Jag har också läst Zarembas artikelserie, nu det sista(?) avsnittet där Sds Jimmie Åkesson får lägga ut texten om vem som är svensk. Och inte.
Intressant läsning i kombination med Zarembas är Thomas besök på banken och apoteket i Kristianstad.
Zaremba väljer, i den här texten, att låta en svensk inte helt genomtänkt politiker på yttersta högerkanten stå i kontrast mot en riktigt vettig irakier.
Man kan lika gärna se verkligheten som Thomas gör - och det är lika sant. Thomas är för övrigt inte någon rasist - heller.
Någon i Zarembas artikel får säga något i stil med att svenskarna (de etniska då) måste få sörja "folkhemmet" och kanske flaggan och möjligen allemansrätten eller - inte vet jag. Det ligger det förmodligen en del i.
Vad jag själv kan konstatera som utvandrad svensk, och invandrad fransyska(?) är väl att det där med integration är en process som tar sin tid. Och att med största sannolikhet så kommer det stora flertalet av de här människorna som nu inte verkar särskilt svenska - att bli det. Kanske mer svenska än svenskarna själva. För det är vad som händer. Här röstar portugiser i byggbranschen, invandrade på sextiotalet, på Le Pen. Inte alla förstås, men de är emot den förändring de ser ske. Eller snarare som de har sett ske. Den förändring som ser ut ungefär som Kristianstads centrum - också här.
Men tillbaka till integrationen. Man anpassar sig, om man får en sportslig chans att göra så, om man finner en plats, ett jobb, om man lyckas få ordning på sin tillvaro - något man ju i regel inte lyckades med i det land man lämnade. (Oberoende av orsaker.)
Och sakta förändras ens värderingar. De närmar sig det nya landets, trots att man har de gamla kvar i bakhuvudet. Man får en sorts många gånger tröttsamt men också berikande dubbelseende, och man tippar mer och mer över mot de nya värderingarna.
Så nej, jag är inte heller svensk med Åkessons kriterier.
Men är jag då fransk? Nej, det kan jag ju inte påstå. Men jag håller på att bli. Dubbla lojaliteter är det inte frågan om. Jag vill bo där jag bor. Det började med att jag tyckte att den franska skolan verkar bättre än den svenska. Mer pålitlig, trots allt.
Bra. Vad blir då konsekvensen? Jo, att om jag vill att mina barn ska gå igenom franskt skolsystem (och då blir de ju franska) då blir det ju ganska konstigt om inte jag också är fransk. Vill bo här. Vill dö här. Begravas, typ.
Sverige är trevligt som semesterland, tycker jag. Vore verkligen tråkigt om det blev fullt med turister och skräp och om allemansrätten försvann och om man inte fick tälta i skärgården. Tycker jag. Jag menar att man kunde ta vara på själva Skansen-känslan som finns på många håll i Sverige och bygga ut den.
Men när det gäller utbildning, jobb, framtid... så är jag inte så säker på att Sverige är det bästa. Kanske inte heller Frankrike - rakt av. Där gäller nog en kombination. Och den grejar vi med lite internationell karaktär.
Hej på er!
12 kommentarer:
Hej Karin
Jag läste den senaste artikeln i dag, den där han träffade Jimmie Åkesson. Vilsen kille den där Åkesson. Jag skulle inte ta honom som måttstock för vad som är svenskt.
Jag har börjat så smått med stand-up, och ett av de skämt jag är mest nöjd med börjar så här:
"Sverigedemokraterna vill stoppa invandringen för att den hotar urvattna den svenska folksjälen. - Jag frågar mig: är det verkligen något att oroa sig för?"
Och det tycker folk är jätteroligt.
Enda felet med Zaremba är att...
Nej, karln verkar helt OK. Fast lite eljest. En "främmande fågel" med "konstigt" läte... Var har jag hört sådant sägas?
Ursäkta. Jag är cynisk.
Anders
Tack. Ja, alltså, jag höll på att skriva att Åkesson är en idiot (och nu gör jag ju det) men så kom jag på att så kanske man inte säger?
Han förefaller vara rätt vilsen. Ja.
Och samtidigt finns de här problemen som måste diskuteras på ett seriöst sätt och som jag inte ser att de andra partierna tar på allvar.
Jag gillar Zarembas artiklar därför att de sjunger ut. Han säger mycket och han säger inte entydigt. Man kan ju t ex efter dessa artiklar fråga sig vad han definierar som svenskt. Är han själv, med egna ögon, svensk? Är det viktigt att vara svensk? Är det ens möjligt att vara svensk - idag?
Jag skulle svara både ja och nej på den frågan.
Men dig, Anders, uppfattar jag som helyllesvensk, som en BRA svensk. Generös med humor, en sån svensk som gör att man det känns möjligt att vara svensk. Trots våra eventuella meningsskiljaktligheter.
Alltså, ungefär en sån svensk som Roy Andersson, en sån som gör ROLIG reklam.
