Mordets praktik I

Har börjat läsa Mordets praktik (Ekman, Bonniers, ni vet) och är efter fyrtio sidor mest förbryllad. (Resumé: Ekman skriver en bok kring Söderbergs Doktor Glas.)

Jag vet inte vart hon vill komma, och det är väl rimligt efter endast fyrtio sidors läsning, men jag är ändå, just nu, skeptisk. Det första jag hänger upp mig på (av allt knäppt att göra) är att den sjabbige doktor Revinge, Ekmans huvudperson, en betydligt glanslösare läkare än Glas, använder sig av en massa franska. Han approcherar Söderberg på Rydberg, han funderar på om han borde cedera i något sammanhang, och han konstaterar att hans kollega Skade, har en patient som är moribund, vilket kanske är latin och ett jäkla bra ord för döende, men varifrån får Revinge sin franska vokabulär? Jag känner mig som om jag läste ett brev skrivet av Gustav den III.
Eller ska man utgå ifrån att den tidens studenter helt enkelt hade ett jäkla bra ordförråd på tyska och franska?
Nåja, förklaring kanske kommer.

Minns att då jag irriterades på mycket i Bengt Ohlssons bok om Gregorius, men att jag gillade hans Stockholmsbild, som sammanfattningsvis, för mig, var mer Bellmansk än Söderbergs. Kraftigare grönska, mer vind i seglen, gator där folk (nästan) slängde ut pottinnehållet genom fönstret.

Hos Ekman är staden en gråmörjig stenanhopning i snöstorm, någon gång bländande ljus. Här finns funderingar kring skuggor på olika plan. Men än så länge känner jag inte igen Stockholm. Ljuset över den stan, som Söderberg onekligen är den som fångar bäst som jag ser det, även om just Bellman och Strindberg också har fina skildringar, har jag ännu inte sett skymten av hos Ekman.
Här rör sig en klunga prostituerade i grå sjalar genom snöyran. Det är suggestivt och så kan det naturligtvis också ha varit. Men jag känner inte igen mig. Jag blandar ihop det med en granskog på något vis. Än så länge.

Och sen då.
Det är som om Ekman hittills medvetet missförstår Söderberg, via Revinge. Revinge säger att Glas mördar för att slå ihjäl ledsnaden eller ledan.
Så har jag aldrig tolkat honom. För mig drivs han av en korrumperad form av medkänsla då han mördar. Och är även förblindad av rejält undertryckt förälskelse. Men dock förälskelse.
Hon säger att han inte vill göra aborter av barmhärtighet - men det säger han ju inte själv. Glas medger att han inte vill beroende på att han inte vågar.

Så jag blir lite förbryllad av det hela. Vad är det för poäng med att gå i kamp med en av Ekman påhittad eller åtminstone tolkad, Glas? Och inte Söderbergs egen?

Kanske står svaret att finna i dessa rader.
Jag måste inse att Glas inte är någon läkare. Han är sin författares fantasi om en läkare.

Detta är Ekmans fantasi om Söderberg, Glas och de gestalter dessa två framlockar.
Well, jag känner att min egen ligger en bra bit ifrån Ekmans.

Och så hänger jag upp mig på när hon inte skriver konsekvent - vad det nu heter- i verbformerna. Hör här:
Det är stora takkronor inne i Rydbergs kafé och de lysa med ett milt gassken. Röken svävar i slöjor och ansiktena bli diffusa.
Varför sväva inte röken? utan r? Jag studsar liksom till när jag ser det och börjar fundera på franska verbformer. Jag är språkligt en manisk läsare. Jag ser det här som en inkonsekvens och den skorrar. Om än aldrig så lite.
Annars stör det mig inte med pluralformer på verben, de flyter fint. Det är mer själva helheten som är... oigenkännlig, eller förvrängd...

Men nu ska jag fortsätta läsa.