Länktips

Enligt Wiman så bloggar numera Lars Gustavsson och Svante Weyler. (Jag vet, jag är aldrig först med en nyhet.) Fann även för några dagar sedan Merete Mazzarellas blogg, efter ett tips från Bodil.
Gustavsson har jag inte orkat kolla än, men de två andra har jag läst lite i.
Och tja, ska man dra några slutsatser av detta? Skulle det vara att "moderna gamlingar" (Ja, det blir det väl förbannade om de läser, men kom på något bättre själva då!) nu tar sig över en sorts tröskel? Mazzarella är skeptisk, hon tror att det redan finns alldeles för många som skriver där ute.
Weyler har väl en sorts företagsagenda med sitt bloggande. Men inte bara, vad det verkar.
Thomas skriver om den nu döde Kurt Lundgren, bloggaren som enligt artikeln hade fler läsare än DN. (Länk från Thomas blogg.)
Håller bloggande på att bli etablerat? Ser fler det som nödvändigt att ventilera det de inte får betalt för/plats till på annat håll i den fria rymden? Eller som ett sätt att diskutera det som annars inte diskuteras?

Bengt O skrev nyligen om bloggrötan. Nej, så hette det nog inte, det hette nog länkrötan. Länkrötan är helt enkelt det att de länkar man stoppade in i en text för ett par år sen nu då man klickar på länken inte leder någonstans. Jag har också sett det. Gamla recensioner ligger inte kvar på samma ställen, förmodligen tas de in i någon form av arkiv, och blir sen bara tillgängliga på något annat, kryptiskt vis. Kanske inte alls.

Slutsatsen, för min del, är att det som läggs här, i rymden, faktiskt aldrig får samma kraft som det som sätts på papper. Det är inte alls säkert att dessa prominenta bloggare (ovan) bidrar till morgondagens forskning om dagens kulturklimat.
Nåja, det kanske inte var vad de hade tänkt sig heller. Alla slag har sina fält, så att säga.

Ett inlägg hos Weyler gav mig faktiskt lust att kommentera. W undrar bistert hur man får svenska läsare till (översatt) världslitteratur - ja, innan den får nobelpriset, då.
Han hummar om att man bör få dem kända på andra sätt, liksom innan, och det är väl helt enkelt det gamla vanliga? Egentligen? Le Clézios bästa kakrecept i Året Runt och sen känner tidningens läsekrets igen Le Clézio när han dyker upp med en roman?
Dåligt exempel, för han har redan fått Nobelpriset. Men ni fattar själva poängen, antar jag.
Mitt förslag är bättre och mer radikalt: Man ber dem skriva, helst självutlämnande, om den svenska ankdammen. Självklart med nämnande av namn. Förlaget får bistå med en lista. Och sen skriver de om hur mycket de hatar allt och alla. Och att de aldrig mer ska sätta sin fot i detta barbarrike.
Då. Kanske det smäller till.
Annars tror även jag på kakrecepten, förstås. Eller om de kunde fås att delta i en tävling, om säg... en deckare eller en kokbok?
De måste helt enkelt lansera sig på den svenska marknadens villkor.
Det var dit jag ville komma.
Annars är nog det bästa att de skriver om Sexturism i Sverige, Folkhemmets väl dolda mörkertal. (Här finns utrymme för rätt mycket fantasi, för dem som nu inte gillar det självutlämnande.)
Eller. Alltid poppis: De intresserar sig för mordet på Palme.
Det finns faktiskt massor av sätt!

Nåja. Kära Nykomlingar: Lycka till!