Jag borde väl notera att jag läst Michel Houellebecqs senaste, La carte et le territoire (Flammarion 2010). Eftersom jag inte orkar skriva någon ordentlig text om den så får den hamna här istället för på franska romaner.
Vill ni läsa bättre recensioner finns den här som är utmärkt i Le Monde, och den här som är sådär i DN.
De ger tillsammans en rätt bra bild av läget.
Bara en sak, håller med DNs recensent om att Houellebecq för första gången ger ett mer komplext och faktiskt fint porträtt av dels en son och dels en gammal åldrande pappa, en mer krånglig relation alltså. Helt utan sex men inte helt utan spänningar.
Annars var för mig det stora igenkännandets glädje i hur han uppehåller sig vid just le Territoire, själva marken, landskapet. Frankrike utanför dess metropol.
Han har ju grubblat över detta förut, vad ska vi västeuropéer egentligen syssla med när all tillverkningsindustri en gång för alla flyttat ut.
Nu ger han sig i kast med den franska turistindustrin och alla dessa gamla slott ombyggda till hotell där man framför allt äter och dricker gott. Han roar sig också med att ta med den tevejournalist, Jean-Pierre Pernaut, som dagligen (kockan 13) i nyheterna ägnar enorm tid åt att rapportera om denna landsbygd. Det var fö där som man inte avbröt för att tala om att Llosa fått nobelpriset utan istället lugnt fortsatte med ett reportage om vaxljustillverkning i Ardennerna. Då fattar ni nivån.
Houellebecq lyckas få fram en bild av denna rurala landsbygd och dess människor, idag extremt främlingsfientliga, skriver han, men inte bara mot utlänningar, det räcker med att det kommer en Paris-bo som kan köpa en gammal gård för mer pengar än någon bybo, för att ilskan ska väckas till liv.
Det roliga med boken, eller en rolig sak i alla fall, är att Houellebecq även i slutet gör en sorts extrapolering av sina iakttagelser ca tjugo år in i framtiden.
Han nämner alla de ekonomiska kriser som passerat och han konstaterar att Frankrike klarade sig rätt bra genom dem, trots allt.
För nu är landsbygdens folk i stort sett helt utbytt, en ny generation gröna vågare bosätter sig där och ägnar sig åt ekologisk odling, smide och annat hantverk. De gamla slotten och de små byarna blomstrar. De största turistgrupperna är helt klart ryssar och kineser och de blir väl omhändertagna.
Den franska inhemska prostitutionen får också ett lyft, för la Parisienne har fortfarande, mer än hundra år senare, samma oslagbara rykte.
Här infinner sig hos mig dels en invändning, dels en fråga.
Invändningen är att Houellebecq inte känner den jordägande klassen i Frankrike. Sant är att många säljer sin gård för att klara sin pension. Sant är att hela regioner sakta hamnar i rika västeuropeiska pensionärers ägo. Och sant är att detta sätter sin prägel på själva landskapet, på kommersen, byggsektorn - allt!
Men sant är också att många som har haft en bit jord eller ett hus i sin ägo i generationer hellre dör än släpper den.
Ointagliga enklaver av franskt konservativa bönder, särskilt i rika landsändar, kommer att bli kvar. Kanske inte som jordbrukare, men som förvaltare och ägare. Fälten hyr de ut till asiater som fortsätter odla gröna bönor.
Så är det redan.
Även om de stora vinslotten i Bordeaux byter ägarfamilj i snitt var tredje generation redan idag- man har inte råd/klarar inte att hålla ihop dem längre än så.
Här finns rätt många möjliga scenarion och man kan leka med många tankar.
Själv funderade jag på var Sverige i samma läge hamnar.
Vi säger att den sista Saab lastvagnen har byggts. Okej, man kanske fortfarande får ihop lite läkemedel och man kan säkert fortsätta att exportera svåra och dyra operationer som kräver kompetens och svindyr utrustning.
Men räcker det?
Mitt svar blir att man helt enkelt sätter träd på det mesta. Städerna blir kvar och kanske lite jordbruk i södra och mellersta Sverige - där jordarna väl är hyfsade ändå. Kanske med samma stuk som det H skissar på, mer ekologiskt om mindre skala... fast nej, det tror jag mindre på för svenska förhållanden.
Resten gran, tall och snabbväxande grejer.
Svensk prostitution tror jag mindre på, vi har inte samma rykte att falla tillbaka på, utom möjligen med den vackra svenska flickan.
Så okej då, en viss verksamhet i den vägen.
Samt sedan älgjakt och fjällturism för samma målgrupper som Houellebecqs, det vill säga ryssar och kineser.
Om nu tyskarna sitter i samma sits som vi själva.
Ska man tro på förnyad malmbrytning?
Skinn och mjöd som exportprodukter, typ?
Ja, frågorna hopar sig.
Någon slottsturism att tala om blir det nog däremot inte.
Hej på ett tag,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar