Kära läsare,

Jag har verkligen försummat er. Orsakerna är flera, ibland tycker jag bara att jag inte har något att berätta här.
Men naturligtvis händer det grejer. Vi förbereder ett barnkalas. Det finns inget värre. Vi har tema: pirater. Det finns nog värre. Jag ska vara en mammpirat, hade jag tänkt. Jag tänkte köra lite Karlsson på taket-stil, om jag inte får som jag vill så är jag inte med. Jag vill ha mest godis och bästa kartongsvärdet och sen tänker jag vara allmänt nyckfull.

Barnens skola har gått bra i år! Alla barnen kommer upp i nästa klass, mer eller mindre briljant. Äldsta barnet kommer dessutom med i en specialgrupp som läser extra engelska, europeisk engelska, som de kallar det här. Det innebär i själva verket att de lär sig så mycket engelska så att de kan prata sen. Ungefär som jag gjorde en gång i tiden, alltså.

Sonens tyska däremot gör mig bedrövad. Läraren är gammal och det går inte framåt och här finns ett rätt stort jobb att göra för en engagerad förälder. Jag vet inte om jag orkar vara den föräldern den här gången.
Har varit det förut.
Man måste ju välja sina slag? Eller var det krig?
Tyska kan jag i och för sig tänka mig att slåss för, jag drömmer fortfarande om att kunna tyska...

Det sorgliga med det här skolspåret är alltså att nu går de stora barnen i en privat skola, vilket i sig inte är sorgligt, det som är sorgligt är att den fungerar. Den statliga skolan i kvarteret och i stort sett i Frankrike, gör det inte. Och det är väl det som är sorgligt, men jag orkar inte ändra.
De kallar det en skola en deux vitesses. Den ena delen, den statliga strejkar, såsar och sölar och uppnår inte målen, som man väl skulle säga på svenska. Den privata fungerar utmärkt.

Ja, och annars är allt under kontroll.

Hörs,