Wu,
Möjligen är du part i målet. Det jag kan tycka att man kan anklaga Z för är en viss - halhet. Var står han själv, undrar jag då och då.
Vilket inte hindrar att jag tycker att det mesta han säger är jävligt bra och att det borde ha sagts tidigare och mer och oftare.
Då så, Karin, jag tycker som du.
...det borde ha sagts tidigare och mer och oftare... och av de många andra än han.
Det var väl det. Jag bara vet sådant.
Skansenkänsla i Sverige? Mitt intryck är att man är väl så bra på att ta hand om kulturhistoriskt värdefulla miljöer i Frankrike som här.
Jacob,
Skansenkänslan är nog något annat, det är själva turistkänslan jag är ute efter och jag säger emot mig själv och är inte helt allvarlig där. Lite dumt skrivet, tänker jag nu.
Jag råkade läsa båda texterna (Zarembas intervju med Jimmie Åkesson och Thomas Nydahls blogginlägg) i går morse men associerade dem inte med varandra förrän jag strax därpå fick syn på dina kommentarer. Jag håller med om att det kan vara intressant att lägga dem bredvid varandra men jag är också osäker på om det kan ge upphov till några intressanta eller meningsfulla tolkningar. Det handlar ju om två helt olika slags texter (och det är nog en del av förklaringen till att jag inte omedelbart kopplade ihop dem).
Även om Åkesson framstår som minst sagt virrig försöker han ju faktiskt beskriva ett slags ideologi (förvisso baserad på okunnighet och grumligt tänkande). När det gäller Nydahls berättelse om sitt besök i Kristianstads centrum har åtminstone jag svårt att läsa den som något annat än en beskrivning av ett sinnestillstånd dominerat av något slags allmän misantropi och främlingskap. Det är ju inte bara de bråkiga arabisktalande ungdomarna, de till synes sysslolösa irakiska männen och de beslöjade kvinnorna som väcker hans irritation. Han försöker inte heller placera sina intryck i något annat sammanhang än de egna sura reaktionerna.
Det ska väl till en ganska rejäl dos illvilja för att läsa in ett rasistiskt budskap i "Resa med buss till stadens centrum". Men väljer man att läsa den som en *politisk* text är det svårt att inte se den som ett uttryck för just det slags oreflekterade missnöje och främlingsfientlighet som driver somliga i armarna på rasistiska partier på yttersta högerkanten.
PD,
Intressant kommentar. Jag kände alldeles tydligt att det här inlägget kan missförstås eller kanske att jag är ute och cyklar när jag gör kopplingen, men jag gjorde den ändå. För att se om något skulle hända, antar jag.
Att det är två olika sorters texter håller jag med dig om, de kretsar dock kring samma problematik. Ingen av dem kan väl sägas vara rasistisk, även om båda snuddar vid möjliga sådana kopplingar.
Zaremba tycks ha mycket mer av "agenda" i sin text, den är tydligare vinklad. Han är ute efter att få Åkesson att framstå som en idiot, vilket han ju också gör. (Därmed inte sagt att han ÄR det.)
Nydahls text uppfattar jag mer som en iakttagelse, läser man mer av Nydahl så känner jag igen det som Zaremba beskrev som en "sorg över ett förlorat folkhem" i dem. Kanske.
Och eftersom jag har läst Nydahls blogg länge och tror mig veta ungefär vad jag har honom så tycker jag mig veta att han inte är någon rasist. Han är skeptisk, ibland skrämd men nej, inte rasistisk.
Men han hjälper oss inte på traven med några förtydliganden, talar om att jag är minsann inte rasist. Han meddelar sina iakttagelser rätt och slätt.
Och man får förstås en känsla av att han inte ljuger. En annan iakttagare hade kanske hört fågelsång eller sett att ett par av ungdomarna var förälskade, sett något annat helt enkelt.
Vilket gör att Thomas berättelse inte kan ses som en objektiv "sanning". Ändå framstår den för mig som MER sann än Zarembas helt klart utvalda intervjupersoner. Som sa sånt han ville få sagt.
Nej, det kanske inte är fruktbart att ställa de här två texterna mot varann. Eller så här då? Thomas beskriver något (utan att hemfalla åt rasism eller förenklingar) som många känner igen men som är svårt att tala/skriva om utan att just få tillmälet rasist kastat efter sig. Han balanserar på den gräns som kanske fler borde balansera på?
Den verklighet Thomas beskriver här antar jag ändå är just sds grogrund. Men de använder eller ser den på ett annat sätt än Thomas.
Och Zaremba väljer i den här artikelserien att bortse från just den delen.
Om någon gör det enkelt för sig i det här sammanhanget, inte är det Thomas.
Ju mer en text talar om för mig vad jag ska tycka och tänka (inte om texten utan om det den beskriver) desto mer illa tycker jag om själva texten.
Känner jag nu.
Karin, du säger: "Ju mer en text talar om för mig vad jag ska tycka och tänka (inte om texten utan om det den beskriver) desto mer illa tycker jag om själva texten."
