Säker på orden och stadig på jorden

På min både hektiska och märkligt långsamma resa fram med minsta barnet till Stockholm, och tillbaka ensam igen, läste jag Helena von Hofstens Jorden snurrar bara framåt.
Eller rättare sagt, Paris-Stockholm/Skavsta läste jag ingenting, då pratade jag med en sexåring som hade tråkigt. Jag med. Vi försökte prata bort den där tråkigheten och det gick ganska bra ändå. Jag kom på mig själv med att tänka på att man borde kunna njuta av en resa. Av själva resan alltså. Det gick nu inte, men lite njöt jag faktiskt stundtals av resesällskapet.

Hem samma väg men ensam, och inte heller då kan jag med bästa vilja i världen säga att resan var njutbar. Däremot återigen resesällskapet i Helenas skriftliga gestalt.
Nu bidrar det säkert att jag "känner" Helena sen tre år tillbaka och läser hennes blogg. Jag vet ju, dessutom, att hon bor i de där trakterna bussen till Skavsta så småningom når fram till. När Nyköpingsån slingrar platt genom ett grönt och lågt landskap med stora röda lador på håll tänker jag, numera, på Helena.
Och den här gången var hon alltså med där, på bussen. I ett stillsamt samtal med mig. Vad vi talade om?
Jag skulle återigen säga Sverige, men då har jag kanske styrt in det på mina egna projekt och tankar. Men nej, inte bara. För Helena funderar också kring Sverige, Sverige som del av ett konsumerande Västeuropa, Sverige som "kulturnation", Sverige som land att växa upp i. Idag och igår.
Bilder träder också fram, bilder av mellanmålsätande barn som säger smått snusförnuftiga saker (och här är väl det enda tillfället man kan känna en liten irritation men man tar det, för alla ens vänner har irriterande sidor också), men också djur, tama och vilda, i det där landskapet bussen åker igenom. Vildsvin, sädesärlor och får.
Men också hemma hos Helena. Jag ser bilder av gamla möbler och hör hennes funderingar om detta med "heminredning". Hon bryr sig om det, Helena, men på ett tillbakalutat vis. Kanske det vis den som har just gamla gamla ärvda möbler kan tillåta sig?
En bild av en förläggare och författare som delvis hoppat av konsumtionståget träder fram. En människa som bestämt sig för att köra sitt eget race, på sina egna villkor. Och i sitt eget tempo.
Och det är väl det jag gillar mest med den här boken.
Och för att Helena, i detta, står för den hon är. Säkert väl medveten om att det hon skriver kan provocera. Inte för att det är så provocerande i sig, men för att den stora motorbåten ligger vid bryggan och väntar, och för att sjuttonhundratalsskänken står trygg under platteven, typ.
Alla kan inte passa in, helt, på de vänsterpopulistiska kultursidorna. Helena vet det. Jag vet det också.
Men nu håller jag på att tappa tråden, för Helena skriver med engagemang också om de svaga i samhället. Mest rörande är hennes text om gammelfaster som också kan läsas (i någon version) här.
Det finns en medveten hjälplöshet inför detta med livets orättvisor i Helenas texter som gör att man inte irriteras över hennes priviligierade situation, som man kan göra med rätt många andra. Det finns en medvetenhet om livets skörhet, om dödens närhet och ständiga närvaro i våra liv, det finns helt enkelt existentiella bottnar som gör boken mycket läsvärd.
Även om man inte ser Nyköpingsån då man lyfter blicken från boksidan.

För mig finns dock också detta litterära landskap i bakgrunden som Helena skrivit om på sin blogg, men inte i just den här boken. Här finns ett språk och ett samband med Delblancs Hedeby och Ekmans Katrineholm. Här finns djupa rötter ned i det gamla, i en plats som inte är utbytbar, ur ett jag som inte heller är utbytbart.
Och det slår mig hur ovanligt det är idag, och det slår mig också att det är två krav jag ställer på en bok för att över huvud taget kunna uppskatta den.

Så den är mycket läsvärd, helt enkelt, Jorden snurrar bara framåt.