handlar om Amos Oz' uppväxt i Israel. Han föddes 1939 och berättelsen slutar vid moderns självmord 1951 då Amos var tolv år.
Under den här perioden händer mycket. Staten Israel utropas, framröstas eller vad det nu kallas -48 vilket följs av omedelbart attack från omgivande arabiska länder.
Men innan dess hinner den lilla pojken Amos växa upp, i alla fall en bit.
Författaren berättar sina föräldrars historia - de var båda invandrare från Sovjetunionen. Mamman från Ukraina och pappan från Litauen och de måste ha kommit till Palestina på trettiotalet.
Det handlar mycket om den europeiska antisemitismen under trettiotalet, de båda föräldrarna pluggade i Polen och även i Tyskland.
Och deras flytt måste förstås som en följd av dels antisemitismen och dels det som jag antar kallas sionismen, alltså en vilja hos judarna själva att återvända till Israel och där skapa en egen nation. En sorts Folkhemstanke, alltså, och likaså en nationalism bland alla de andra florerande nationalismerna. En tanke som då ivrigt påhejades av icke-judiska européer.
Om jag nu läst mycket, kanske för mycket, av judiska författare som stannade i Europa som t ex Némirovsky, och som dödades i koncentrationslägren, så skriver Oz' en sorts segrarnas historia. Staten Israel blir en naturlig följd av de europeiska stämningarna på trettiotalet, livet i Israel är ingen dröm på röda rosor direkt, men det är ett liv. Och där ligger skillnaden.
Här är andra sidan av myntet, det som var ständig förtvivlan och tragik och ett gammalt ombonat och inbott Europa som man just därför inte orkade lämna, blir i Israel nybyggarland på ny främmande mark. Jerusalem är Oz' barndomsstad och han känner ingen annan, men han läser sig så småningom till en bild av Europa med floder, städer, klocktorn och alper. Men gröna ängar och djupa skogar, och framför allt med melankoliska ryssar som är som hans föräldrar - som i sin tur är som tagna ur en roman av Némirovsky eller Makine.
Det omoderna småborgliga ghettot känns för trångt, Israel beskrivs som något som man hoppas mycket på, som något modernare. Och det är förstås här man känner igen den svenska efterkrigsstämningen där man rev de gamla stadskärnorna för att bli av med lössen.
Well, det är någonstans dessa löss (möjligen i mer människolika skepnader, men ändå) som även familjen Klausner vill lämna bakom sig. Men det går sådär. Oz' beskriver en stad där det finns fler utbildade universitetslärare i filosofi och hebreiska än studenter.
Han beskriver ett samhälle som ändå är hoppfullt. Nu jävlar, säger Oz' farfar. Nu är vi verkligen hemma. Vi har jagats genom århundrandena och över kontinenterna, men nu är det vi som sätter ned foten.
Och han räknar kallt med att USAs atombomber står bakom dem om någon muckar.
Det blir naturligtvis paradoxalt och nånstans omöjligt för många att få ihop sig själv till en hel och liksom rotad individ under såna omständigheter.
Oz' mamma tar alltså sitt liv i slutet av boken. Oz själv som då är tolv lämnar snart fadern, som strax därpå har gift om sig, för att bosätta sig på en kibbutz.
Boken handlar förstås också om hur det är att växa upp. Oz är ensamt barn och har en skara vuxna omkring sig som beundrar allt han tar sig för. Det handlar om lekar och läsning och utflykter till mostrar och så vidare.
De delarna är ok, men i mina ögon ligger bokens stora värde i att Oz lyckas föra fram judarnas historia bort från Europa och in i Israel som en naturlig och konsekvent berättelse.
Samtidigt blundar han inte för att det faktiskt redan bodde folk på platsen, folk som man blåste rejält och som man kan förstå inte köper det hela.
