söndag 17 oktober 2010

Söndag kväll efter strömavbrott

Jag har varit på bio. Två gånger. Första gången (i veckan) var Cinéclub och filmen var Pandora and the Flying Dutchman. Har sällan blivit så tagen av en romantisk och på ett sätt helt vansinnig, men just därför bra, Hollywood-rulle.
James Mason är liksom en röst däri. Jag hör den inom mig fortfarande, och glömmer jag kan det hela friskas upp på youtube där hela härligheten finns i en liten svartmuskig finhackad kopia.
Se den.

Nu Despicable Me, inte vet jag vad det är för film, en barnfilm? 3D i alla fall och effekter (glasögon 1€/par). Jag frågade barnen om det var Disney men de sa nej.
Inledningsvis kände jag mig väldigt gammal och satt och muttrade inom mig över konsumtionssamhället (för där satt vi och släppte popcorn på golvet allihop) och alltsammans var bara en massa effekter och har vi västerlänningar verkligen råd att sitta där allihop om vi inte säljer några maskiner till kineserna men de säljer sina till oss till underpris. Och tyskarna som gör samma sak i smyg och indirekt orsakar kaos.
Sen tyckte jag nog att filmen var ganska rolig trots allt och glömde nästan Masons röst när han ständigt upprepade And it was still her face, even though she did not smile anymore.
Han hade nämligen dödat henne.
Ja herregud.
Dum som jag var kollade jag fler Mason-filmer och hamnade i Lolita. Jag vet nog få saker mer deprimerande än detta samhälles fascination inför Lolita-gestalten. Låt henne vara.
Och Mason. Herregud igen. Vilken vidrig typ?
Jag är helt fel person att recensera film.
Men jag uppskattar fortfarande Masons intonation och röst. Kommer inte ifrån det.
Talade jag engelska läte jag som Mason. Annars hölle jag käft.

Jag har kokat djur i vin denna helg. Först musslor i vitt för dottern var inte hemma och då passade vi på. Sen en fågel i rött. Det gillar alla.
Det är jättekallt och av någon anledning har minsta barnet inte kvar sin vinterjacka från förra året. Jag undrar så om vi slängt den.
I såna fall var det inget annat än oansvarigt.

Jag har även fått kontakt med fårhusets ägare och det känns betryggande. De vill ha en bredare ytterdörr och det är ju en smal sak (hehe), jag tror att de sa det redan förra gången men jag lyssnade dåligt. Nu ska vi bredda den.
Och annat som jag inte riktigt förstod.
Jag får väl ringa dem.

Om någon tycker att detta inlägg var obegripligt hänvisar jag till föregående. Samtliga.

Hej.

13 kommentarer:

Bengt O. sa...

Jag har inte sett någon av dessa filmer men när jag var ung såg jag många med James Mason. Precis som du skriver fascinerades jag av hans röst, språk och intonation. Jag minns speciellt "Affären Cicero" och -det vågar man väl i dessa dagar knappast skriva- "Lolita."

Mason är kanske den viktigaste orsaken till att jag anser att det är rent kriminellt att "dubba" filmer och TV till andra språk. Undertitlar fungerar utmärkt. Ibland blir det ju komiskt (John Wayne!) men oftast tragiskt. Rösten är ju en av skådespelarnas främsta instrument. Tänk Anthony Quinn, Shelly Winters, Monroe, Bardot och andra bräka fram på tyska eller svenska! ( Med "Brad Pitt" och liknande spelar det ju ingen roll de har i alla fall ingenting att säga.)

När jag kom till Wien för hundra år sedan fanns det bara en biograf som visade film på originalspråket.Man fick gå till amerikanska skolans aula på söndagarna. Nu är det mycket bättre. I annonserna står det "v.o." vilket väl lär betyda "version original". Varför man använder just denna förkortning vet jag dock inte.

Men inte mig emot.

Karin S sa...

Bengt,
Jag skrev nyss ett långt svar som försvann. Men vi är överens. Mason är helt otrolig, jag hade missat honom! Även i Lolita är han fantastisk, det går inte att komma ifrån.

Lennart Erling sa...

Jag gillar att ålderdomliga verbformer lever kvar hos dig ute i förskingringen: läte, hölle...

