det som stör mig är att man tror att de skattepengar som går till biblioteksersättningen och författarpenningen är ett statligt bidrag. Det är de inte, det är en del av statens kostnad för att driva offentliga bibliotek.
Upphovsrättslagen säger i många andra länder att man inte får sprida andras verk utan att betala ersättning (oavsett om det görs statligt eller privat).
Jag förstår absolut att man kan tycka allt möjligt om hur denna ersättning praktiskt administreras,
men det är fortfarande inget bidrag eller välgörenhet till författarna.
Ursäkta om jag tjatar, ville bara säga B nu när jag ändå sa A (nästan mot bättre vetande...).
Laura, det är ju i grund och botten en ÖVERENSKOMMELSE. Inget av gud givet?
Mao kan det ändras.
Min kritik ligger snarare på ett annat plan, den allmänna "kultursynen" i Sverige som jag i vissa delar uppfattar som både tom uppblåst och självgod. Detta att "kultur måste få kosta".
Men vilken kultur?
Jag skrev för en tid sen en artikel i Expressen om kulturkonservatism, där framgår det kanske delvis vad jag menar. Jag ska försöka hitta länken.
Här är den:
http://www.expressen.se/kultur/1.1399618/ett-franskt-perspektiv
Och det gör inget om vi inte är överens här :)
Hm, jag undrar om vi inte talar förbi varandra. Det är inte dina åsikter jag reagerar på, utan det jag uppfattar som sakfel i ditt resonemang (i det ursprungliga inlägget, alltså, och i den första kommentaren).
FÖRDELNINGEN av biblioteksersättningen är ju en överenskommelse. Men inte biblioteksersättningen i sig, den bygger på upphovsrätt. (Det är klart att lagar också är ett slags överenskommelser och att de också kan ändras, men det tror jag inte att du menar.)
Om hela biblioteksersättningen rakt av gick till varje författare skulle problemet vara löst. Den som lånas ut mest får mest, den som lånas ut väldigt lite får nästan ingenting - men ersättningen per utlånad bok blir större än idag eftersom ingen andel går till stipendier eller författarpenningar. Staten betalar lika mycket som tidigare.
Det har inget att göra med kulturpolitik eller att "kultur ska få kosta" (eller inte). Det kostar att köpa in böcker (hittills har ingen opponerat sig mot det, tror jag...), det kostar att låna ut böcker (immaterialrätt, inte kulturpolitik).
Hur mycket man ska stödja kultur eller författare med olika anslag är något annat, och det kan man förstås diskutera hur mycket som helst. Sen att immaterialrätten håller på att urholkas rent allmänt med nätet och så, det är ju också en diskussion för sig.
Jag tycker bara att det är synd om man vill diskutera kultursyn och -politik att liksom rikta in sig på fel sakförhållande, det är därför jag med en dåres envishet utgjuter mig en gång till. :-)
Annars: tack för länk. Själv vet jag inte var jag ska placera in mig på den där skalan, men jag tror jag håller med om det mesta du skriver där.
Jo, jag menar nog att ersättningen i sig också är en överenskommelse.
Kolla t ex wikilänken på ordet "biblioteksersättning".
Här framgår också att biblioteken kan låna ut EN bok av en författare UTAN ersättning, så...
http://www.svff.se/FOLD1.html
Jag ser det mer som en del av en kulturpolitik än en del av immaterialrätt. Även om frågorna förstår tangerar varandra här.
Så, med en annan dåres envishet. Vi är helt enkelt inte överens här.
Okej då, vi är väl inte överens...
Jag måste i alla fall säga så här:
Att det alls finns offentliga bibliotek är förstås kulturpolitik. Men om man avskaffade dem och vi gör tankeexperimentet att det skulle startas privata bibliotek istället så skulle de också vara tvungna att betala ersättning för utlåningen (immaterialrätt).
I länken till Svff står det:
Detta betyder att ett bibliotek som har köpt in en bok har rätt att låna ut den; författaren kan inte motsätta sig det och har ingen laglig rätt till ersättning. Detta är en kulturpolitiskt motiverad inskränkning i upphovsrättslagen för att värna allmänhetens tillgång till litteratur genom den fria biblioteksutlåningen. (min kursivering)
Enligt upphovsrättslagen har egentligen författaren rätt att motsätta sig utlåning, och rätt att få ersättning för den utlåning som görs. Kulturpolitiskt har man bestämt att inskränka lagen när det gäller offentliga bibliotek, men ändå betala en ersättning.
Jag tycker att bibliotek är skitbra och har lånat många tusentals böcker genom åren, ett sanslöst privilegium egentligen. Jag har också jobbat en del med upphovsrätt så jag är säkert "yrkesskadad".
Sen är det rätt kul att du som ju har rätt till biblioteksersättning och jag som inte har det liksom har "motsatt" ståndpunkt än man kunde förvänta sig om man nu bara skulle gå efter egennytta.
Laura, jag är också helt och hållet för bibliotek och använder mig mycket av dem, tycker att de är helt fantastiska.
Så där är vi överens.
Funderade även över varför jag irriteras något över denna biblioteksersättning. Som du påpekar så borde jag ju inte göra det.
Och vad som stör mig är för det första den energi enskilda författare och författarförbundet lägger ned på att framställa de här pengarna som en naturgiven rättighet, omöjlig att ändra på. Jag menar att det är en sorts hyckleri. Vidare störs jag av att biblioteksersättningen alltid framställs (från samma håll) som något som ALLA författare är väldigt överens om, inte ersättningen i sig, utan hur den fördelas. Det stämmer ju inte heller.
Jag retar mig helt enkelt på hur en liten klick av författarkåren talar för alla och får det att låta som om de hade alla med sig där. Det har de inte.
Jag vet inte ens om de har en majoritet av författarna med sig.
Jag är egentligen inte emot denna form av ersättning, men nu när jag funderat mer på den tror jag att man skulle komma fram till en bättre deal genom att fråga sig vad som är bäst för litteraturen - och inte för författarna.
Naturligtvis hänger det ihop. Jag vet.
Men jag är inte alls säker på att det system som nu är på plats är det bästa just för litteraturen, jag menar att det är där man skulle börja rota i saken.
Annars har du förstås rätt - dessutom: så fort ett offentligt bibliotek har mer än ett ex av en bok så pajar ju mitt resonemang.
Men det var en intressant diskussion, tack!
Tack själv! Jag brukar dra mig för att diskutera sånt här för att det mest brukar bli allmänt jobbigt istället för givande. Skönt när det blir tvärtom.
Skicka en kommentar