Sådant är mitt förhållningssätt. När jag skrev om ett tjugotal samtida stadsmiljöer i min trilogi Politisk geografi fick jag i ett par recensioner otäcka ord kastade efter mig. Jag skulle vara främlingsfientlig. Halleluja.
Mina texter ger inte uttryck för något annat än en solitär människas sorg över Europas fall. Det vi ser runtom oss har ingenting med ras, hudfärg eller nationalitet att göra. Däremot tror jag att det har mycket att göra med ideologi: de totalitära ideologier som raserar och krossar, å ena sidan, och å andra sidan ett samhälle - ett kollektiv - handlingsförlamat och nedgånget. Nationalismen är inget svar på någon fråga. Om mina texter talar till något så är det definitivt inte nationalismen. Inget kunde vara mig mer främmande eftersom nationalismen idag är en hatisk och aggressiv ideologi. Däremot kan jag föreställa mig ett slags patriotism, en kärlek till platsen och roten, en kärlek till det förflutna i den egna släkten, familjen, by, landskapet etc. Jag tror att den som förnekar rotens betydelse för sig själv också nekar andra att leva i dess skugga. Roten är allt. Vad vi gör av resten är upp till oss. Men en sak är säker: jag kommer aldrig, vare sig idag eller i framtiden, att diskutera utifrån anklagelsen att jag skulle vara rasist eller att mina texter (artiklar, bloggar, böcker) skulle flirta med den sortens stenåldersideologi. Never.
Thomas,
Jag vet.
Och jag blev lite konfunderad av PDs kommentar; han uppfattar ju då din text rätt annorlunda än jag gjorde. I och för sig kan man inte säga att han ser den som rasistisk, han heller. Men hans läsning stämde inte så väl överens med min egen.
Det är kanske så att du ser det många helst undviker att se. Du ser mer av det som är jobbigt och svårt att förhålla sig till när du åker in till Kristianstad till exempel. Och så talar du om vad du ser och folk blandar ihop dina iakttagelser med sånt som "brukar" komma i samband med sådana iakttagelser?
Det är förstås delvis ett val från din sida, du skulle kunna stoppa in lite brasklappar här och var och texterna skulle bli "enklare". Men de skulle också bli sämre.
Tror inte att det är värt det.
Hej på er!
Jag tror faktiskt att vi delar en leda vid ett ängsligt debattklimat som gör att vissa iakttagelser och åsikter grundlöst stämplas som främlingsfientliga eller rasistiska eller vulgärt nationalistiska. Jag syftar bland annat på sådant som kritik mot islamism, ”sorg över ett förlorat folkhem” eller ”kärlek till platsen och roten”. Ändå är det så villkoren ser ut i det offentliga samtalet, på gott och ont. De kan upplevas som hämmande men innebär också att man måste välja sina ord med största omsorg (kanske inte så dumt) – och dessutom fundera en del över i vilket sammanhang man presenterar dem, åtminstone om man vill undvika missförstånd. (Antagligen är det också klokt att minnas att vissa uttryck och symboler kommit att användas av den yttersta högern och att de därför inte är oskyldiga. Den svenska flagga som en del människor häruppe låter hänga från balkongen betyder något helt annat än den som vajade över ett folkhemskt torp på 60-talet. Det är inte heller svårt att tänka sig någon som drar kritiska växlar på att fraser som ”platsen och roten” skulle kunna påminna om en unken Heimat-retorik.)
Det är just därför jag ser problem med att lägga Nydahls och Zaremba/Åkessons texter bredvid varandra. Läser man den förra som en *politisk* kommentar snarare än en beskrivning av en deprimerad dag tycker jag nämligen att Nydahl både är ute och cyklar och tappar balansen. Själv valde jag alltså att inte läsa hans blogginlägg på det sättet - men att döma av de upprepade (och, vad mig anbelangar, helt onödiga) påpekandena att Nydahl varken är rasist eller nationalist borde jag antagligen ha varit ännu tydligare på den punkten.
PD,
Du var faktiskt tydlig på den punkten. Skillnaden mellan dig och mig vad gäller Thomas text tror jag ligger i att jag helt enkelt gillar den mer än du gör.
Bon. Det är ju inget ont i det. Man behöver inte tycka likadant om allt.
Vad gäller det offentliga samtalet håller jag både med dig och inte. Klart man måste välja sina ord och så vidare, men samtidigt förändras det så sakteliga. Det ser man ju först med ett längre perspektiv, vad som är pk eller sägbart är inte konstant över tiden.
Därmed kan man försöka påverka det offentliga samtalet. Man vet självfallet inte om man lyckas och åt vilket håll råmärkena ska förflytta sig, men alla som ligger på gränsen mot det icke-pk gör ju det.
Och det är nånstans DÄR som jag tycker att de mest intressanta texterna (oberoende av vilken sorts texter det är) ligger. Men man måste se upp, för de kan, som sagt, innehålla grejer man inte ställer upp på.
Tack för att du hörde av dig igen.
Skicka en kommentar