Jag kom på ett ord jag tänkte använda mig av på något sätt. Folkhemsmarkör.
Folkhemsmarkörerna kan ju naturligtvis vara många och säkert personligt färgade. Men jag tänker mig att Folkhemsmarkörer främst finns i historien, de kan också finnas i återblickande texter. Om man börjar räkna dem är de säkert hur många som helst.
Annars är ju det gängse, vad jag vet, att man säger klassmarkör, är det inte?
Och allt möjligt, ja, faktiskt allt, kan vara klassmarkörer? Eller?
I den mån man tillhör någon klass, och det behöver man kanske inte göra, men man kan ju heller inte förneka alla tillhörigheter, så blir ju allt klassmarkörer. Man kan verkligen hamna helt uppåt väggarna med klassmarkörer. Man kan göra fel och tolka fel.
Men en folkhemsmarkör, menar jag, är något annat än en klassmarkör. Med klassmarkörerna vill man i regel visa tillhörighet i klass. Eller också bara blir det så.
Men med en Folkhemsmarkör är det något annat. Jag tror verkligen att Palme t ex ville tillhöra Folkhemmet mer än överklassen. Jag vet inte om han lyckades, men viljan fanns.
Nu tar jag några exempel på folkhemsmarkörer: gummisnodd runt plånboken, medlemskap i Konsum. Ni fattar?
Men är Folkhemmet bara politiskt? Eller är det också något annat, och i såna fall vad?
Det är det jag skulle vilja veta, tror jag. Vad innebar egentligen folkhemmet mer än en politisk vänstervåg? som fortfarande på sätt och vis svallar och som samtidigt på sätt och vis helt urholkats (om nu vågor kan urholkas) på sitt ideologiska innehåll. Om man t ex läser om Helle Kleins lön och pensionsvillkor. Bara för att ta ett exempel.
Det jag har emot Folkhemmet, känner jag nu, är dess extremt materialistiska hållning. Gäller politik, gäller allt. Seder, historiesyn, rubbet. Dess vilja att reducera människan till något i varje skrymsle och vrå mätbart.
Nu slutar jag. Markörerna får jag återkomma till. Kanske finns det såna som helt bytt betydelse. Det skulle jag vilja veta.
3 kommentarer:
Som på beställning, Karin, har du en lämplig understreckare i SvD lite på temat...
Nu menar jag bara att det där belyses tidsströmningar ur ett kvinnligt perspektiv, något som iofs är i sig en strömning idag.
Folkhemmet, dvs först socialdemokratins och sedan alla partiers överideologi för att på alla plan förvandla ett lusigt, efterblivet utkantsland i Europa till ett modernt industrisamhälle, hade som grund en stabil tillväxt som gjorde det möjligt för både arbete och kapital att inse samarbetets ömsesidiga fördelar.
Vägen från utedass till vattenklosetter kantades förstås av rashygien och hårdhänt social ingenjörskonst - men i grunden var det progressivt och nödvändigt.
Nu haltar tillväxten och samarbetet består mest i att arbetets och kapitalets översta skikt delar ut bonusar till varandra.
Och vi därnere ska inte producera först och konsumera sen, utan konsumera först och betala sen, om vi kan.
Men det var nog inte såna övergripande ting du tänkte på... För mig är folkhemmet femtiotalet och sextiotalet, med sakta men säkert höjd levnadsstandard och ett begynnande prylsamhälle (du får botanisera i årsböcker och tidskrifter och designkataloger och sånt) och en tro på att det blir bättre och bättre, en tro på den reformpolitik som fördes - yngre människor har svårt att föreställa sig det, men politik var i mycket idépolitik - inte dagens utspelspolitik riggad av spin doctors.
När jag tänker efter blir jag nostalgisk och snart muttrar jag att det var bättre för...
Lennart Erling,
Nej, det var nog inte övergripande svep jag tänkte på, men tack för det. Det skadar inte.
För mig finns resterna av Folkhemmet i min barndom, och rötterna till det i föräldrar och far- och morföräldrar. Men som epok är det förmodligen överspelat, det är en tid man blickar tillbaka på, förmodligen kan man se små sprickor redan i det Folkhem vi minns som nu vuxit till avgrunder.
Kanske var det bättre förr. Men så långt har vi inte kommit än att vi med säkerhet kan konstatera att så är fallet. Vi vet inte, fast jo. Nog ser man vartåt det lutar. Det gör man faktiskt.
Och i såna fall var det bättre förr.
Skicka en kommentar