Som utomstående kan man se hur Israel är en konsekvens av europeisk nittonhundratalspolitik och även av allmänna stämningar, men man kan också konstatera att det ännu mer naturliga hade varit att judarna fick stanna kvar i Europa (ingen antisemitism, ingen Hitler etc), pyssla med sitt och integrera sig i sin egen takt. Och att de hade fortsatt att vara den del av Europas historia och befolkning som de hade varit sen urminnes tider.
Det är liksom en helt rubbad idé att flytta en del av Europas befolkning till en annan världsdel och påstå att den hör hemma där!?
Det är vad man faktiskt också tänker när man läser den här boken.
2 kommentarer:
Karin, fint att ta del av din läsning av Oz. Som du vet har han betytt väldigt mycket för mig, och just den här boken håller jag för att vara en av hans bästa.
Jag är inte så säker på att det förhöll och förhåller sig så som du säger på slutet i din text. De många judar som mördades i Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Danmark, Norge - och andra europeiska länder - var i högsta grad assimilerade. All historieskrivning om de tyska judarna understryker att de var "mer tyskar än andra". Gettojudarna från öst vill jag inte diskutera nu, utan just dessa, som skulle ha fått stanna och leva vidare. Om det är vi överens. Frankrike och Tyskland är inte precis "judenrein" ens efter Hitler. Men att de dödades berodde inte på bristande assimilering, utan på den nazistiska föreställningen om Juden som roten till all europeisk olycka, en antisemitism med minst tre rötter: den biologiska, den religiösa och den nationella.
Men man kan inte heller säga att det judiska folket saknar rötter i Palestina/Israel. Jag har aldrig förstått varför det är så upprörande med judar i Judéen. Det judiska folket har djupa, mycket djupa, rötter i det som idag är Israel. Dessa rötter skars ju aldrig av i diasporan, de levde, de odlades, de kultiverades och traderades i århundraden före sionismen. Sionismen är ju en modern företeelse, samtida med andra nationella rörelser från mitten av 1800-talet. Som jag studerat den albanska nationella rörelsen från 1870 och framåt har jag sett en mängd parallella spår med den judiska.
Nå, bara några tankar i anslutning till din text!
God söndag från ett soligt, varmt och vackert Skåne, Thomas
Thomas,
Well, jag begärde nog ingen assimilering direkt, i min text, även om det kanske lät så. Lika oassimilerade som någonsin tidigare, men i fredligt samliv med majoriteten då?
Det som ändå slår mig vid läsningen av den här boken är hur mycket MER HEMMA Oz' föräldrar, kanske i synnerhet mamman, verkar vara i Europa än i Israel. Det var snarare så jag menade.
Hon tog sig aldrig där i stenöknen, vi får inte reda på exakt varför men så var det ju?
Och pappan... tog sig väl inte heller riktigt, om man ska tro Oz. Han blev aldrig den där kanonforskaren/vetenskapsmannen som han liksom hade trott att han skulle bli eller var ämnad att bli.
Å andra sidan kan man invända mot det att det nederlaget hade kunnat komma ändå, även om de hade stannat i det där Sovjet som jag skissar på - som ju heller verkligen inte fanns!
Nej, det är inte en upprörande tanke med judar i Israel, det tycker inte jag heller. Fast även Oz ser ju problemen. Någonstans låter han någon säga: "Nej, det var inte rätt att ta det här landet från dem som bodde där, men vi har ingen annanstans att ta vägen. Nu får vi inte ta mer."
Och det är väl ungefär vad man kan säga med historiens facit i hand?
Och som jag läser den här boken så är det just sionismen som nationalism som genomsyrar den nya staten, Oz beskriver inte några andra och djupare historiska rötter just här, eller de kommer inte i förgrunden i alla fall.
Vilket naturligtvis inte hindrar att de finns!
Det helt rubbade och samtidigt oomtvistliga i alltsammans är ju antisemitismen i Europa, alltsedan medeltiden, och som får den där förskräckliga kulmen i Förintelsen.
Det är DEN jag hade velat ha bort.
Vilket naturligtvis inte går.
Skicka en kommentar