Har umgåtts alldeles för mycket med Sverige och svenskarna det senaste dygnet. Grejen är att jag inte delar problemen.
Visst kan man hitta dålig köttfärs här med, men jag har hittills inte lyckat. Påstår inte att den inte finns - för det gör den - men om man går till sin vanliga köttaffär så maler de köttet inför ens ögon. Man får om man vill välja bit. Kommer man sent ser man hur de står och plockar isär kvarnen (som är kyld) och rengör den.
Och mat. Jag vet inga som är så vilsna som svenskar vad gäller mat. Traditionell mat verkar inte finnas i folks medvetanden, nej, krångligt ska det vara. Och importerat, typ. (Och som en japansk bekant sa efter fem år i Sverige: Ni äter ju som grisar. Och då menade han inte bordsskicket.)
Och konstigt är det kanske inte heller. I detta land av möjliga klassresenärer och klassresor. En problematik som jag alltså inte heller delar.
Vilket naturligtvis ingen kan klandras för (utångsläget alltså). Men påfrestande blir det med alla dessa oskrivna blad, alla diskussioner om triviala ting, möbler, käk, prylar - med en emfas som om de vore riksviktiga.
Och så har vi det ständiga käbblet om skolavslutningar i kyrkan. Här finns en sorts luddkristen argumentation som bygger på att det är en tradition (vilket det förstås är, jag säger inte emot), och då kan man fortsätta med det utan att någon ska kunna invända: Det är väl inte så farligt, typ. Ingen har dött av att gå in i en kyrka.
Jag har ingen aning om hur många som har invändningar, antagligen rätt få. Men om man har en konfessionslös skola, vilket Sverige tydligen har? så ska man väl inte lägga delar av dess aktivitet i en religiös byggnad?
I Expressen kallar man då invändningarna för kyrkfobi, vilket är helt uppåt väggarna.
Antingen står man för det konfessionslösa eller också gör man det inte. I Sverige gör man det tydligen inte. Varken i befolkningen i stort, eller på ledarredaktionerna.
Förmodligen hänger detta ihop med hur skolan länge länge såg ut, det enda mina farföräldrar lärde sig i skolan utöver att läsa och skriva var i stort sett var kristendom. Mina föräldrar hade daglig morgonbön.
I mitt fall inskränkte sig det hela till liten orgel i klassrummet i lågstadiet och några psalmer. I Bollmora fanns heller ingen kyrka. Men folkskolan infördes väl 1842 så det blir väl ca 150 år av just allmän kristendom. Innan dess hade man väl husförhör och sånt, så ingen kom nog undan då heller. Och ingen sa emot, för ingen hade någon annan religion.
Nåväl, en sorts lite smålömsk kristendom ingår tydligen i dagens "konfessionslösa" svenska skolpaketet.
Och detta är väl det jag har svårast för i det svenska. Man har aldrig ifrågasatt den här grejen, nu görs det och då blir det kalla handen. Njet. Vad är det för fånerier. Är du kyrkofob, eller?!
Jaha, så har vi Svenska Flaggans Dag som sent omsider blir nationaldag. Men märk väl, Sverige har fortfarande ingen nationalsång. Den är alltså också en sorts sedvana. Kommer någon och ifrågasätter den så står det ingenstans att den är nationalsången.
Och så är det med rätt mycket, som jag uppfattar det. Inget finns egentligen satt på pränt. Man har lunkat på och gjort som man brukar och ingen har brytt sig. Folk har väl skakat hand på tinget typ. Och sen har det varit bra så.
Nu måste jag väl ändå säga något bra om Sverige. Jag räknar upp några punkter där Sverige slår Frankrike med hästlängder:
1. Bättre service på myndigheter och ofta i affärer/butiker.
2. Väldigt mycket bättre reklamfilm. Här har jag aldrig sett en bra.
3. Godare färskpotatis.
4. Enklare språk.
5. Monarki... fast där är jag tveksam, men jo. Jag är för monarkin om än ej monarkerna alla gånger.
6. Bättre trähus och sommarstugor.
7. Starkare (folklig) tradition vad gäller sång och musicerande.
Äh, nu orkar jag inte mer. Hej.
5 kommentarer:
Hm, jag känner mig lite provocerad av det där (det kanske var meningen?)
Vadå "äter som grisar"? Jag förstår inte det.Vad betyder det?
Och när det gäller skolavslutningar i kyrkan eller ej, menar du att du tycker svenskarna är veliga och inte "sätter ned foten" i frågan? Eller vad menar du?
Sverige är väl ett av världens mest sekulariserade länder men det är fortfarande inte så länge sen svenskarna var mer kyrkliga av sig. Det kanske tar ett tag till innan vi släppt en del kvarvarande band med religionen. Så det kanske inte är så konstigt att det finns dubbla känslor omkring sånt som skolavslutningar. Men allt efter att fler "nya svenskar" är uppvuxna med en annan tro än den kristna så blir det läge att ta ställning mer "ordentligt" till hur man ska hantera sånt där. Jag har inga barn i skolan längre, men hade jag det skulle jag lägga min röst för en icke kyrklig lokal för avslutningen.
Jag är själv döpt men inte konfirmerad, jag gifte mig i kyrkan (för att vara snäll mot min man, själv föredrog jag borgerligt), mina söner är döpta men inte konfirmerade. Hade det varit i dag hade jag dels gift mig borgerligt (min man hade tyckt lika i dag), dels ställt till med egen privat namngivningsceremoni för pojkarna i stället för dop i kyrkan. Nu har jag gått ur svenska kyrkan men jag kommer fortfarande att tycka att det är vackert i många kyrkor och kan gå in och sitta ner en stund (om i Paris är en favorit St Germain des Près), tycker att luciatåg är en vacker tradition osv. Mycket av det som ursprungligen hör ihop med kyrkan är ju tradition och förbunden med vår kultur och varför ska man "förneka" det - eller sluta helt med det - även om man inte är troende?