"Av konjunktivformerna är endast vore, finge och ginge någorlunda allmänt använda; övriga former förekommer sporadiskt."
(Hultman, Tor G., Svenska akademiens språklära. 2003)

Karin S sa...

Lennart,
Jag tänkte på det där och klämde till, liksom. Det är rätt fint, ja.
I normala fall vet jag inte om jag använder dem så ofta precis.
Men kanske borde man satsa mer på konjungtiv, rent generellt.

Den här soptunnan har fler läsare än din blogg sa...

James Mason är även ojämförbarligt bra i Peckinpahs Järnkorset från 70-talet. Han spelar Överstelöjtnant Brandt med den äran.

Filmen är helt OK och slutet är ganska oförklarligt om man inte känner till att pengarna tog slut så James Coburn fick improvisera fram upplösningsscenen.

Var vill jag komma med detta?
James Mason har en skön röst och ett ballt utseende. Är han brittisk filmindustris motsvarighet till Gunnar Bjönstrand?

Thomas Nydahl sa...

Masons insats i Stanley Kurbricks Lolita är enastående.Men Lolita själv, som där spelas av Sune Lyon är kanske inte riktigt övertygande som tonårsflicka (vilket självklart har med tiden att göra)

Men vid en jämförelse finner jag ändå Jeremy Irons senare inspelning som pedofilen Humbert Humbert långt intressantare.

Irons och Dominique Swain (som Lolita) gör ju här dramat trovärdigt, i hela sin tragedi. Jag såg filmen när den hade premiär i Birmingham och blev mycket berörd av den. Den som går till Nabokovs bok eller någon av dessa två filmatiseringar i tron att det ska bli något slags erotisk upphetsning som erbjuds har nog bara lyssnat till skvaller. Det är ju inte alls på den nivån vi möter gestalterna, även om den nya inspelning är sexuellt mer "intim" - ändå vet man ju att det aldrig förekom så mycket som hudkontakt mellan de två aktörerna.

Den blev vårt samtalsämne många kvällar framöver, inte minst för att den med så övertygande tragisk realism visade båda personernas öde. Det finns bilder från slutscenerna som i alla fall inte jag glömmer. Så har jag alltid tyckt om Irons. Kanske är jag helt ensam om det, i detta sammanhang där Mason står i centrum. Kunde ändå inte låta bli att säga det.

Karin S sa...

Stefan,
Jag tror inte det. Björnstrand har aldrig fascinerat mig.

Thomas,
Vet inte om det behöver vara någon motsättning egentligen. Irons är ju också jättebra, däremot har jag inte sett den versionen av Lolita. Kanske ska försöka göra det vid tillfälle.

Gunnar sa...

James Mason är bäst i Gaslight med Ingrid Bergman. "V.O." betyder nog voice-over, ett stolt yrke som jag själv ibland hörsammar mig till. Om det nu är det jag menar.

Bengt O. sa...

Eftersom vi i någon mån halkat in på Doloresspåret vill jag gärna hänvisa till Bernurs recension av Sara Stridsbergs Augustprisnominerade
Darling River. Doloresvariationer.

Lars sa...

Mason i all ära, Gunnar, men nog var det ändå Frankrikes James Mason, Charles Boyer, som spelade mot Ingrid Bergman i ”Gaslight”

Gunnar sa...

Gud i havet, Lars! Du har förstås alldeles rätt! Vilket intressant hjärnsläpp, ett av de intressantaste jag haft! Det här måste analyseras med min psykiatriker, omedelbart...

Fransyskan H sa...

Âh, Mason. Pandora har jag inte sett, men däremot tyckte jag tvärtom jättemycket om Kubricks Lolita. Jag förstâr Thomas förkärlek för Irons, men samtidigt var Mason's mer tragisk i mina ögon? (Irons mer traditionell, konstigt nog, och mindre "dérangeant"). Tycker hos Kubrick även om Shelley Winters, mamman, totalt naiv korkboll om man sâ kan uttrycka sig, och lika naiv korkboll i La Nuit du chasseur/The Night of the Hunter.
Hm. Vem tar över efter Kubrick?

Bengt O. sa...

Kl. 0500 idag kom jag at fundera på om "v.o." verkligen betyder "voice over" i detta sammanhang? Det är ju just de odubbade filmerna som har denna anmärkning.

Just a thought.