Min barndom är inte ett dugg poetisk, knappt litterär. Den är prosaisk som en sur lovikavante med isklumpar i tofsen, blek. Bleka smala barn som stimmar som fåglar på en bit av tajgan, mellan höga betonglameller.
Doft av vittvätt och grönsåpa, men också fullgubbar som luktar kiss på bussen och avgaser. Slammer och tystnad. Asfaltsremsor som tar slut och blir till lummiga grusvägar i haglandskap. Grodyngel i sankängar och skridsko på gärdena på vintern.
Syntetpälsfodrade allväderskängor och jacka i bävernylon.
Inget siden, ingen sammet, ingen trasa, ingen lump.
Förorten var ny som en tandborste och barnen klippta och kammade, hade inte ens löss.
Inga adliga namn och inga zigenare heller i skolkatalogen. Några finnar var det mest pittoreska inslaget.
Och inte ens de var ju spännande. De var som vi andra, bara söp lite mer. Koskenkorva. Vittu.
För resten söp inte folk heller nämnvärt. Man kan fråga sig vad de gjorde egentligen mer än jobbade och lagade mat till sina barn.
Längtade till något annat i solnedgången?
Såg övergivna kundvagnar på lekplatserna?
Skaffade motorvärmare till bilen.
Talade i telefon och betalade räkningar, planterade blommor och frön och skaffade lykta till balkongen.
Men ju mer jag försöker sätta ord på den, desto mer slipper den undan. Som att vada i långgrunt vatten, som en söndageftermiddag då solen fortfarande står lite för högt för att tanken ska slippa sitt tjuder.
Så är barndomen, lång och vid och flack. Oändligt långsam.
Men med rum.
Hemma i lägenheten högst upp i betonglamellen.
Hos farmor och farfar på Torsgatan.
Och på den blommande ön i den sörmländska insjön.
11 kommentarer:
Men om man har haft en helt annan barndom så verkar din beskrivning nästan exotisk. (Jag menar det verkligen!)
Jag vill läsa mera!
Laura,
Faktum är att detta är ett försök att göra Folkhemmet just exotiskt. Man får lov att ta i litegrann, men kanske är det faktiskt just ganska underligt?
När jag ser tillbaka och tänker mig att jag försöker berätta för dem som nu omger mig, så inser även jag att det här är rätt odd.
Om man tänker sig att man kör min barndom eller egentligen en allmänsvensk folkhemsk sådan genom en "Le Clézio-manipulator" så kommer man åt det jag vill komma åt.
Helena,
Bra! Det hoppas jag att du får så småningom!
Le Clézio-manipulator låter spännande... Jag vill också läsa mer!
Tomas Andersson Wij sjunger om ungefär samma sorts uppväxt som du berättar om, det som kan kännas väldigt exotiskt för mig med. Jag tror du skulle gilla honom.
Den här Youtube-filmen är usel, men låten är bra: Landet vi föddes i.
Well, mina damer, jag ska göra vad jag kan.
Jorun,
Jag har försökt kolla på klippet men man hör ju inte vad karln säger! Hur som helst kan jag väl testa på annat håll. Lastfm eller nåt, då kanske det klarnar.
Men din barndom måste ju också varit folkhemsk, om än med granplantor och religion som självklara ingredienser?
Tror du verkligen att det är så stor skillnad?
Hmm, det tål att funderas över... Så här lite oreflekterat skulle jag säga att utflyttningsbygderna jag kommer från låg/ligger i de yttersta utmarkerna och att flyttlassen gick därifrån in till folkhemmets radhusområden och miljonprogram.
Ska fundera.
De flesta sångtexter kan man hitta på
http://www.lyricsmania.com/
Såg att Wijs sång finns där.
Vill bara instämma i kören. Skriv, Karin, skriv!
Jag med.
Instämmer - i kraft av åtminstone min imposanta kroppshydda...
Tackar, tackar.
Skicka en kommentar