Det som hindrar mig från att blogga

Det märkliga med att skriva romaner, åtminstone i mitt fall, är att processen ser olika ut, varje gång.
Min första roman skrev jag i stort sett en första skiss till på ett år. Då var det typ 500 sidor manus som jag skickade in till förlaget och som jag fick tillbaka med ord som longörer etc.
Jag gjorde om, tog bort en massa, och skickade in igen. Och nu var svaret att det var för torrt, och i någon mån inkonsekvent.
Och nu skrev jag själva romanen. Det som gjorde litteratur av en story, det var ett helt annat jobb och även för mig förvånande.

Den andra romanen var det ungefär samma sak med. Förutom att den genomgick ännu större förändringar under resans gång. Det var rätt plågsamt.

Och nu skriver jag på en tredje roman, jag har i stort sett skrivit den där första stommen, den som ännu bara är en stomme.
Och den här gången skriver och skriver jag och sen vaskar jag guldet ur det grus jag åstadkommit, och skriver om igen.
Och det är som att arbeta i lera, att forma och forma om.
Man vet bara vagt vart det är man vill komma, leran själv kan ha åsikter, struktur som blir bestämmande.
Jaja.

Annars söker jag en litteratur som griper in i samhället, men inte på kvällstidningsprosa, inte som en debattartikel, utan just som litteratur.