Nationalsången - om den är formellt utsedd som nationalsång eller ej - what's the big deal? Den svenska är ju en rätt "tafflig" sång i vilket fall. Gamla nationalsånger oavsett hur formellt valda dom är är väl inte alltid så man liksom identifierar sig med dom, eller? Vad tycker du om den franska?
Uppskattar förstås dina positiva punkter om Sverige på slutet bortsett då från punkt 5. Monarkin är jag stenhårt emot, i alla fall när det är som i Sverige att man ärver positionen. Att gå tillbaks och välja kung/drottning vid Mora Stenar eller nåt skulle vara ok för mig. Vi har ju tur som har en sån sympatisk kungafamilj. Nu gifter sig Victoria med en kille från Ockelbo och hon är en omtyckt ung kvinna som sköter det hon ska på ett bra sätt som det verkar. Men tänk om hon varit osympatisk, rasist eller nåt? Hur hade det då gått? Eller tänk om hon varit lesbisk? Hade svenskarna klarat det? Vi har ju en homosexuell miljöminister men en "homomonark" kanske hade varit väl utmanande. Man kanske hade fått göra som på V-Gurras tid? Oj, nu bluddrar jag visst iväg lite för mycket. Ska sluta nu.
Men mest förbryllande med ditt inlägg är nog det där med grisarna.
Gabrielle,
Tack för bra kommentar.
Jo, svenskt käk håller ofta en rätt låg kvalitet. Dels har vi köttfärsproblematiken, dels är allt så utblandat många gånger (jämför med japanskt, typ). Man käkar gröt och fil och kräm till lunch, typ. Mackor. Sen är maten blodpudding och falukorv. Ingen vet vad som finns i. Jag tror att det är detta min japanske bekant menade.
Samma jämförelse stämmer med t ex fransk eller italiensk mat också.
Och vad gäller staten och kyrkan så är det mycket tydligare här, sen nästan 200 år tillbaka.
Jag tror att det kommer att klarna i Sverige, men än är man liksom inte framme. Själv skulle jag dra en gräns just vid byggnaderna. Okej för jul- och sommarpsalmer men inte i kyrkan.
Det ska bli intressant att se vad det blir av det i Sverige, för det verkar ju som om man inte har funnit en bra lösning för det än.
Här är allt separerat. Man anmäler födsel och namn till maireriet, samma med vigsel och död. Sen kan man ha religiösa cermonier utöver det, men bara om den borgerliga delen är avklarad.
Begravningsplatserna är blandade. Och så vidare.
Det är just det klara och tydliga i det hela jag saknar i Sverige, och det gäller alltså inte bara skolavslutningar, utan även vigsel (tycker att den nuvarande lösningen är usel, även om den verkar komma för att stanna) och säkert fler områden.
Den franska nationalsången är rätt blodig och egentligen förskräcklig, men jag tycker ändå att man ska behålla den exakt som den är. Just som en historisk påminnelse. Samma sak gäller svensk vistradition. Genusmanipulation av Taube och ekorrar vill jag inte vara med om!
Och ett hbt-kungahus... får man nog ta ställning till ifall det dyker upp?
Jag förstod precis det där om grisarna men vågade inte säga något - jag bor ju i Sverige till skillnad från Karin...
En tanke jag slogs av när det gäller detta med avslutning i kyrkan är att i Sverige är kyrkolokalen kanske den enda äldre vackra historiks byggnaden som finns i sammhället? Alternativet blir en trist skolaula eller kommunalhus. Och skolavslutningen är en tradition som levt ett tag och som är mycket älskad.
Läste ni Björn Ulveus? http://www.expressen.se/debatt/1.2017590/bjorn-ulvaeus-ror-inte-barnens-den-blomstertid
Jag saknar det, jag propsar på att barnen ska vara extra fina sista dagen men det är ju ingen annan och det är i princip en vanlig skoldag. Urtrist.
Charlie,
I och för sig var säkert kyrkan OCKSÅ den största och finaste lokalen på många ställen. Men det historiska bandet ligger i kyrka-stat.
Och idag har man brutit det bandet och påstår att staten/lagstiftningen är det som reglerar samhället. Inte religionen. Så. Nej, det håller inte.
Konstigt nog saknar jag inte svensk skolavslutning, vi var på såna i sex år i Svenska kyrkan i Paris. Jag var aldrig särskilt entusiastisk. I och för sig saknar jag både de svenska sommarpsalmerna och den svenska visskatten i stort, men inte Lilla Idas Sommarvisa.
Jag tycker att det är skönt att det inte är så högtidligt, att betygen dimper ned innan, att festligheterna (för såna är det ju ändå, körsång och kermesse, typ) ligger lite utspritt över de sista veckorna.
Men jag håller nog på att tappa en förankring som jag kanske inte ens hade. Midsommarafton njet, skolavslutning inte heller. Sommar i P1 har jag alltid tyckt varit urtrist.
Luciatåg tycker jag i och för sig är fint, och svensk jul kommer jag nog sakna hela livet, mest beroende på att jag saknar RIMMEN.
Men jag är ändå glad att vi ska tillbringa några veckor i Sverige i sommar, så helt avklippt kan jag inte vara!
Skicka en kommentar