Den svenska sommaren när den är som bäst.
En svensk midsommar.
Svenska jordgubbar och svensk potatis.
Jag funderar på detta när man säger svenskt. När man påpekar det svenska och där det då underförstår att det svenska är positivt.
Svensk gröt är inte positivt, inte svensk höst heller, för att inte tala om tysk.
Svensk natur är jättepositivt. Svenska traditioner kan vara både och, det beror på vem som pratar om dem.
Svensk sill och nubbe är väl lite bättre än norsk, men kanske inte än dansk? Om vi ska försöka vara objektiva i detta ämne.
Svensk är positivt ihop med sommargrejer och traditioner, tror jag.
I andra sammanhang är det negativt: "Typiskt svenskt!" är ju inte en komplimang alla gånger.
I Frankrike har man inte, tror jag, detta sätt att förstärka positivt med ordet franskt. Ett franskt vin är ju förstås bättre än ett annat, men det behöver inte påpekas. Det franska brödet, le pain français är något större än det svenska (det är liksom det bibliska, vårt dagliga). Det är själva den livsuppehållande substansen. Är invandrarna här (t ex) för att käka upp det franska brödet så är det negativt.
En fransk jul säger man aldrig. Att jämföra med en svensk, som ju underförstått är en bra jul.
Jag vill på intet sätt vara en kulturrelativist, men efter tjugo år i Frankrike så reagerar jag lite numera på detta sätt att använda ordet svenskt.
Som om alla andra jular, somrar, jordgubbar etc vore lite sämre. Eller är det inte så? Franska jordgubbar är ofta bättre än svenska, likaså tomater. Däremot inte färskpotatis.
Den franska sommaren är väl så bra som den svenska, den franska våren är - annorlunda, men inte dålig.
Parisisk vinter säger mer än "fransk".
Om man säger att någon är typiskt parisiskt så säger det också mycket mer än att någon är typiskt fransk.
Sammanfattningsvis tror jag inte på att använda ordet svenskt som positivt förstärkningsord. Däremot naturligtvis som ord för att beteckna ursprung.
Obs! Nu UPPDATERAR jag det här inlägget, med en länk till den här texten av Gudmundson.
Vart jag ville komma med ovan sagda, är att det finns en rätt stor omedvetenhet om vad som egentligen är svenskt, också hos svenska politiker.
Det är väl inte så konstigt, för det blir man inte nödvändigtvis medveten om förrän man möter något annat. Andra förhållningssätt, andra värderingar, andra sätt att fungera.
Men det här sättet som man har i Sverige att då och då använda ordet svenskt som positivt förstärkningsord - det är väldigt svenskt. Åtminstone med franska mått mätt.
Det behöver inte vara negativt, inte positivt heller.
Det enda som möjligen är viktigt är att man vet vad man gör, då man gör det.
5 kommentarer:
Franskt bröd, vin samt franskt kött - och kultur, samt i viss mân av fransk börd - upplever jag som oerhôrt viktigt att vara franska, bland fransmän. Non ?
Mycket bra sista mening i inlägget, Karin.
Jag håller nog med Fransyskan här, är inte den franska chauvinismen rätt utbredd ändå? L'exeption culturel t ex. som de talades om i tid och otid, som om Frankrike vore det enda landet med en kulturpolitik. I debatten lät det som om Frankrike stod helt ensamt på barrikaderna mot barbariet (läs den anglosaxiska kulturen). Jag tror många fransmän tycker att den franska kutluren (liksom vinet, köttet, osten) är rätt mycket bättre än allt annat.
Fransyskan och Charlie,
Jag funderar på om det ni säger stämmer. Att det stämmer i sak håller jag helt med om.
Men säger de: "Äntligen en fransk rostbiff på bordet!" Eller "En fransk kulturpolitik" med undertonen överlägsen?
Det kulturella undantaget är ju ett bra exempel på något som ÄR franskt och som de uppfattar som överlägset, men det kallas ju inte det FRANSKA kulturella undantaget.
Jag uppfattar dem mycket mer som lokalpatrioter här, En bretagnsk jul eller En jul på landet kan kan jag tänka mig som slogan eller rubrik i en tidning, men knappast En fransk.
Det gäller ju också vinet, gåslevern och så vidare.
Lite samma sorts skillnad som den hur man använder den franska flaggan, och den svenska.
Jag hade aldrig reflekterat över detta. Men mitt intryck är att det stämmer och att det ju inte har med att svenskar skulle vara mera chauvinistiska att göra, utan att detta språkbruk är relaterat till den associationssfär som omger orden "svensk" respektive "français".
Med reservation för att de väl ändå talar om "cuisine française", "chanson française", "langue française", "rap français", och att dessa begrepp snarast tycks mig positivt konnoterade, så kan det ligga något i att "svensk" kan ge associationer av någon sorts folklighet och hem.
Skicka en kommentar