Här en "lista" ur SvD på omvärldens reaktioner på den israeliska (vålds)aktionen på ett av fartygen från Ship to Gaza.
Västeuropa (egentligen EU med både Tyskland och Frankrike) starkt kritiskt, England och USA mindre kritiska.
Och här en bra text (genom Den långsamma bloggen)av Göran Rosenberg om hur denna händelse speglas i israeliska media, liksom om israelisk själv- och världsbild.
Rosenberg skriver om diskrepansen mellan omvärldens bild av Israel och den egna bilden. I just Israels fall blir det här glappet särskilt tydligt, eftersom landet då ligger där det ligger, har den historia det har och framför allt: befinner sig i väpnad konflikt eller ockuperar, om man föredrar den termen.
Själv kan jag ju konstatera luckor i svensk självbild, lika mycket som jag kan det i fransk. Först då man befinner sig utanför något ser man det, så att säga. Och man ser inte allt, man ser något av det som är just glappet, de tomma orden - det som inte stämmer.
Förr eller senare antar jag att Israel måste ta in något av omvärlden, mer av omvärlden. Men när kan man verkligen fråga sig. Eller också måste palestinierna det? Backa från sin position, ge efter. Verkar ju inte mer troligt, eller? Förmodligen måste båda parter vara beredda att göra uppoffringar. Det kräver ledare som vill förhandla, som vill sätta stopp för dödsdansen. När kommer de?
Jag tänker att vi, inklusive jag själv, i Sverige och Västeuropa kanske tänker fel eller i alla fall fullkomligt missförstår den här konflikten då vi tror att alla egentligen vill ha en lösning, då vi liksom tror på upplysningsvärdena och alla människors lika värde och inte minst rätt att finnas till - då vi i grund och botten tror på förnuftet.
Då vi utgår från att alla egentligen tänker så. Också. I alla fall innerst inne.
Det finns ju andra sätt att vara människa, sätt som har blivit oss djupt främmande. Martyren står inte högt i kurs. Det irrationella, sedvanan och de djupa rötterna.
Primitivt, säger vi. Och antagligen är det primitivt, men det är knappast med det man övertygar någon som kommer från en helt annan värld i de här frågorna.
Ja, det var bara en tanke, inte satt på pränt för att irritera, skada eller kränka någon. Jag är liksom öppen för diskussion här.
Hej.
5 kommentarer:
Karin, det här var dagens bästa läsning. Tack!
Jag är alldeles för obegåvad för att våga ge mig in och kommentera detta, men det känns på något sätt som en destruktiv relation där parterna är ömsesidigt beroende av varandra för att bekräfta respektive självbilder även om den leder dem längre ned i mörkret och förödelsen. Och att den sen suger med andra människor, vagt eller knappt relaterade, i sin destruktion tycks inte spela någon roll.
"Först då man befinner sig utanför något ser man det, så att säga. Och man ser inte allt, man ser något av det som är just glappet, de tomma orden - det som inte stämmer."
Bra skrivet! Jag tror också, som du säger, att vi gärna tar som utgångspunkt att alla egentligen, när det kommer till kritan, tror på upplysningsvärdena, men att vi i väst som har detta som självklar utgångspunkt försöker vänta in dem som inte riktigt kommit dit.
Är det en fåfäng förhoppning, på gränsen till självbedrägeri? Det är ungefär som att leva på hoppet om att något ska bli bättre och sedan visar det sig att det aldrig inträffar. När förhoppningarna grusas om att någon skall ändra på sig eller han eller hon skall byta världsbild blir beslutet inte svårt att ta. Man vet var man själv står, men var står den andre? Kan man acceptera den andres helt annorlunda världsbild eller är olikheten skälet till separation?
Tack för kommentarer. Jag är nog rätt pessimistisk i den här frågan. Och säkert knökfull med fördomar. Jag förväntar mig MER av Israel därför att jag tror att israelerna står närmre Europa och just upplysningstraditionen. Men kanske har jag helt fel här.
Sakta kliver jag vidare i detta minerade fält..... Det fanns väl delar av Israels förverkligande efter andra världskriget som hade sitt ursprung i såväl Herzls visioner som västvärldens dåliga samvete, men varför skall just denna stat göras till gisslan för sitt eget eller eventuellt andras motiv för sitt beviljande/födelse? Efter sin tillblivelse har väl varje stat sitt eget ansvar och sin egen vilja för vad det vill vara och göra. Som om Frankrike för evigt skulle vara tvingad att definieras av vad som Karl Martel önskade åstadkomma efter segern vid Tours? Nej, nu är jag ute på för djupt vatten igen. Simmar in till stranden igen under tystnad...
Skicka en kommentar