Reflexion

Ibland tänker jag att den här svenska uppväxten jag har, i grund och botten styrd av socialdemokratin som hade regerat så länge så att skolan var deras (enhetsskolan) och de flesta institutioner jag öht kom i kontakt med, är något omöjligt att skaka av sig.
Det går liksom inte att tänka annorlunda, någonsin, om man är svensk, har etniskt svenska föräldrar och är uppvuxen under rekordåren.

När jag tänker på min barndom och ungdom och de människor jag då mötte under en längre tid var de enda som inte var ungefär som jag av estniskt ursprung.
Resten var exakt likadana, det spelade ingen roll om man röstade höger eller vänster, man hade i alla fall samma möbler, man hade gått ur statskyrkan, man hade ungefär samma inkomster och käkade samma mat.
Man hade samma värderingar om vad som var viktigt och hur man skulle uppfostra barn. Skillnaderna var i alla händelser marginella, så pass små att de inte kunde skönjas alls i resultatet. Oss.

Förmodligen var det annorlunda i andra befolkningsskikt men jag tror att samma grund fanns även där. En sorts världsbild.

Jag funderar mycket på denna modernisering av samhället, den frenesi som gjorde att alla flyttade. En miljon bostäder på tio år. Radhusmattor på det. En miljon treor - helt utan minnen. Hur många människor blir det som lever - helt utan minnen.

När man (från svenskt håll) anklagar kontinentens tänkare och politiker för att vara konservativa så reser sig något inom mig. Ja, de är konservativa därför att de har något av värde att bevara.
De har inte, som vi, gjort sig urarva.

Nå, kom då och säg att det inte fanns något av värde i Sverige att bevara och jag stryper er. Bildligt.
Men visst. Det fanns mindre, så långt är jag med. Ytterligare en anledning till denna genomgripande förändring.

Men, när svenskar slår sig för bröstet och tror att de är rikast, vackrast bäst och kunnigast - ja, då orkar jag inte svara längre.
Det moderna Sverige föddes ur skam, glöm inte det. Skam över fattigdom, bondtölpighet och elände.
Skammen är fortfarande grunden för vår (nuvarande) existens.

Well, med det, kära vänner, vill jag passa på att önska er en riktigt fin midsommar!

Uppdatering för (Bengt O): Här skriver Olle Wästberg om Sveriges kultur och kulturarv. Ingen tycks mena att det finns särskilt mycket av den varan, inte Wästberg själv heller, även om man får lov att säga att artikelns huvudpoäng inte är att lyfta fram det som finns, utan att hindra ett puckat politiskt beslut.
Men det visar ju exakt vad jag är ute efter. Det kanske finns en kultur och ett kulturarv, men mycket är bortsopat av efterkrigstidens moderinisering på alla plan, såväl fysiska som intellektuella, och vad gäller resten så råder en viss förvirring.
Kulturen, kulturarvet, kulturklimatet bärs av kollektivet. Delas av alla eller så gott som alla. Har svenskarna nollpejl på sitt kulturarv så märks det gentemot omvärlden.
Och det är vad vi nu alltså ser.
Och enligt mitt sätt att (tillspetsat) resonera kan vi alltså tacka miljonprogrammet för det.